Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Kossan säger mu

Jag har en genial plan. Jag ska nämligen bli folkkär barnboksförfattare.

Det är inget kul att vara författare nuförtiden. Kris råder i förlagsbranschen. Och det är ju den man levererar produkter till. Så det är lite som att vara ko när det är kris i mjölkbranschen. Man börjar fundera på om det är dags att rymma ur spiltan innan slakttransporten kommer. Men lika svårt som det är för Majros och hennes systrar att iscensätta en great escape ur Bregottfabriken är det för en författare att börja med ett nytt yrke. Förr i tiden gick skrivtrötta författare till sjöss (alternativt »ut i produktionen« som Göran Palm charmigt uttrycker det i »Ett år på LM«), men i våra dagar lär väl ingen ens få en anställning som mässingsknoppsputsare hos Silja Line utan att ha en längre  yrkesutbildning i kappsäcken.

Skrivkunnighet är det enda man har att komma med, och vem bryr sig? Både lärare och politiker och journalister verkar klara sig fint utan. Så de stackars författarna våndas. I sin desperation hittar de på pseudonymer och försöker skriva bestsellers. Ibland funkar det. Ibland inte. Med lite tur kan man ändå mjölka ett lika desperat förlag på ett stort förskott, oavsett om boken sen floppar eller ej. Förlaget täcker sedan förlusten genom att inte ge ut ytterligare några poeter, som därför också måste hitta på pseudonymer, etc, etc.

Man vill ju skriva! Något som blir läst av någon! Kanske baksidor på mjölkpaket …? Kanske rentav krönikor …? Nej, någon gräns för förnedringen får det väl ändå finnas.

Eller kanske inte. Också jag har ett par bestselleridéer liggande. Men sånt varierar. Ena dagen sätter man igång att författa en given storsäljare om s/m-sex i en trollkarlsskola. Andra dagen råkar man börja läsa Hermann Brochs »Sömngångare« och tänker att, nej, fan, om man ändå ska använda denna jordevandring till att sätta ihop ord i meningar, så borde man väl försöka åstadkomma något av stort och bestående värde. Framtida generationer ska förstå mig!

Fast sedan läser man i tidningen om den senaste Pisa-undersökningen och inser att framtida generationer inte kommer att kunna läsa överhuvudtaget. På sin höjd peka och klicka. (I min barndom krävde även datorspelen läskunnighet. Sierras ekivoka »Leisure Suit Larry«-serie gav mig tidigt ett intressant engelskt ordförråd.) I princip borde man väl kunna vända utvecklingen. Tyskland chockades för tretton år sedan av usla Pisa-resultat, genomförde reformer, och kan i dag konstatera en rejäl förbättring. Men i praktiken betvivlar jag att våra kära folkvalda kommer att klara av något annat än ännu mer av det vanliga fingerpekandet och käbblet om till stor del irrelevanta symbolfrågor.

Så vill man komma någon vart får man göra det själv. Och jag har en genial plan. Jag ska nämligen bli folkkär barnboksförfattare. Detta har flera fördelar. Dels är barnkultur den enda kultur som ingen kan plocka populistpoäng på att avskaffa. Dels kan jag, genom att rikta mig till målgruppen 3–6 år, nå den enda oförstörda publiken. När de väl börjar skolan är det kört, men fram till dess klarar de fördomsfritt vad som helst. (Okej, förlaget insisterade på att jag skulle korta ett citat av Derrida i min nya bilderbok, men det var väl mest för att inte skrämma bort föräldrar, hoppas jag.)

Slutligen är de små liven lättpåverkade, och mina barnböcker fyller jag med subtila subversiva budskap. Så när ungarna om femton–tjugo år är vuxna, kommer de att förändra världen! Eller om inte förändra världen, så i alla fall komma ihåg mig och sympatiköpa min senaste samling lyriska meditationer på elegiskt distikon. »Mamma Mu och språkets död«, tror jag att den heter.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera