Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Spelar lättkränkta

»Det finns en orsak till att ministrarna bemöter kritiken från EU som om den var grundad i en elak styvfars nycker, snarare än i tvingande lagar.«

Det är nästan ett år kvar till riksdagsvalet men valrörelsen började för länge sedan. Valet till EU-parlamentet, som bara ligger ett halvår bort, har däremot hittills mötts av ungefär samma entusiasm som ett snöblandat regn. När flera partier de senaste veckorna har presenterat sina kandidater lär få utanför kretsen av de närmast sörjande ha tagit notis.

Snart 20 år efter folkomröstningen är det tydligt att det svenska ointresset för EU inte är någon övergående barnsjukdom. Den avmätta inställningen sitter djupt och beror på att EU fortfarande är en så skum storhet i den svenska debatten. Vi har aldrig blivit vi med EU.

EU framstår som vår maktfullkomlige, kontinentaleuropeiske styvfar. Han vill inget hellre än att tvinga på oss en massa klåfingriga regler som inte tar den minsta hänsyn till Sverige och svensk kultur. De svenska politikernas roll är i sammanhanget mest att spjärna emot alla dumheter som monsieur EU hittar på under sina vin- och grodlårsluncher i Bryssel.

Svenska ministrar bemöter alltid kritik från EU utifrån det ondastyvpappan-perspektivet. När EU-kommissionen exempelvis har påpekat att våra regler för visstidsanställningar, vår momsbefrielse för ideella föreningar eller vår vargjakt strider mot EU-rätten har ansvarig minister agerat kränkt barn. Dumma, stränga EU som inte förstår sig på lilla Sverige och våra behov.

Det finns en naturlig orsak till att ministrarna bemöter kritiken som om den var grundad i en elak styvfars nycker, snarare än i tvingande lagar. En stor andel av väljarna var nämligen 1994, och är fortfarande, motståndare till att Sverige lämnade över en betydande del av lagstiftningsmakten till Bryssel. Politikerna är rädda att de skulle få popularitetsproblem om de i stället sa det självklara: att Sverige som medlem är skyldig att följa EU-rätten och att det ibland innebär att vi måste svälja bittra karameller.

Därför låtsas man i stället som att EU-rättens regler snarare är lösa rekommendationer, som vi kan bortse ifrån när vi känner för det. Det är ett politiskt bedrägeri. I svenska domstolar är det självklart att EU-rätten gäller. Därför upphävde förvaltningsrätten i Stockholm i våras, med stöd av art- och habitatdirektivet, Naturvårdsverkets beslut om licensjakt på varg.

Att regeringen sedan envist upprepar att rovdjurspolitiken »inte ska styras från Bryssel« saknar all betydelse. Det ändrar inte verkligheten. EU har makt över rovdjurspolitiken och den är grundad på fördrag som Sverige har skrivit under.

Väljarna skulle förmodligen inte uppfatta EU-valet som så meningslöst om inte svenska politiker hade varit så noga med att tona ned EU:s betydelse. Om partierna var tydliga med att deras möjlighet att bestämma över allt från vargar till arbetsmarknaden till stor del beror på hur de agerar i EU:s lagstiftande organ – varav parlamentet blivit allt viktigare – borde valet bli mer engagerande.

I stället är EU i den partipolitiska debatten antingen ett hot mot snus och surströmming eller en anledning att rabbla floskler om fred och frihet. Alla tunga politiska sakfrågor diskuteras som rent nationella angelägenheter trots att EU-rätten går in i nästan allihop. Det är ett demokratiproblem att partierna på så sätt ger sken av att ha större makt än vad de egentligen har.

Svenska politiker har skapat en nation av EU-analfabeter och det är därför våra EU-valrörelser hittills har varit så fåniga tillställningar. 2009 gick socialdemokraterna till val på att halvera ungdomsarbetslösheten i EU, medan moderaterna lovade att »ta ansvar för att ta Europa ur krisen«. Medvetna om att få vet hur EU-politiken fungerar förlitade de sig på att det skulle räcka att tala tillräckligt stort. Valdeltagandet på 45 procent vittnade om att tricket inte fungerade.

För partierna har EU-valet redan tidigare mest varit en generalrepetition inför det »riktiga valet«. Den här gången infaller valen dessutom samma år. Det är därför naivt att tro att riksdagspartierna kommer att se vårens val som något annat än en chans att glänsa inför höstens. Man kan i alla fall för demokratins skull hoppas att EU-politiken får komma ut i dagsljuset i båda valrörelserna.

 

För övrigt får SOK:s beräkning att ett svenskt vinter-OS skulle kosta staten max 5–10 miljarder kalkylerna bakom Hallandsåsen och Jas 39 Gripen att framstå som strama. Sportevenamangslobbyn bör hållas kort.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera