Intervju

»Jag har levt ett väldigt feministiskt liv«

Författaren och Livets ord-kompisen Marcus Birro gör först och tänker sedan.

När det nya millenniet var några dagar gammalt skrev jag i Göteborgs-Postens fredagsbilaga att »i helvetet jobbar bröderna Birro i baren«. Det fick jag äta upp en vecka senare, på deras stamhak. Marcus Birro ville spöa mig men stoppades av mina vänner.

Sedan dess har han blivit nästan lika omtalad i resten av Sverige som i Göteborg. Bland mycket annat har han gett ut dikt- och textsamlingar, en ungdomsbok om fotboll och en roman om 1990-talets Göteborg.

Att han spelat in en skiva och turnerat med sin ungdomsidol Wayne Hussey, det är han stolt över. Det är nog ganska nära det han drömde om då han tapetserade Göteborg med affischer som gjorde reklam för hans svartklädda band The Christer Petterssons.

Många krönikor har det också blivit. Det handlar om stora känslor och texter som inte sällan är vidöppna som dagböcker. Han har berättat att han numera är nykter alkoholist, om sin sorg, sin egen tro och inte sällan har han fått folk att bli galna av ilska, denne fotbollsälskare som gärna väver in sin kärlek till Örgryte IS och italiensk fotboll i det mesta han skriver.

När jag, lite nervös, mejlade Marcus Birro för att boka den här intervjun, svarade han: »Jag minns så klart dig och vår kontrovers. Man kan nog lugnt säga att jag hade en egen del i det där.«

I taxin till Östermalm från Söder, har chauffören levererat ett pärlband av göteborgsvitsar för den körkortslöse Marcus Birro. Han konstaterar att han, när vi sågs förra gången, var inne i en stökig period. Lite överraskande säger han, som många gånger gått hårt åt sin gamla hemstad, att han kan tänka sig att flytta hem till Göteborg igen.

Men nu bor han i Stockholm, vid Hornstull, med sin fru och två barn och har möjligheter att uttrycka sig i offentligheten.

– Länge var det viktigt att ta revansch. Revansch på dig, på er, på familjen, på mig själv och på allt och alla. Nu har det släppt, det är inget jag går och tänker på längre.

I slutet av februari kommer boken »Evangelium enligt Marcus«, en redogörelse för hans »resa i tro« och han är väl medveten om att det nog inte är smart att skriva en bok om tro »i världens mest sekulariserade land«. Han vill inte vara en klurig, beräknande karriärstrateg, han gör det han känner för. Han gör först och tänker sedan. Med bra och dåliga resultat.

– Hade jag varit smart hade jag gjort en italiensk kokbok eller en deckare ihop med någon. Men äh, jag hade nog inte gjort det speciellt bra heller. Min pappa är väldigt bra på att laga mat. Det är hans konst, som en symfoni. Annars är han lite förvirrad, men just när han lagar mat är allt i perfekt ordning.

För några månader ringde Expressen till den snabbpratande författaren som fyller 42 i sommar. Det fick vara slutskrivet om tro. Något han nu, efter att först ha blivit »sådär 1990-tals-arg«, ser som en utmaning.

Thåströmälskaren Marcus Birro, som i en dag år 2011 framhöll sig själv som partiledarkandidat för kristdemokraterna, fortsätter ändå våren i bokens religiösa spår och i april åker han till Rom tillsammans med Livets ords Ulf Ekman. De två ska guida de andra resenärerna och ge sin bild av staden. Marcus Birro understryker att han numera har många vänner i församlingen, men att han inte ska bli medlem. Bland annat för att han inte delar Livets ords syn på homosexualitet.

– För mig är kärleksbudskapet det viktigaste, vem som älskar vem är inte väsentligt. Men Livets ord är mindre skrämmande och mindre konstiga ju mer jag lär känna dem.

I höstas skrev han om feminism i en krönika i Expressen. Det blev nätstorm och debatt i Aktuellt efter rader som: »Jag har alltid haft svårt för att kollektivt fördöma människor. Den aggressiva avarten av feminismen ägnar sig ofta åt att skuldbelägga alla män.«

– Jag har levt ett väldigt feministiskt liv, i praktiken, under hela mitt liv. Däremot finns det en rätt aggressiv, teoretisk version av feminism som älskar att uppfinna fiender och sedan jaga dessa med all kraft. Feminismen är för viktig för att enbart överlämnas åt teoretikerna.

Marcus Birro tycker att det är jobbigt att det han gör och tycker – ofta allt annat än inlindat – väcker så mycket känslor, men han menar att han faktiskt kan ta kritik.

– Inte kan jag påverka folks bild av mig. Det är en ganska smärtsam insikt om man tycker att bilden är skev. Men det var nog det jag ville göra med dig för fjorton år sedan: »Du fattade ju ingenting som skrev dumt i GP.« Om jag skulle engagera mig så nu, skulle jag inte ha tid med något annat.

Lunch med Fokus| Pasta på Il Conte

Bjuden på lunch: Marcus Birro.

Aktuell med: Boken »Evangelium enligt Marcus«, som krönikör i Expressen och i »Club Calcio« i TV4/Fotbollskanalen.

Åt och drack: Pasta med strimlat kalvkött, trattkantareller, champinjoner och kalvfondsås. Mineralvatten till maten och en dubbel espresso efter maten.

Stod för notan: Martin Röshammar som åt tortellini med ricotta och spenat. Drack en dubbel espresso efter maten.

Var: Il Conte på Grevgatan, Östermalm, Stockholm.

Fotograferade: Mareike Timm som nöjde sig med en caffè latte.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera