Våldets ansikte

Text: Henrik Ek

Foto: Linda Forsell

Fanny Santamaria såg aldrig sin förövare. Hon hade precis klivit ut på gatan framför sitt hyreshus när han kom rusande. När den brinnande smärtan tog över var han redan försvunnen. Hon satt kvar på knä på trottoaren, förblindad av vätskan som trängt in i hennes ögon. Allt hon kunde göra var att ropa på hjälp.

Klockan var fem på morgonen och få andra var ute. En taxi passerade förbi, chauffören såg hennes hjälplösa famlande, och lyckades väcka en hyresvärd som ringde efter hjälp. Fanny förstod varken vad som hänt, varför hennes ansikte verkade stå i lågor, eller varför just hon hade blivit föremål för vad det nu var den ensamma mannen gjort.

På det lilla sjukhuset Maissen, närmast till hands i den södra Bogotáförorten Ciudad Bolívar, spolades hon med vatten innan hon kördes med ambulans till brännkliniken på Hospital Simón Bolívar i andra änden av huvudstaden. Men allt det har hon fått berättat för sig i efterhand. Läkarna var tvungna att söva ned henne för att ens kunna utföra det mest akuta.

Fanny, som då var 32 år gammal, hade fyra månader tidigare gjort slut med sin pojkvän och flyttat till en lägenhet söder om staden tillsammans med sin 14-åriga dotter. Pojkvännen hade aldrig varit våldsam, men under deras sju år tillsammans hade han aldrig jobbat. Fanny hade försörjt familjen som städerska, medan han suttit hemma. Förhållandet hade knappast förbättrats av att han drack, gick ut varje helg och var notoriskt otrogen. Till slut fick hon nog.

När hon avslutade relationen reagerade pojkvännen först med förvåning. Därefter förnekelse. Han kunde inte acceptera det. Tre månader efter att Fanny lämnat honom ringde han, uppeldad och arg. Men att han skulle attackera henne, det trodde hon aldrig.

Det var inte den före detta pojkvännen som faktiskt kastade syran i hennes ansikte, så mycket hann hon skönja av rörelsemönster och figur. Det är heller inte så det brukar gå till, vet hon i dag.

Attackerades av okänd man. Efter att Fanny Santamaria avslutat relationen med sin pojkvän attackerades hon på gatan av en okänd man.

Många andra kvinnor i Colombia har liknande historier om svartsjuka män som betalar småskurkar, ibland unga pojkar, för att utföra det som på en bråkdel av en sekund skapar skador som är omöjliga att reparera. Det är ett våld som siktar in sig på själva symbolen för att vara människa; munnen, näsan, ögonen som varje individ möter omvärlden med.

I dag har Fanny Santamaria inget ansikte längre.

Under antiken användes en dåtidens motsvarighet till svavelsyra – vanlig i förädlingsprocessen av guld – som våldsmedel. Syraattacker är inte ett nytt fenomen. Den första rapporten i modern tid kommer från Bangladesh 1967. Därefter har fallen bara ökat, främst i Syd- och Sydostasien.

Bangladesh, till exempel, har sedan 1999 haft över 3 000 kända fall av syraattacker mot kvinnor. Värst var år 2002 med 262 fall, enligt en bangladeshisk förening för människor som överlevt attacker.

I en klar majoritet av världens rapporterade syraangrepp är det män som använder metoden mot kvinnor. Kambodja är undantaget, visar en studie från Avon Global Center for Women. Där attackerar kvinnor oftare än på andra platser andra kvinnor.

 

Kombinationen av hedersvåld mot kvinnor och att rapporterna främst kommit från muslimska länder har fått omvärlden att förknippa våldsformen med just muslimskt hedersvåld. Men så enkelt är det inte.

Sett i det faktiska antalet attacker med syra ligger fortfarande Bangladesh och Pakistan före Colombia i statistiken, men relativt folkmängd har Colombia upplevt den mest dramatiska ökningen. På bara några få år har Colombia gått från enstaka fall av syraöverfall till att nu vara det land i världen där kvinnor löper störst risk att utsättas för denna form våldshandling. Under 2012 rapporterades omkring 50 fall. Varför sker den explosiva ökningen i det katolska Colombia?

En förklaring är att det är lätt och billigt att komma över kemikalier. Vanligast är att förövaren använder svavelsyra, salpetersyra eller saltsyra, alla vanligt förekommande i olika industriella processer. Eller batterisyra, som finns i varenda bil. Här skiljer sig inte Colombia från andra länder där syraattacker blivit vanliga. Det är smidigare att få tag på det frätande vapnet än att komma över en pistol. Men det finns en del annat som är speciellt med Colombia.

Fundacíon del Quemado har sina lokaler på en anonym sidogata i norra Bogotá. Från gatan anar man inte att den lilla kliniken gömmer sig bakom den vita betongfasaden. Kanske är det syftet med tanke på vilka som kommer dit med sina problem. Fundacíon del Quemado är en stiftelse för brännskadade som grundades för 18 år sedan och som främst rehabiliterar barn som råkat ut för olyckor, men nuförtiden också är landets ledande när det kommer till att hjälpa de syraattackerade kvinnorna.

Undangömd mötesplats. Kliniken för syraskadade, Fundacíon del Quemado, ligger i norra Bogotá. Det  finns inga skyltar på fasaden och huset ligger på en anonym sidogata i stadsdelen.

Clara Ospena arbetar som psykolog på kliniken. Hon beskriver överfallen som en del i ett universellt kvinnovåld, grundat i ett kvinnoförakt som inte har några landsgränser.

– Det handlar om att kontrollera kvinnans sexualitet, säger hon.

Det vanligaste är att kvinnorna får syran kastad i ansiktet, men det kommer också in fall där män hällt syra över kvinnans underliv. Brutaliteten är enorm och hänger ihop med kvinnors ställning generellt i landet, men också med synen på våld.

– Det finns en unik våldskultur i Colombia, säger Clara Ospena.

 

På pappret är Colombia ett av Sydamerikas starkaste tillväxtländer och har så varit i över ett decennium. Ekonomin har blommat genom hela den senaste recessionen och en enträgen kamp för frihandelsavtal med både USA och EU har skapat effektiva handelsvägar.

Men tittar man lite närmare på ekonomin så verkar detta spela mindre roll för en stor del av befolkningen. Colombias inkomstklyftor är bland de största i världen. Ojämställdheten mellan män och kvinnor är monumental och trumfas bara av Haiti i Sydamerika. Korruption förpestar dessutom alla nivåer av den offentliga sektorn.

Framför allt är Colombia landet där en av världens längsta och blodigaste konflikter fortfarande pågår. Vänsterextrema Farc-gerillan har blivit världskända som några av vår tids mest barbariska krigare. Utöver det finns en lång rad paramilitära organisationer som egentligen bara drivs av pengar och drogförsäljning. Även om Peru enligt nya uppgifter från FN har gått om Colombia i produktion av kokaplantor – huvudingrediensen i kokain – toppar Colombia de flesta listor som har med narkotika att göra. Knarket och våldet genomsyrar hela samhället.

– Vi använder våld som ett legitimt kontrollmedel här. Våldet är väldigt närvarande i Colombia, säger juridikprofessorn Juan Sebastian Jaime Pardo från Bogotás högst rankade universitet, Universidad de los Andes.

Han är förutom professor med fokus på genusfrågor och funktionsnedsättning också del av ett råd i Colombia som diskuterar och driver frågor som rör syraattackerade kvinnor i landet. Han beskriver hur Colombias kriminella samlar på sig våldsmetoder från olika delar av världen, ett slags buffé där nya sätt att plåga andra människor kvickt får plats.

En teori har varit att våldsbrotten mot kvinnor skulle följa intensiteten i den väpnade konflikten – fler uppgörelser lika med fler drabbade kvinnor. Men det tror inte Jaime Pardo.

– Den väpnade konflikten blossar upp och lugnar ned sig i perioder. Våldet mot kvinnor har ökat konstant och ökar fortfarande.

Däremot, menar han, finns det en kultur som följer i spåren av gerillakrig och knarkhandel som kan förklara syraattackerna.

– Det finns väldigt mycket sociala oskrivna regler om hur man ska se ut som kvinna. Det hänger delvis ihop med drogkulturen. Det är allmänt känt att när en person kommer in i drogbranschen och får sin första lön så använder han den för att betala sin flickväns plastikoperationer.

Han målar upp en bild av knarkproducenter och langare som kungar vilka göder ett samhälle där kvinnorna ska se ut och vara på ett visst sätt för att vara dem värdiga.

– Många kvinnor söker sig till den världen på grund av pengarna. Vissa går så långt att de prostituerar sig för att ha råd med sina egna plastikoperationer, så att de sedan kan bli ihop med en knarkkung. Väldigt mycket av vår kultur influeras av drogerna, de snabba pengarna och korruptionen. Det påverkar kvinnor på många sätt, säger han och menar att även andra ser upp till knarkkungarnas flickvänner – de som alltid är snyggast, bär de dyra accessoarerna och blänker av dyra smycken.

Hotades till livet. Elisabeth Suarez är mitt uppe i en lång rättsprocess mot sin förövare, en anställd på det bygge där hon arbetade. Hon och hennes pojkvän har hotats till livet av mannen och har tvingats flytta till en hemlig adress.

I städer som Cali, Medellín och Pereira är det här ett ideal. Och om det är så viktigt att vara vacker blir en syraattack förstås om möjligt ännu mer effektfull.

Fanny Santamaria har precis satt sig i undersökningsstolen. Plastik-kirurgen Linda Gurrero drar henne i huden och känner på hennes kinder.

Patienten grimaserar av smärta. För två månader sedan genomgick hon en stor operation där överläppen rekonstruerades och de nedre ögonlocken lyftes. Första gången de försökte rekonstruera överläppen gick det inte. Huden växte inte ihop utan lossnade igen. Nu har det däremot gått bättre.

– Det ser jättebra ut, säger Gurrero, men insisterar på att hon måste göra några små justeringar på stygnen som sitter kvar.

Fanny Santamaria vet att hon aldrig kommer att se ut som hon gjorde innan igen. Hon har vant sig med tanken. Förutom det nya ansikte hon ser i spegeln varje dag – och blickarna hon möter på gatan – har attacken gjort henne blind på vänster öga. Synen kommer hon inte få tillbaka.

Linda Gurrero, själv dotter till en läkare, är härdad av tragiska historier. Hon grundade Fundacíon del Quemad på grund av att nedskärningarna i sjukvården gjorde att brännskadeenheten i allt större utsträckning bara lappade ihop sina patienter och skickade ut dem så fort det bara gick. Genom donationer, välgörenhet och sparsamhet får hon sin klinik att gå runt. Patienttrycket är stort. Korruptionen och de klena resurserna i den offentliga vården drabbar alla patienter, men en grupp speciellt – de syraskadade.

– De flesta är unga kvinnor som inte har någon utbildning och som är ekonomiskt beroende av sina män, som dessutom oftast är gärningsmännen, säger Linda Gurrero.

Hon öppnar ett fotoalbum med bilder på Gina Potes, den kvinna som vad man vet var den första i modern tid att drabbas av syraöverfall i Colombia. Det var 1995. Linda Gurrero sparar bilder på alla offren som passerar hennes dörrar. Än i dag vet man inte vem det var som överföll Gina Potes, men gärningsmannen skrek åt henne: »Du får skylla dig själv när du är så vacker!«

– Man hoppades, säger Linda Gurrero, att det skulle vara en enskild händelse, men efter fyra år hände det igen. Och sedan två år efter det. Och sedan ökade det för varje år som gick. Nuförtiden är vi försiktiga med att prata om det i de lokala medierna för vi märkte att ju mer vi pratade om det, desto värre blev situationen. Det var som att vi lärde upp fler hur man kunde begå stor skada.

Hon förklarar utvecklingen på samma sätt som de flesta experter: Det finns generellt mycket våld i Colombia och det finns ett generellt starkt kvinnoförtryck. Och kulturen bygger på att kvinnor är till för män, som sätter villkoren för hur kvinnor ska se ut.

Överallt på gatorna i städer i Colombia syns inbjudande skyltar med reklam för plastikoperationer. I staden Cali genomförs 50 000 operationer per år. Det är en industri som påverkar hela samhällskulturen. Och som paradoxalt nog är en inkomstkälla för organisationen som hjälper de brännskadade kvinnorna.

– Jag gör lite estetisk kirurgi också, säger Linda Gurrero kort.

Jaime Pardo, juridikprofessorn, beskriver det som ett skönhetsidealens och våldets skruvade kretslopp som kvinnor försöker bryta sig ur men slungas tillbaka in i:

– Jag kan absolut tänka mig att ökningen av våldet beror på att kvinnor börjat säga ifrån. Det mesta våldet är inom relationer, och det kan bero på att kvinnan är trött på att vara underlägsen. Det vet inte männen hur de ska hantera, det är inte så de har vant sig att kvinnor ska agera. Så de tar till mer våld. Syran blir ju ett sätt att fortsätta ha kontroll över deras liv, även efter att de brutit upp. De dömer dem till livstid av offentlig förnedring.

Fanny Santamaria vet inte i dag var hennes ex-pojkvän befinner sig. Och vill heller inte veta.

– Jag är fortfarande rädd för honom, säger hon.

Hon har anmält attacken, lagt fram sin teori för polisen, men fallet ligger i en tjock hög hos åklagarmyndigheten. Den tidiga morgonen fanns inga vittnen ute, polisen kunde inte säkra någon teknisk bevisning, och ex-pojkvännen säger att han inte har med saken att göra.

– Det finns inga bevis. Men det är klart jag vill ha rättvisa, jag kommer att fortsätta försöka. Min advokat ser till att ligga på för att fallet ska tas upp.

Tidigare har det inte funnits någon lag som specifikt tagit upp syra eller andra brännande vätskor som vapen och det har därför inte funnits någon riktlinje för åklagare att gå på när åtal ska väckas. I ett av de få fall som lett till fällande dom i Colombia dömdes en man till 20 års fängelse för tortyr.

I juli förra året antog emellertid kongressen en ny lag, särskilt inriktad på syraattacker. Brott som begås med syra eller andra brännande vätskor ska generera ett fängelsestraff på mellan 16 månader och 15 år. 16 månader om brännskadan är mindre och övergående. 15 år om brännskadan är permanent, betydande och har drabbat offrets ansikte.

Ett steg i rätt riktning förstås, men en klen tröst för ett offer.

Så länge syra är lätt att få tag på och män ser kvinnor som sin egendom så kommer problemet att finnas kvar i någon utsträckning.

Märkta för livet. Linda Gurrero sparar bilder på alla offren som kommer till kliniken för syraskadade. Den första patienten attackerades 1995.

Fanny Santamaria trycker försiktigt en servett mot kinden där kirurgen injicerat silikon. Hon vill helst ha solglasögon på sig. Det gör henne tryggare.

Sju månader efter att hon attackerades försökte hon börja jobba igen. Hon var tvungen. Arbetsgivaren ville inte betala längre sjukskrivning. Men när hon ringde företaget och sa att hon var redo att arbeta sa chefen bara att de hade ersatt henne med en annan person.

– De hörde aldrig av sig igen, säger Fanny Santamaria.

Det var i september 2012. Sedan dess har hon försökt söka nya jobb, via rekryterare och annonser. Vid ett tillfälle lyckades hon få en intervju med en kvinna som sökte städhjälp till sitt hem.

– Hon sa att hon inte kunde anställa någon som såg ut som jag. Hon sa att hon inte ville att hennes barn skulle se mig. Att de skulle bli rädda. Jag kunde inte göra något, men jag blev väldigt sårad.

Sedan dess har Fanny Santamaria inte vågat gå på fler arbetsintervjuer.

Efter attacken förlorade hon också många vänner. De slutade höra av sig.

– En gång ringde jag en väninna för att fråga om hon hört om något jobb jag kunde söka. Hon var distanserad och svår och kunde inte hjälpa mig. Sedan dess har vi inte hörts.

Just nu bor hon hos en av sina tre bröder i Bogotá. De tar hand om henne och hon tar hand om deras barn. Hennes egen 16-åriga dotter har flyttat till sina morföräldrar i staden Santander.

– När jag åkte in på sjukhus blev hon ensam. Det har varit väldigt jobbigt för henne. Hon var alltid duktig i skolan, men hennes betyg blev sämre efter det. Hon kunde inte sova på nätterna och slutade äta. Hon grät och grät och grät. Det tog henne väldigt hårt. Jag förklarade att hon var tvungen att vara stark, att vi inte kunde göra mer än att bara fortsätta kämpa.

Framtiden, den säger sig Fanny Santamaria inte ha kraft att tänka så mycket på. Hon hoppas att dottern ska kunna läsa vidare på universitet, men att det inte finns pengar till det nu. Och att träffa en ny man är inget hon drömmer om.

– Jag vill inte ha en ny man. Jag är lycklig som singel.

Företräder skadade. Vivana Hernandez attackerades av sin pojkvän. Efter att ha varit rädd i flera år har hon nu gått vidare och blivit politiskt aktiv och en av de mest synliga företrädarna för syraskadade kvinnor.