Utrikes

En kunglig återkomst

Ségolène Royal förlorade presidentkampen. Efter sju svåra år kan hon nu bli regeringens räddning.

Det är en historia som har få motstycken i modern politik. Den innehåller maktkamp, vänskap, rivalitet och rent och skärt hat. Och en politisk överlevnadsinstinkt utöver det vanliga. När Élyséepalatsets sekreterare på onsdagsmorgonen läste upp namnet Ségolène Royal bland de nya ministrarna i den franska regeringen var det som en klimax i en opera. Eller kanske snarare en såpopera.

Royal förlorade som bekant presidentvalet 2007 mot Nicolas Sarkozy. Sedan dess har hon varit ute på en lång ökenvandring, på behörigt avstånd från den nationella politiska scenen.

När så socialistpartiet tog över regeringsmakten för två år sedan och hennes ex-partner François Hollande blev president såg de flesta det som naturligt att Royal skulle få en plats i regeringen. Politiskt vore det möjligt. Men det var inte politiska orsaker som avgjorde hennes öde.

Efter nederlaget 2007 separerade Royal och Hollande. Medan Royal återvände till regionalpolitiken i La Rochelle inledde den senare ett förhållande med journalisten Valérie Trierweiler och började bygga upp sin egen presidentvalskampanj.

Royal gjorde ett försök till comeback i socialisternas primärval 2011. Det misslyckades och nu var hon helt ute i kylan.
Efter valsegern i maj 2012 räckte Hollande symboliskt ut en hand och gav Royal sitt stöd inför lokalvalen som följde efter presidentvalet. Men strax därefter twittrade presidentens nya partner ut sitt stöd för Royals motståndare i La Rochelle. En spricka hade uppenbarat sig i Élyséepalatset och den skulle göra det omöjligt för Royal att återta sin plats i den nationella politiken.

Det skulle dröja till den famösa vespa-affären i januari i år förrän »ljusen blev gröna igen« för Royal, som en källa nära henne uttryckte saken till tidningen Le Monde. Strax efter att han hade avslöjats ha haft en affär med en skådespelere annonserade presidenten att förhållandet med Trierweiler var slut. Äntligen var vägen röjd.

Men Ségolène Royals efterlängtade politiska återkomst har inte bara med privat tisseltassel att göra. Förra veckans förödande resultat i lokalvalen för det regerande socialistpartiet har spätt på ett redan enormt tryck på regeringen. François Hollande har de sämsta opinionssiffrorna (25 procent positiva) sedan grundandet av den femte republiken 1958. En regeringsombildning som ska spegla det nya opinionsläget var därför att vänta och presidenten talade om en ny »stridbar regering« (ett uttryck som Royal hade använt dagen innan).

Redan i måndags presenterades förre inrikesministern Manuel Valls som ny premiärminister. Ett kontroversiellt beslut då Valls ses som hårdför i frågor om säkerhet och invandring och knappt vill kalla sig socialist. I protest mot utnämningen hoppade det gröna stödpartiet av regeringssamarbetet.

Hollande vill uppenbarligen blidka den majoritet som röstade på borgerliga UMP och inte minst högerextrema Front National. Utnämningen av Royal kan ses i samma ljus. Under sin tid utanför rampljuset har hon varit en av regeringens skarpaste kritiker och så sent som förra helgen talade hon om behovet av att »ändra rytmen« och sänka skatterna. Dessutom ses hon, i likhet med Valls, som handlingskraftig.

Ségolène Royal blir minister för ekologi, hållbar utveckling och energi. Det är ett välbekant område. I onsdags var det på dagen 22 år sedan hon tillträdde posten som miljöminister, sin första av fyra ministerposter. Då var det partnern Hollande som inte fick plats i regeringen

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera