Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Matriarkerna

Så tog kvinnorna över svensk hiphop.

Det var i november, tidningen Mama skulle dela ut priser till Årets mammor och hade gala på Kungliga Operan i Stockholm. Allt var precis som det brukar på sådana tillställningar: glättigt, välstrukna tal, hovsamma ryggdunkningar. Men så tystnade mingelsorlet, champagneglasen sänktes och en fet bas dränkte de förgyllda salongerna. Salla Salazar hade tagit över dj-båset och ut på scen rörde sig en rappande Linda Pira. Den tjocka hästsvansen studsade i takt till beatsen. »Eyo hipsters leker att dom känner mig right, drar i mina kläder som en NHL-fight.« Publiken applåderade förtjust kvällens enda musikunderhållning.

Artisten gick av scen, pustade ut en stund och åkte hem till sina tvillingbebisar.

Galan ger en talande bild av den nya svenska musikscenens utveckling: de kvinnliga rapparna har blivit så stora att de tagit sig hela vägen fram till musikens mittfåra. Efter år av machokultur med tveksam kvinnosyn har hiphopen blivit mer inkluderande, tidsenlig om man så vill. Vägen dit har varit lång, den har gjort många avstickare och stundtals helt stannat upp. Men då musikåret 2013 ska summeras är hiphopmatriarkatet en av de viktigaste markörerna.

När Leila K slog igenom med sin hårda och kompromisslösa rapstil 1989 var suget efter en kvinnlig MC enormt. Duon Rob’n’Raz gjorde urban klubbmusik, men utan sitt samarbete med den unga sångerskan hade deras internationella framgångar inte blivit så stora. Första Leila K-singeln »Got to Get« klättrade högt på försäljningslistorna.

Vid den tidpunkten var den mesta hiphopen amerikansk, engelsk eller fransk. I Sverige fanns en handfull grupper, men det var först med Just D och framför allt Latin Kings epokgörande album »Välkommen till förorten« 1994 som genren svensk hiphop föddes. Fyra år senare kom Petters »Mitt sjätte sinne« och han fick en svans av liknande artister efter sig – Blues, Ayo, Ken Ring och Timbuktu.

Utbudet av kvinnor som rappade var fortfarande skralt. Bara tre brudar surfade med på första hiphopvågen. Remedeh, Feven och Melinda Wrede – men de var aldrig ledande.

»Nu har kungen fått en drottning vid sin sida« sa Feven till Dagens Nyheter när hon signats av Petters skivbolag.

I videon till Fevens feministiska »Bränn bh:n« gjorde Mona Sahlin en liten roll som sig själv. Redan då var det viktigt för politiker att vara en del av den nya rörelsen, att visa att man inte missade »det unga förortsperspektivet«.

Men även om Feven fick en Grammis för 2000 års bästa hiphop/soulalbum med »Hela vägen ut« ansågs de kvinnliga rapparna i allmänhet vara sämre och mindre äkta än de manliga. De var i ett fack för sig, inte vid de manliga artisternas sida. Snarare snett bakom. I den extremt mansdominerade världen, där lyriken ofta var testosteronstinn som ett åttiotalsgym, gjorde tjejerna vad de kunde för att hävda sig.

Feven och Melinda Wrede var farligt kaxiga, men missade nog i ärlighetens namn sin egen publik. Melinda Wredes »Relationsteorin« handlar om män som är svin, »Killar säger vad som helst, när de har stånd«. På skolgårdar gick tonårsbrudar runt och sjöng »Jag vill ha kärlek och respekt, nån som vet hur man gör, när ljuset är släckt« som om det inte fanns några sådana killar i världen. Trots den goda intentionen grusades budskapet också av att det precis som i så många traditionella hiphoptexter antyddes att kvinnor är underlägsna mannen i en relation.

Men innan det hann bli en verklig rörelse av den svenska hiphopen, visade det sig att den inte kommit för att stanna, i alla fall inte hos de breda folklagren. Det var som om Ken Ring tog det hela för långt när han på sin Vattenfestivalen-spelning 1999 uppmanade publiken att storma slottet och våldta prinsessan Madeleine. Det blev början på slutet för den första stora vågen av svensk hiphop. Stilen tycktes vara lite för magstark för den breda massan. Och genren hade växt för snabbt. Texterna och rappen var i fokus i den blågula hiphopen men kändes alltför direktöversatta – inte alls hand i hand med den mörka, svenska jantementaliteten. Man saknade en tydlig egen röst. När musikbranschen nådde sin berömda kris var Dogge från Latin Kings trots allt mer känd för »cykel på köpet«-erbjudanden och andra reklamfilmer än som hiphopens förnyare.

Petter »Det går bra nu« Alexis Askegren och Timbuktu var de rappare som alltjämt lyckades hålla sig kvar i medieblickfånget hela vägen från första vågen fram till i dag. I början av 2000-talet hade de stundtals sällskap av andra artister, som Söder-slynglarna Fattaru och »Lidingörapparna« i Snook (numera soloartister under namnen Oskar Linnros och Daniel Adams-Ray). Och i mainstreamkanalernas utkanter byggdes scenen sakta upp på nytt, av artister som Adam Tensta, Max Peezay och Looptroop. Men de kvinnliga rapparna glömdes nästan helt bort, på sin höjd kunde de plockas fram som något slags nostalgikitsch. När musikjournalisten Ametist Azordegan tillsammans med skivbolaget Redline 2010 samlade den rådande hiphop-eliten på albumet »Evolution« fanns bara en kvinna med, Cleo. En enda.

Internationellt har det funnits kvinnliga rappare med stjärnstatus sedan åttiotalet: Roxanne Shanté, Neneh Cherry och MC Lyte, som var den första kvinnan att släppa ett hiphopalbum – »Lyte As A Rock« 1988. Även om de jobbat för att motverka sexismen inom amerikansk hiphop, har de manliga strukturerna präglat även dem. Hur de ser ut, vad de rappar om och i vilka kontexter de förekommer. Men under de senaste åren har en smärre revolution gjort machokulturen och homofobin ocool och omodern. Hiphopen går mot en mer fördomsfri framtid. Frank Ocean, före detta medlem i hiphopkollektivet Odd Future, gick ut med sin kärlek till en annan man i ett öppet kärleksbrev sommaren 2012. Rapparen Mykki Blanco klär sig gärna i kvinnokläder på scen. Nicki Minaj har ett homoalterego vid namn Roman Zolanski. A$AP Rockys mjuka stil älskas av modevärlden. Och på årets Way Out West var det en kvinna som pekade ut hiphopens framtid – Angel Haze. New York-rapparen har bland annat gjort en låt om sexuella övergrepp som vägrar släppa taget om lyssnarens strupe. »Det är tydligt att det inte är coolt att vara en ›thug‹ längre«, säger producenten och dj:en Syd tha Kyd i en artikel i Bon och sätter fingret på vad som bäddat för den kvinnliga maktpositionen även i det svenska hiphoplandskapet.

När Linda Pira gästade Mama-galans scen på Kungliga Operan var det nästan precis ett år sedan hon dök upp i en låt med artisten Stor. Med videon till »Rom & kush« gjorde hon ett omedelbart avtryck. Det räckte med att hon långsamt rappade om »ett knogjärn i min Fendi« för att hon skulle bli haussad som hiphopbrudarnas Messias. »Hon är den alla väntat på«, sa producenten Salla Salazar om henne i webb-tv-serien »Linda Pira som du inte visste om«. Samma vinter 2012 släppte KTH-studenten Lilla Namo sin andra singel och fick sociala medier att bete sig helt likriktat när alla claimade frasen »Höjer volymen så högt att det blir äckligt«.

Både Pira och Namo driver kraftigt med könsstereotyperna som är så djupt rotade i den här musiktraditionen. De har en stylish, glamourös ghettolook med sportiga inslag och feminina detaljer som perfekta naglar och komplicerade frisyrer. Lilla Namo är självlärd nagelkonstnär och driver en egen pop-up-salong tillsammans med sin syster. Hennes video utspelar sig delvis i en skönhetssalong – på samma gång en känga till machotraditionen, en drift med stagnerade roller och en fingervisning om hur uppluckrad och fri hiphopen nu äntligen börjar bli. När Linda Pira fotograferades under det gångna året poserade hon först höggravid, senare med tvillingar. Pira och Namo representerar någonting klassiskt ultrafeminint och de är smarta, kaxiga, högljudda och rappar brallorna av sina manliga kolleger.

Under våren klev ytterligare en i sammanhanget viktig artist ut i strålkastarljuset. 27-åriga Silvana Imam släppte »Rekviem«, ett poetiskt album som samplar klassisk musik och till stor del handlar om lesbiska kärleksrelationer. Imams platta fick höga betyg i tidningarna och med henne var det definitivt slut på den manliga, heteronormativa dominansen i såväl tematik som på scen. Så gott som alla kvinnor som i dag rappar på svenska leker med eller fokuserar på förlegade och omsprungna schabloner. Innan året nådde sitt slut hann Cleo och Syster Sol släppa låten »Fatta«, som tar upp kampen mot sexuellt våld. Gnuccis video utspelar sig i tjejnästet stallet, där ett gäng gäris (slangord för tjej) ryktar, rider och har fest bland spiltorna. Och när den inflytelserika dj:n och skivbolagsbossen DJ Taro i somras kom ut som gay i en artikel i Dagens Nyheter, ifrågasatte han varför hbtq-frågor inte är inräknade i hiphopens politiska engagemang.

Hiphopkulturen verkar alltså ha motat ut, eller i alla fall vara på god väg, att mota ut sina förlegade ideal. Något man delvis kan tacka musikbranschens kommersialisering för. Den som vill vara med och spela på de stora arenorna har inte längre råd att hålla sig med en slentrianmässig machostil. Till att börja med är ju femtio procent av den potentiella publiken faktiskt kvinnor. Och precis som den första vågens hiphopare använde förorten som hävstång – i stort sett alla videor spelades in i Stockholms kranskommuner – utnyttjar kvinnorna nu sin underdogposition.

Det är hiphopmatriarkatets tur nu.

Fakta | Svensk hiphop 2013

Under det senaste året har den svenska hiphopen visat vilken genre som aspirerar på att bli landets nästa starka, efter popen och nu senast arenahousen. Tecknen har varit många: Ken Rings medverkan i »Så mycket bättre«, Ison Glasgows fasta domarplats i
»X-Factor« och flera sevärda Svt-dokumentärer.

• »Nästa nivå«. Nöjesguidens webb-tv-serie där svenska hiphoprävar gör en låt tillsammans med unga talanger.

• »Bröderna Salazar«. Dokumentär på Svt Play om Chepe, Salla och Masse Salazar. En gång var Chepe och Salla en del av Latin Kings – i dag producerar de mycket av musiken bakom de unga artisterna.

• »Svensk hiphop har aldrig varit hetare«. »Kobras« 28 minuter långa hiphopdokumentär skildrar vågen med skivbolaget Redline, Lilla Namo och Kartellen i förgrunden. Finns på Svt Play.

• »Matriarken« Linda Piras första ep släpptes i slutet av november och föregicks av en webb-tv-serie på PSL »Linda Pira – som du inte visste om« (som tyvärr inte går att se längre).

• Uppslagsverket »Svensk hiphop«. Journalisten Ametist Azordegan skriver en A till Ö-bibel över landets hiphophistoria. Boken ges ut på Natur & Kultur hösten 2014.

• »När jag inte hade nåt«. Ison Glasgow från Ison och Fille ger ut sin biografi, skriven tillsammans med journalisten Emil Arvidsson, kommer 2014

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Ekonomi
Analys / Ekonomi

Den motvilliga skattesänkaren

Budgeten för 2020 sätter punkt för värnskatten från 1995. Vinnarna är rika och män.

Analys / Ekonomi

Sidea: Svenskt bistånd är som ryska dockor

Man kan ägna mycken tid åt att reda ut alla budgetposter, skriver Emanuel Sidea.

Ekonomi

Jan Larsson blir konkurrent till Persson

Jan Larsson, S tidigare valgeneral, går till Handelsbanken – och blir därmed konkurrent till sin förre chef Göran Persson.

Prenumerera