Ingen grön folkvandring

Den oemotståndliga charmen med journalistik är att man lär sig något nytt varje dag. Förra måndagen lärde jag mig att stadsdelen Alby i Botkyrka kommun är landsbygd.

I alla fall är projektföretaget Provins en av de tre kandidaterna till Ullbaggen i klassen bästa integrationssatsning på landsbygden. Om cateringfirman, där invandrarkvinnor som står långt från arbetsmarknaden lagar mat, vinner får vi veta den 26 november då Landsbygdsgalan hålls på Berns salonger i Stockholm. Du som vill testa »Det nya nordiska köket« på bonnalandet kan ta tunnelbanan till Alby eller Fittja och strosa till Gula villan en fredag, då har de öppet för lunch. Men förvänta dig inte skaldjur, lavar, udda bär och vilt enligt stjärnkocksmanifestet från år 2008 med samma namn. Här handlar det om pakistanska grytor, irakisk biryani och naanbröd.

Projektet Bröd i Bergslagen, drivet av ABF och Ekomuseum, är också nominerat. För drygt en miljon kronor har man under två år inventerat och renoverat vedeldade bakugnar i byarna i Ludvika och Smedjebacken.  Samt studiecirklat. När Ekomuseum bloggar om projektet är fotona fulla av svenska kvinnor i övre medelåldern. På den korta presentationsfilmen på youtube är det förstås andra bullar. Män och kvinnor från Irak och Somalia.

Ett projekt i storstan och ett som i huvudsak handlar om bakugnar tävlar om priset för integration i landsbygd – då kan man undra hur pajiga de andra projekten på temat är. Och de är rätt många. Det är grön integration här och där; flykting söker bonde har just startats i Värmland efter mönster från Valdemarsvik.

Jag läser projektrapport efter projektrapport och noterar att hårda resultat i form av siffror om antal deltagare som fått arbete, med eller utan stöd, ofta saknas. Liksom ekonomiska underlag. Däremot redovisas nogsamt varje tidningsnotis och inslag i etermedia.

Det viktiga är inte att verka utan att synas verka.

Det finns undantag. I juni gav regeringen ut sammanställningen »Lyckad matchning«, med goda exempel på integrationsinsatser på landsbygden. Den behandlar nio av de 76 projekt som finns redovisade hos Jordbruksverket. Framgången är inte total där heller, många av dem som fått arbete har fått säsongsanställningar i skogen eller i trädgårdsnäringen.

Det som stod i vägen när deltagarna inte fick jobb alls var det gamla vanliga – språket. Allra helst när det kom till lantbruk. Där är mycket ensamarbete med dyra och potentiellt farliga maskiner. Då måste kommunikationen funka med få fnurror.

Det är bättre att invandrare som bor i landsbygdskommuner får säsongsjobb än att de helt saknar egen försörjning. Men när det är vad som bjuds kommer invandrare från storstadsregionerna lika lite som etniska svenskar flytta till krisande landsbygd och vända avfolkningstrenden. Oavsett hur många konferenstal som hålls på temat att invandring kan rädda svensk landsbygd.

Skälet till att människor flyttar inom Sverige är först och främst att de får jobb, oavsett födelseort och land. Montrar på Stockholms central, annonsbilagor i DN och SvD och Metro, hemadresserade skrytbroschyrer från kommunerna påverkar lika lite som att tolv ungdomar från Alby och Sunne träffas fem dagar i ömse hoods på Jordbruksverkets räkning.

Vilket jobb som helst är inte ett skäl att flytta till en krympande kommun. Det måste vara en tillsvidareanställning, och gärna ett kliv upp i karriären. Då kan det vara värt att pröva att utsätta sig för att bli Främlingen.

Vittnesmålen från inflyttare i avfolkningsbygder och stampande kommuner är många. De har svårt att hitta umgänge, särskilt om de inte har små barn. Via dagis och skola kan man åtminstone bli Arons och Saras föräldrar.  Men man räknas inte som bybo på Österlen, Gotland eller i Rättvik ens om man bott där i trettio år. Inflyttad förblir utböling och ska inte komma och komma.

Detta gäller oavsett om inflyttaren är född i Bagdad eller Borlänge. Kanske tror invandrare-ska-rädda-landsbygden-ivrarna att utlandsfödda klarar utanförskapet bättre eftersom de har vana, medan svensken blir bitter av att inte få höra till i Sverige.

Det tror inte jag. Alla som vill ses som svenskar måste få ses som svenskar. Alla som vill identifiera sig som gutar måste få rätt att höra till. Att alla inte kan älska alla här i världen är en helt annan fråga. Men att med skattemedel styra människor i riktning mot orter där de tas emot på nåder är ojust.

För övrigt står Sverige på katastrofens rand den dag varje entreprenör får så mycket riskkapital hen önskar till de villkor hen vill ha.

Text: