Kultur

Fotografisk smekmånad

Besökarna vallfärdar till Fotografiska i Stockholm som har lyckats göra kulturen mer tillgänglig. Ändå knorras det i konstvärlden.

Den ene har hatt och den andre har basker. Så brukar Bröderna Broman beskrivas, initiativtagarna till Fotografiska i Stockholm. Den äldre (Jan, hatt) är lite bullrigare, medan lillebror (Per, basker) har ett lurigt leende. De växte upp i ett radhus i Salem söder om Stockholm med fotofix på fingrarna, ett mörkrum i källaren och en pappa som var labbchef på Pressens bild. Sedan kom livet emellan och de blev entreprenörer på varsitt håll innan deras stora intresse för foto förenade dem igen.

Det är den klassiska framgångssaga som affärspressen älskar att förtälja, fast med en kulturtwist. Åtskilliga gånger har bröderna berättat om hur de insåg att fotografer som ägnat sig åt att plåta rockstjärnor och ikoniska kändisar med tiden också själva blivit kändisar. Om när de ställde ut en av dem – David LaChapelle – på ett undanskymt ställe i Nacka i Stockholm och ändå lyckades locka 15 000 besökare. Och om hur de bestämde sig för att starta ett stort, permanent ställe för fotokonst innanför tullarna.

När de fick höra att Abba-museet, som skulle ha legat i Ferdinand Bobergs gamla tullhus på Söder i Stockholm, skulle skjutas på framtiden, var bröderna där och tittade på de nylediga lokalerna redan samma dag. De slog till. De skulle sänka trösklarna till kulturen och göra den tillgänglig för fler, med generösare öppettider och kringaktiviteter. Det hindrade inte att de hade ett tydligt målgruppstänkande. De hade målat upp en bild av en besökare som de döpt till Alice, var 34 år och gillade grönt te. Kunde de få henne att tycka om det de gjorde, skulle nog de allra flesta andra också göra det.

Med en handfull finansiärer i ryggen öppnade de 2010 och slog sina egna förväntningar redan första året. I dag är Fotografiska en av Kultursveriges största publikdragare. Moderna Museet, som de ofta mäter sig mot, har fortfarande fler besökare, men Fotografiska har fler betalande besökare: 370 000 stycken. De har 150 anställda och gör miljonvinster varje år. Och de har skickat en viktig impuls genom hela landet: Den formliga explosion av fotoutställningar vi ser just nu är till stor del Fotografiskas förtjänst.

Det är inte bara affärspressen som låtit sig imponeras. Också konstvärlden har tagit emot denna gåva med öppna armar. Här har vi en publikdragande institution som lyfter upp en tidigare försummad konstform och dessutom menar allvar med ambitionen att sänka trösklarna till konsten. Men nu knorras det alltmer. Vad är det kritiken handlar om?

Dennis Dahlqvist är konstkritiker på SVT:s »Kulturnyheterna«. Han tycker visserligen att Fotografiskas framgång är välförtjänt, men påpekar samtidigt att det är ofta som man inte producerar sina utställningar själva.

– De får dem som ett färdigt paket, vilket gör att många ser Fotografiska som bara en station i ett stort nätverk där de här utställningarna åker runt. Det är som en fryst hamburgare från Scan. Om du ska bjuda på hamburgare kan du antingen steka en fryst från Scan, eller så kan du göra en själv. Du får mer cred om du gör den själv.

Fotografiska är inget fotografiskt museum men för folk i allmänhet kan det framstå som det. Det kan vara ett skäl till att det har provocerat Museisverige, menar Anna Dahlgren, docent i konstvetenskap vid Stockholms universitet med fotografi som specialitet.

– Ett museum har flera uppgifter, det ska samla, vårda och visa. För en vanlig besökare är museet som en myrstack – man ser bara toppen på den. Allt som sker under jord finns också på ett museum, och det tar stora resurser. Fotografiska har inget av det. De bara visar och i utställningarna lägger de inte så stor vikt vid bildernas historiska och samtida sammanhang. Om man ska se utställningar som en kunskapsform blir det urvattnat.

Anna Dahlgren besöker regelbundet utställningar i Stockholm tillsammans med universitetsstudenter. Hon berättar att Fotografiska, till skillnad från många andra museer och konsthallar, tar ut fullt inträde för de studerande. Hon tycker givetvis det är beklagligt att Fotografiska inte ser värdet av att bidra där.

– Har man ett intresse av bildning och kunskap i bred bemärkelse så gör man på ett annat sätt. När till exempel Moderna ställer ut Cindy Sherman bjuder de in till ett kvalificerat symposium med forskare och experter, det är öppet och gratis för alla. Det händer inte på Fotografiska. Man ska inte förledas tro att vi har ett nationellt fotografiskt museum i Sverige, konstaterar Anna Dahlgren.

Bromans

Jan och Per Broman öppnade Fotografiska 2010. (Foto: Fotografiska)

Men kanske handlar kritiken om något bra mycket större än en vinstdrivande verksamhet på Södermalm. Maria Lind är chef för Tensta konsthall, och enligt henne håller den samtida konstens infrastruktur just nu snabbt på att förändras. Komplex och tankeväckande konst har svårare villkor än någonsin, dels att över huvud taget skapas, men sedan också att komma ut och visas för en större publik. Det här skriver hon i förordet till antologin »Contemporary Art and its Commercial Markets« från 2012. En anledning till det är att fler och fler underhållande och lättillgängliga saker ställs ut, tills allmänheten till slut blandar ihop det med konst.

Enligt Maria Lind hänger den här snabba omställningen för synen på konst ihop med en »ny maktdynamik i kölvattnet av globaliseringen, den nyliberala politiken kring avreglering och finansialisering, och de kommersiella konstmarknadernas boom«.

Hon skriver att priserna på auktionskonst åttafaldigades mellan 1998 och 2008.

Det är ju onekligen en prisökning som heter duga, och något som borde göra konst till en trygg och smart investering. Håller synen på konst därmed på att förskjutas – från »fritt« kulturuttryck för allmänheten till rena spekulationsobjekt för några få? Fotografiska, en privat vinstmaskin som lanserat sig som museum, skulle låna sig väl till en sådan analys.

– Moderna köper in konst som sedan ägs av staten, medan Fotografiska skulle kunna lägga ner i morgon, säger Martin Aagård, redaktör på vänsterorienterade Aftonbladet kultur.

Han tror att rädslan hos de mer etablerade kulturinstitutionerna inför satsningar som Fotografiska har en viktig politisk resonansbotten. Föga förvånande nämner han Stockholms omstridda folkpartistiska kulturborgarråd, Madeleine Sjöstedt som har mött stark kritik för sin iver att styra om skattepengarna till lönsamma kulturentreprenörer som lyckas ragga pengar hos näringslivet. Och trots att Fotografiska inte tar emot några bidrag från vare sig stad eller stat så blir deras framgångar i ett sådant klimat oroande för många.

– Bröderna Broman är exempel på hennes favoritkulturarbetare. Och därför är kulturarbetare med rätta oroliga för att sådana här satsningar ska sluka hela kulturbudgetar i framtiden, säger han.

Men Martin Aagård påpekar att det ju inte bara handlar om Fotografiska, utan om alla de privata konsthallar som öppnat de senaste åren: Artipelag, Sven-Harrys, Bonniers konsthall med flera.

– Konsten har ju blivit superkommersiell under 2000-talet, och det hänger ihop med ökade inkomstklyftor. Ju större klyftorna blir desto bättre mår den här typen av konst. Man ser det över hela världen. När jag var i Ukraina för ett tag sedan var det konsthallar överallt, varenda oligark skulle ha en egen.

Martin Aagård delar konsthallschefen Maria Linds tankegångar om att konsten alltmer tas över av stora pengar. Det är också det som ligger bakom att det öppnas fler och fler privata gallerier.

– Konsten är ju en bubbla, som bygger på exponering, medieuppmärksamhet, antal utställningar och pris. För att värdet ska stiga gäller det att konsten visas, presenteras och beundras. Har man en egen konsthall kan man påverka den bubblan. Därför blir det en lite skum situation när man ska gå och kolla på konst på de här ställena, för man vet att det här är saker som det ska kapitaliseras på förr eller senare.

Dennis Dahlqvist, kritiker på SVT:s »Kulturnyheterna«, håller med om att konst alltmer kommit att betraktas som en vara vilken som helst, och att Fotografiska är en del i det.

– Men det gäller ju allting. Allt har blivit mer kommersiellt sedan nittiotalet, och konstvärlden följer det. Det är tråkigt, men det är svårt att se att det skulle vara Fotografiskas fel, eller vad man skulle kunna göra åt det. Det känns mer som ett … faktum, bara.

Han gillar Fotografiska trots allt, och det gör Martin Aagård också. Ingen av de personer i konstvärlden som Fokus pratat med tycker att Fotografiska varit helt utan ljuspunkter. Om inte annat så har stället fungerat som en blåslampa på andra institutioner att ställa ut mer foto, något som det under lång tid tycks ha funnits ett uppdämt folkligt behov av. Martin Aagård börjar prata om den franske sociologen Pierre Bourdieu.

– Han sa när han kartlade fransmäns kulturintresse på åttiotalet att fotografi är medelklassens största konstintresse, både som konsumenter och producenter. Eftersom de själva ägnar sig åt det så blir det deras favoritkultur, den står över både litteratur och annan konst. Jag tycker den här tv-serien med Henrik Schyffert och Johan Rheborg är ett talande bevis på hur supermedelklassigt det är.

Johan Rheborg ställer ut på Fotografiska i vår faktiskt …

– Ja du ser, det passar ju som handen i handsken! Men Johan Rheborgs fotografier … det kan jag ändå säga, det är ju inte stor konst.

Varför ställer man ut honom då?

– För att han är känd från tv!

Fakta | Fotografiska

Öppnade: I maj 2010 i Ferdinand Bobergs gamla tullhus på Söder i Stockholm.

Totalt antal besökare sedan starten: Över en miljon.

Total omsättning: 147 miljoner 2012.

Total vinst: 11,5 miljoner 2012.

Majoritetsägare: Bröderna Jan Broman och Per Broman.

Minoritetsägare: Göran Bennich, affärsman. Sven Hagströmer, finansman. Tommy Rönngren, vd Akloma. Kjell Ericsson, vd Steningevik. Per Brilioth, vd Vostok Nafta. Familjen Ax:son Johnson. Vd för bolaget är Anna Berggren.

Planer på: Att öppna nya Fotografiska i New York och Shanghai.

Pågående utställningar: David Magnusson, Corinne Mercadier, Johan Rheborg, Elliott Erwitt, Julia Fullerton-Batten.

Fakta | Fotoexplosion i Sverige

Just nu pågår stora utställningar runt om i landet som definierar och omdefinierar den svenska fotohistorien.

»Det synliga« på Artipelag i Stockholm.

»Ett sätt att leva. Svensk fotografi från Christer Strömholm till i dag« på Moderna i Malmö

»Mellan verkligheter. Fotografi i Sverige 1970-–2000« på Göteborgs konstmuseum och Hasselblad Center. Utställningen är gjord i anknytning till Niclas Östlinds pågående avhandlingsarbete vid Akademin Valand, som också resulterat i boxen »Fotografi i Sverige 1970–2014« som ges ut på bokförlaget Arena.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera