Män som trånar och lider

Jag tvingade några vänner att se den senaste Hungerspelen-filmen »Catching Fire« med mig och om de inte var uttråkade var de knappast begeistrade heller. Älskar du som jag skådespelarfenomenet Jennifer Lawrence ska du förstås se filmen. Alla andra plockar med fördel upp de ypperliga, snabblästa och underhållande romanerna.

För visst är förtrycket i staten Panem ett hopkok av bekanta dystopier. Klädmodet i elitdistriktet Capitol representerar i filmversionen en typ av estetisk futurism bättre känd från och lämpad för skrikiga scifi-serier riktade till sjuåringar. Och det är uppenbarligen svårt att göra spännande action av strider i en arena där gladiatorerna inte kan göra annat än att fly nedför identiska backar med olika typer av monster i hälarna, om och om igen.

Med det sagt var biobesöket en högtidsstund för mig. Jag höll andan av oro att böckernas viktigaste tillgång, hjältinnan Katniss, förstörts i filmserien. Det har hon tills vidare inte. Det satt massor med unga människor i salongen, ungar som från och med nu kan anta att det är helt normalt med påkostade action-epos där den kvinnliga huvudpersonen inte är klädd i bikini. Med en kvinnlig hjälte vars drivkraft inte är ett trauma efter en tidigare våldtäkt eller förlusten av ett barn.

En hjältinna som i en avgörande scen kan stå och säga till killen som sannolikt är perfekt för henne att, vännen, i en annan framtid, en mindre uppfuckad värld, kanske? Men jag är tyvärr upptagen av sånt som händer nu. Av min post-traumatiska stress, av politiskt våld, av att jag tvingats till uppror mot en fascistisk stat som hotar min familj med summarisk avrättning. Tyvärr tror jag inte att din kärlek kan lösa mina problem. Tyvärr har jag just nu inte emotionellt överskott för romantisk kärlek.

Jag översatte lite där. Katniss är nämligen – ett annat drag som är vanligare på film hos cowboys och andra machomän – inte verbalt eller emotionellt begåvad. Men hennes kortfattade ord, och minen, säger allt det där. De förmedlar att hon endast av ömhet till den här snubben som verkligen vill rädda henne hindrar sig från att utbrista: DRIVER DU MED MIG?

Listan på filmer där en sådan scen kunde ha ingått är rätt kort. På den finns Jennifer Lawrences genombrottsfilm, det mästerliga dramat »Winter’s Bone«. »Ronja Rövardotter«. »Alien«-filmerna,«Terminator 2«, och en handfull där den kvinnliga huvudrollen är nåt slags robot eller möjligen en genmodifierad yrkesmördare uppfostrad på anstalt. Listan på filmer där denna scen kunde ha utspelat sig med en kille som den gode men emotionellt avstängde – som hjälten de känsliga, vältaliga kvinnorna vill förändra och offra sig för – är oändlig.

Människor som lever under hård stress och kämpar för sina närmastes överlevnad blir av nöden ofta oempatiska och hårda, ibland manipulativa och själviska. (Är du vän med någon som håller på att jobba ihjäl sig vet du vad jag menar.) Det gör dem ganska svåra att relatera till på film. Därför petar man i actionmanus gärna in en kvinna till att vara kärleksfull, empatisk och rädd i hjältens ställe. Ibland också ett barn, som katalysator för hjältens pliktkänsla och publikens sympati.

Det finns barn i »Hungerspelen«-filmerna också och det är dem Katniss bryr sig om. Men alla som trånar och lider är män. Jag tänker på hur mycket intressantare även deras karaktärer blir av att de i grunden inte kan hjälpa henne, av att hon tillåts bära sina egna bördor. Tänk om det här kanske är något som kan hända på bio från och med nu. Bara så där. Hela och trasiga hjältar, av varje kön.

Text: