Intervju

»Jag fick världens utskällning«

Litteraturkritikern och hobbydansaren Lidija Praizovic har lämnat självdestruktiviteten bakom sig.

För den Gröndalboende tidsoptimisten Lidija Praizovic är dansen något livsnödvändigt. Efter många års  latinamerikansk dans och därefter balett är det nu afrikansk dans som gör henne lycklig och avspänd, som en välbehövlig kontrast till skrivandet och läsandet. »Man får vara i sin kropp, inte bara i huvudet«, som hon uttrycker det.

– Det är ingen annan träningsform som funkar och dansen har en estetisk sida som jag tycker mycket om, att det handlar om uttryck och en slags skönhet. Som jag tar med mig i livet och i skrivandet. Något som handlar om stil, som ger mig en förhöjd livskänsla och som gör att jag känner mig vacker i världen.

»Isis mamma är genusvetare, skribent och konstnär, min mamma är fd städerska, kokerska och dagisfröken, numera förtidspensionär med diagnosen fibromyalgi«. Titeln på Lidija Praizovics artikel i det första numret av Const Literary (P)review om sin tid på författarutbildningen på Biskops-Arnö, är snäll och tillbakadragen. För att vara skriven av Lidija Praizovic.

I många år föraktade hon sig själv och sina föräldrar, sin bakgrund. Hon föddes i Belgrad 1985 och kom till Sverige ett och ett halvt år senare. Hon har känt att familjen varit fel och som hon säger det nu, smutsig, i relation till den medelklassiga kulturvärld som hon på grund av sitt stora litteraturintresse längtade efter att tillhöra. Studier i litteraturvetenskap och sedan på Biskops-Arnö skulle göra henne till en av dem, de coola. Nu är allt annorlunda, de »självdestruktiva metoderna« har hon lämnat och nu skjuter hon ur sig sina aversioner mot den värld som hon plötsligt och med stor kluvenhet blivit en del av och som hon nu tycker är så töntig.

Hon är en sån som provocerar. Som när hon, mycket personligt, skrev om sig själv och sina klasskamrater på Biskops-Arnö och som mycket av den litteraturkritik hon sedan i våras skriver på Aftonbladets kultursidor.

– Jag är också mycket tacksam och lycklig för att jag har fått det jobbet. Att få skriva litteraturkritik, läsa böcker och formulera mig kring dem och få det publicerat, för mig är det som att få en av mina högsta drömmar infriade. Skrivandet fick mig att känna mig säker och trygg i skolan.

Lidija Praizovic, som först nu, det senaste året har skaffat sig ett litteraturintresserat kompisgäng,  är aktiv i det queerfeministiska förlaget Dockhaveri, har givit ut en roman, »Spegelboken«, och en diktsamling, »Porr för Vlada«, och hon gör en jämförelse mellan de roller den afrikanska dansen och baletten spelar i hennes liv. Baletten motsvarar det mer styrda journalistiska skrivandet, kritiken och essäerna. Hon behöver båda sidor och nu när journalistiken tar all hennes tid, längtar hon till det skönlitterära.

Lite rädd är hon också för vad som händer när hon »vistas« i en litterär offentlighet, att hon fått en tydlig roll som kanske kommer att vara ett hinder för den frihet hon vill ha i sitt skrivande.

– Först och främst är rollen inte så genomtänkt eller något jag byggt upp medvetet. Hade du frågat mig för ett år sen hade jag hoppats att jag skulle ha en helt annan roll. En roll som var mer tillbakadragen, kanske inte lika skrikig, inte lika våldsam.

Hon pratar mycket om sin våldsamhet som hon spårar till den kraftiga energi hon haft sedan hon var liten, en stor hängivenhet och passion till det hon har gjort. Allt eller inget. Hon menar också att de människor hon haft i sin närhet, familjen, har »fått en massa strukturellt våld« riktat mot sig. För att konfrontera det och för att inte bli ett offer, har hon först lärt sig deras språk och deras koder och sedan har hon gått till attack mot den finlitterära världen där allt är så fint och puttenuttigt.

Sociala medier är inget för Lidija Praizovic så hon vet egentligen inte hur texterna tas emot. Men hon blir lycklig av att »invandrartjejer från underklassen«, eller »ickevita som gjort en klassresa« uppskattar det hon gör. Då känner hon att hon har lyckats.

Hennes föräldrar, som aldrig erövrat det svenska språket på riktigt, har i stället alltid varit stolta över dottern som i skolan var »bättre på svenska än svenskarna«, enligt hennes pappa som varit i Sverige sedan 1970 och jobbat som servitör i tjugofem års tid.  

Lidija Praizovic säger att hon egentligen borde vara rädd som en hare eftersom hennes mamma, som bland annat varit städare, varit så beskyddande och just rädd.

– Jag kommer inte från en familj som sagt till mig: Ställ dig och kritisera de rasistiska strukturerna i Sverige. När de hittar det jag skrivit på internet får jag alltid världens utskällning. De tycker att vi är i svenskarnas land. De är fortfarande tacksamma för att de får vara här och de tycker att det är fruktansvärt av mig att kritisera svenskarna. Jag säger att jag känner att det är mitt land och att jag har samma rättigheter som svenskarna!

 

Fakta | Buffé på China

Bjuden på lunch: Lidija Praizovic.

Aktuell med: Som kritiker på Aftonbladets kultursidor. 

Åt och drack: Asiatisk buffé. Drack mineralvatten till maten.

Stod för notan: Martin Röshammar.

Var: China vid Skanstull i Stockholm.

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera