Kultur

von Svenssons tårar

Att Ken Ring blev folkkär över en natt har inget med Ken Ring att göra.

Lill Lindfors valde, på rekommendation av sin dotter, att tolka den låt som satte Ken Ring på kartan. Låten »Mamma«, som kom i en tid när Stockholms söder fortfarande var Knivsöder, tunnelbanan inte gick hela natten och de små cigarettpaketen alltjämt fanns att köpa i butikerna. En nittonårig rappare, med trasslig bakgrund, från Stockholmsförorten Hässelby som berättade om sin älskade mamma som gått bort i cancer fem år tidigare. I dag är han 34.

Lill Lindfors sjöng, Ken Ring grät, Sverige grät. Efter förra lördagens »Så mycket bättre« i TV4, kokade twitter över av känslosamma utlägg. Ken var plötsligt king. Folkkär över en natt som det heter. Han. Rapparen som 1999 drog på sig folkets vrede när han under Vattenfestivalen uppmanade sin publik att våldta prinsessan Madeleine. Rapparen som fått kultureliten att rynka på näsan åt det som många anser vara homofoba och misogyna texter. Rapparen som blev, ja, paria. Ken Ring var den artist som vuxenvärlden älskade att hata och kidsen älskade att älska.

Att den helgmysande svenssonpubliken skulle sitta där hemma i soffan, och gråta i kapp med honom och Lill Lindfors?

Men det var nog inte så mycket berättelsen om hans överjävliga uppväxt (moderslös, hemlös, kriminell) som gjorde det. Inte heller att se hur de andra artisterna runt bordet – Ulf Dageby, Titiyo, Lill Lindfors, Ebbot Lundberg, Agnes Carlsson, Bo Sundström – bröts ner emotionellt. Det som drabbade var att självaste Ken Ring, Sveriges enda egentliga bad boy, behövde lämna, gå ut, tända en cigg, gå några varv, ge sig hän åt känslorna. Han är på riktigt, som Ebbot Lundberg uttryckte det.

Egentligen säger sympatisvängningen väldigt lite om Ken Ring, men allt om medelklassmarineringen av tv-underhållningen. För Ken Ring, artisten som personifierade hatet och tog samhällskritiken till en helt ny nivå, har alltid skrivit om sitt liv. Alltid varit på riktigt. Filterlös. Tidigare var det detta man klandrade honom för, nu hyllas han för detsamma.

Mycket kan förklaras med fårfällen, snittblommorna, gemytet. Sverige blir nog inte vackrare än i den miljö TV4:s »Så mycket bättre« utspelas i. Ett idylliskt Gotland där solen alltid skiner, där blommorna är mer färggranna än någon annanstans, där människorna som samlats i det pastorala vitmålade huset är lika vackra på insidan som på utsidan. Till och med en anomali som Ken Ring. Eller Olle Ljungström för den delen. Misären förpackas till mys.

Nu tror många att det är »Allsång på Skansen« nästa för Ken Ring. Men det är inte att dra möjligheterna tillräckligt långt. Det återstår att se när allt blir förlåtet och Ken Ring erbjuds ett eget matlagningsprogram. För likt sin föregångare, Sveriges förra bad boy Paolo Roberto, numera känd som hela folkets Paolo, är det en övergång till medelklassen som verkar krävas för att bli accepterad. Då kan man ha överseende med gamla försyndelser. Sparkar och slag. Hotet kommer inte längre utifrån.

»Så mycket bättre« visas på TV4 på lördagar.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera