Från doping till Dante

Är OS i Sotji över än? Det är det, va? Jag gjorde mitt bästa för att undvika mediebevakningen, men tyckte mig notera att den började i upprördhet över homosexuellas situation i Ryssland, och slutade i upprördhet över att utlänningar vågat påstå att en svensk var dopad. Inte vet jag vem som är dopad eller ej. Men om en svensks ord står mot ett laboratorietest, är det så klart svenskens ord som ska gälla. Ryssar är ju inte de enda som har nationella myter att försvara.

Min plan var annars att använda OS som förevändning för att få skriva om idrottsmetaforiken i slutet av sång 15 av Dantes »Inferno«. Men kanske kan jag i stället använda Dante som förevändning för att skriva om mänskliga rättigheter? I alla fall: Dante kan i den nämnda sången inte rädda sin lärare Brunetto Latini från helveteskval (han och andra homosexuella är dömda att aldrig få stå still, evigt kringdrivande på het sand), men lyckas med sitt språk ändå återskänka honom värdigheten. Latini går bredvid Dante en stund och samtalar, innan han måste springa ikapp de andra dömda själarna:

Sen vände han, och sprang likt en av dem
som över fälten i Verona springer
den gröna fanans lopp; och inte som
förlorare: han sprang likt den som vinner.

För en poesiälskare är det lika puls­höjande som en oväntad seger på upploppet. Men annars har det ena väl strängt taget inte så mycket med det andra att göra. Medeltiden kunde understundom vara rätt tolerant, och konservativa kommentatörer har ibland haft problem med att Dante inte tar större avstånd från homosexuella (vissa av dem hamnar inte i helvetet alls). Spekulationer kring om Dante själv var bög har såklart inte heller saknats.

För litteraturens del kan det göra detsamma. Likt andra episka mästerverk berikas »Den gudomliga komedin« av motströmmar och motröster som går emot helhetens ideologi. Så rymmer den krigsförhärligande »Iliaden« även krigströtthet och vapenvägran; och Roms nationalepos »Aeneiden« skildrar också det som måste väljas bort om man vill grunda ett imperium.

Kanske är sådant gester av protest på medaljpallen. Varken mer eller mindre. Symboliskt motstånd som ibland kan tolereras inom ramen för det större propagandaspektaklet.

Tolerans är förstås ett relativt begrepp. Som Ugandas minister för »etik och integritet« säger apropå landets nya lagar mot homosexuella: »Påven säger att vi ska vara toleranta … Och visst är vi toleranta, vi massakrerar dem ju inte.«

Det finns ingen anledning att tvivla på denne ministers personliga hat, men när man upphöjer egen motvilja till lag, har man i allmänhet även praktiska politiska motiv. Det man förr (i till exempel Ryssland) använde judar till, kan man i dag göra med homosexuella. Det vill säga: Spä på utbredda fördomar för att rikta folks missnöje mot en minoritet i stället för mot regimen. Skapa inre sammanhållning genom att ställa egna »traditionella värderingar« mot en dekadent omvärlds påtryckningar. Enligt The Economist är den ugandiska lagen en stor succé på hemmaplan och distraherar dessutom väst från att uppmärksamma regimens skumma oljeaffärer.

Men det finns också platser där tricket inte längre fungerar. I USA är allt färre politiker motståndare till samkönade äktenskap, eftersom de upptäckt att man inte längre vinner val genom att vara det. Och när Arizona nyligen antog en lag som tillät diskriminering av homosexuella, blev reaktionerna så negativa att den republikanska guvernören kände sig tvungen att stoppa den. Bidragande var hotet om att finalen i amerikansk fotboll, Super Bowl, skulle flytta. En sådan roll kan idrottsevenemang visst också spela.

Text: