Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Jag vill också vara en svenne«

Musikern och kameleonten Jill Johnson faller inte för smickret efter tv-succén.

Den här våren, men egentligen alltid, lever Jill Johnson i två världar. Hon bor i Vänga utanför Borås, men är i Stockholm tre dagar i veckan för att krogshowa på de svenska krogshowernas nationalarena, Hamburger Börs. Samtidigt väller hyllningarna in för tv-programmet »Jills veranda«. Det handlar om två projekt som gjort den annars så stabila artisten rädd och orolig, men som resulterat i en starkare och ännu populärare Jill Johnson.

Efter tidiga talangjaktsframgångar hemma i Skåne och därefter ett turnerande liv med Tomboola band, för att sedan slå igenom på allvar med »Kärleken är« och vinst i Melodifestivalen 1998, har Jill Johnson blivit en folkkär artist, en av de stora i Sverige. Men trots sina många utflykter till Nashville har hennes karriärsteg åtminstone i medelsvenssons ögon och öron inte varit så stora. Förrän nu. Det var dags att göra något nytt. Hon ville göra ett musikprogram i tv som inte var blaskigt utan mer »köttigt«. Så blev det, inte minst då producenten Agnes Lo Åkerlind fått ta hand om berättandet, dramaturgin.

Med »Jills veranda« vill Jill Johnson »reda ut missförstånden kring countrygenren« och visa upp den musik hon älskar. Hon var frustrerad över synen på countrymusiken och på sätt och vis också synen på henne. Countrymusiken hon älskar är inte banal.

I och med inspelningarna av tv-programmet, kom hon till platser hon inte tidigare sett men som kanske allra mest reflekterar musiken, som ett härbärge för hemlösa och hon tror att de nya intrycken mycket väl kan påverka hennes kommande uttryck som upphovsman och artist. Den trygga, borgerliga och konservativa uppväxten i Skälderviken, Ängelholm, skyddade henne från mycket, från att se världen utanför. Hon såg ingen fattigdom, inga invandrare och därmed ingen rasism och hon visste inget om homosexuellas liv. Hon ler snett när hon beskriver det som att hon är perfekt för programmet, som neutral, nollställd och naiv.

– Sen har jag sett mycket för att jag har rest mycket, så jag är kanske inte så nollställd egentligen.

– Det här programmet hade inte blivit så starkt, om jag hade varit som gästerna. Det måste finnas motpoler.

Hon beskriver sig själv som en privilegierad svensk som betraktar den konservativa delen av Nashville som något »ganska bakåtsträvande«, samtidigt som de flesta av hennes vänner där är homosexuella. På gott och ont är Jill Johnson en anpassningsbar person som funkar med alla sorters människor, en person som varit ganska ombytlig och lättpåverkad.

– Jag kan öppna mitt hjärta och min famn, för vem som helst. Så vill jag vara i alla fall. Men ibland kanske jag dämpar mig, eller tvärtom ökar på något, för att jag är i en speciell miljö. Det är en svaghet, det är alltid bäst att vara sig själv. Men äh, nu mitt i livet tummar jag nog inte så mycket på vem jag är.

Efter alla tv-hyllningarna erkänner hon att hon lätt skulle kunna falla för smickret. Smicker som handlar om att hon är naturlig och att hon ger gästerna utrymme. Men hon understryker att hon är musiker i första hand och att tv är slitigt. Något erbjudande från SVT om en ny säsong har hon heller inte fått.

Utan att avslöja mer om sina framtidstankar säger hon att hon har mycket kvar att lära och att det skulle vara kul att få en ny chans att göra det ännu bättre.

– Gamblat har jag aldrig gjort, vilket i dag gör att jag står väldigt stadigt. De motgångar jag har haft har inte vält mig. Inte på riktigt. Men jag blir fortfarande lika besviken när recensionerna aldrig kommer upp i topp någon gång, när det gäller skivor och konserter, för resan har varit så lång. Jag är lite trött på mellanmjölk, på att alltid hamna i mitten.

När hon kom till Nashville första gången trodde hon att hon var en ganska »färdig artist«. Då var det tungt att inse att hon, som hon själv uttrycker det, inte kunde skriva musik, inte hade något att säga och att ingen där kände till Jill Johnson.

– Det var tre tuffa veckor. Jag var ganska deppig och ville hem. Jag hade romantiserat Nashville, som stad och hur lätt jag tänkte det skulle vara att skriva musik där. Nu är jag tacksam för att jag fick den motgången då. Utan den hade jag aldrig fått lära mig att skriva musik, aldrig fått lära mig att blotta mig.

Hennes sociala förmåga – och hennes matlagning – gjorde ändå att hon snabbt kunde flytta in hos nya vänner i Nashville. Det är väl också den som gjort programmet så populärt och det är nog den som gör att hon känns som vem som helst.

– Jag känner verkligen ett behov av att leva ett vanligt liv. Jag har aldrig dragit in mina barn och min familj i mitt jobb. Den kontrasten är det jag älskar mest. Jag vill också vara en svenne. Vänga är ett slags hide-away och jag tror att jag hade jobbat ihjäl mig om jag hade bott i den här stan.

Lunch med Fokus | Sej på Berns

Bjuden på lunch: Jill Johnson.

Aktuell med: »Jills veranda« i Svt  och med krogshowen »Jill« på Hamburger Börs i Stockholm fram till och med den 26 april.

Åt och drack: Chiliglaserad sej med bonitofräst pak choi. Lättöl till maten och en cappuccino efteråt.

Stod för notan: Martin Röshammar som också åt sej. En dubbel espresso efter maten.

Var: Berns i Stockholm.

Fotograferade: Mareike Timm.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera