Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Lidande och lidelse

En ny biografi över Whitney Houston visar att hon var för begåvad för sitt eget bästa.

Det är 1989 och på Soul Train Awards är Whitney Houston nominerad i kategorin bästa kvinnliga r’n’b-singel för »Where Do Broken Hearts Go«. När hennes namn presenteras i högtalarna skanderar någon i publiken hånfullt »White-ey! White-ey!«.

Vid denna tid står Whitney Houston på toppen av sin berömmelse. Hon har släppt två album som aldrig slutar sälja, spelat in den officiella OS-låten och hennes singelversion av nationalsången kommer snart att surfa högt på Gulfkrigets patriotiska stämningar. Men hennes genombrott har också straffat ut henne ur soulgemenskapen. Låtarna har glättiga synttrummor och hennes gospelrötter hörs ingenstans. Hon anklagas för att ha svikit den svarta publiken.

Lite senare under Soul Train-galan går Bobby Brown upp på scenen i morgonrock och juckar sig genom sin hit »My Prerogative«. Det är första gången Whitney och Bobby träffas.

När kvällen är över har Whitney Houston tagit hem en rad priser och fått stående ovationer. Hon är trots allt en av världens största popstjärnor som majoriteten av publiken avgudar. Men kritiken om att hon är »för vit« stör henne, skriver modern Cissy Houston i den på svenska snart utkomna biografin »Whitney – en mors berättelse«. Det är lätt att tänka sig in i hur Bobby Brown, en luttrad före detta barnstjärna som ger fan i det mesta, kan ha verkat vara den perfekta skölden för Amerikas älskling som vill andas en stund.

För två år sedan hittades Whitney Houston död i badkaret på ett hotellrum i Los Angeles. Sedan dess har maskineriet vevat såsom det gör när en världsstjärna avlider. Varje flyktig bekantskap och före detta anställd har delat med sig av minnen, hennes gärning har förminskats med epitet som »sångfågel« och Bobby Brown har blivit grundligt avskydd som mannen som förstörde henne. Fast det var ju bara det att Whitney fortsatte knarka även långt efter att hon hade lämnat Bobby och biktat sig hos Oprah.

Kända människor är projektionsytor. De är hålrum som vi fyller med drömmar och besvikelser, avund, längtan och identifikation. Whitney Houston hade något undflyende över sig, samtidigt som hon strävade efter perfektion i sitt artisteri. Kanske var det därför hon blev en bärare av så många olika typer av förväntningar.

Whitney Houston föddes i Newark, New Jersey, och växte upp i en medelklassfamilj som yngst av tre syskon. Hon var sin mors prinsessa. Cissy Houston var en högt aktad gospelsångerska som körade bakom artister som Elvis, Wilson Pickett, Roberta Flack och Dusty Springfield.

Trots att det var 1970-tal klädde Cissy sin dotter i skotskrutiga kjolar och mockaloafers och flätade hennes hår. Whitney följde med sin mor till studion och satt i knäet på Aretha Franklin, »tant Ree«, och sångerskorna i Cissys grupp The Sweets.

Vid tolv års ålder ville Whitney också bli sångerska. Cissy drillade henne stenhårt. Efter några månaders undervisning gjorde hon sin solodebut i New Hope Baptist Church. »Inte ett öga var torrt«, intygade pappa John. Cissy var inte där.

I historien om Whitneys uppväxt äter sig det amerikanska sextio- och sjuttiotalets värderingar in i familjemedlemmarnas inre. Fadern John avvisades av skivbranschen och lyckades inte som manager. Han berövades möjligheter som skulle ha givits honom om han varit vit, blev bitter och kände sig lurad på livet.

Cissys solokarriär tog aldrig fart, enligt henne själv för att hon inte ville. Hon trivdes med tillvaron som bakgrundssångerska, med sin familj, sitt hem och sin kyrka. Men mellan raderna i hennes bok anas en stor besvikelse över att inte ha fått tillräcklig uppskattning. Hon ville inte fjompa sig på scen i utmanande kläder. Däremot ville hon göra musik av högsta kvalitet och satte en ära i att finslipa varje körinspelning till perfektion. Men sådant blev man sällan belönad för som svart kvinna i musikbranschen.

Skivbolagscheferna ville inte att de svarta artisterna skulle sjunga musikalnummer eller poplåtar, de skulle hållas utanför den exklusiva vita klubb dit endast artister som Frank Sinatra och Barbra Streisand hade tillträde. Tjugo år senare blev John och Cissys dotter medlem i den klubben.

I biografin över sin dotter, som handlar aningen för mycket om Cissy själv, kallar hon genomgående Whitney för hennes smeknamn, Nippy. Det är en berättelse om en flicka som aldrig blev vuxen, och som var svag i sin mors ögon.

»Hon trodde gott om alla människor«, skriver Cissy. »Men jag visste bättre. Om de tror att du är svag kommer de att trycka ned dig allt vad de kan. Jag försökte förklara det för henne, men då sa hon bara: ›Mamma, du gillar ju ingen‹.«
Bokens Nippy är en ängel på jorden, men också berövad sitt subjekt och sin handlingskraft.

En enda händelse har Cissy ångrat, skriver hon, och det är att hon en hotellnatt körde bort dottern ur sin säng eftersom hon hellre ville sova ensam. Då var Whitney 30 år. Inte ens när hennes mamma skriver om henne blir människan Whitney Houston synlig. Inte ens hennes mamma verkar ha känt henne.

Den 18 juli 1992 gifte sig Whitney och Bobby inför 800 gäster. En grupp vitklädda barn spelade fiol under ceremonin. Whitney tackade dem en och en med en kyss på kinden. Sin vana trogen bar hon täckande kläder och bröllopsklänningen kröntes av en magnifik hårprydnad. Bobby var bara 23 år gammal. På en kort filmsekvens från bröllopet ser de ut som två fnittriga tonåringar på drift mot världen.

Jag såg henne uppträda live en gång under »My Love Is Your Love«-turnén 1999. Mot slutet av »I Will Always Love You« stannade hon upp, sträckte på ryggen och tog demonstrativt en klunk ur sin vattenflaska. En blick uppåt för att invänta nicken från Gud, inandning, trumslag. Och så refrängen en sista gång. Man ska inte jämföra men man gör det ändå, och det finns ingen Beyoncé, Mariah eller Adele som kan mäta sig med den rösten.

Under hela konserten stod Bobby och dansade halvt dold i bakgrunden. Gång på gång bjöd hon ut honom på scen, presenterade honom för publiken, höjde hans arm i luften. Konsertframträdande och stärkning av makens självkänsla på en och samma gång.

Whitney Houston levde i ett perfektionismens fängelse, fjättrad vid sin enorma talang.

Hon rökte crack tills hon tappade tänderna och misshandlades av sin make men fortsatte att sjunga texter med affirmativa, allmänkristna budskap om trons och kärlekens kraft.

Historien om drogerna är märklig läsning. När det i en bisats framgår att även Whitneys två bröder var missbrukare förstår man att familjen rymmer fler mörka hemligheter än Cissy tänker avslöja.

Genom hela boken förnekar hon konsekvent att hon kände till sin dotters missbruk, samtidigt som hon berättar om ett liv i hennes närhet. Redan i slutet av 1980-talet hade Whitneys bästa väninna sökt upp Cissy och uttryckt oro. Men Cissy måste ha blundat hårt. Efter år av rykten, inställda konserter och avslöjande paparazzibilder blev hon chockad när Whitney greps med marijuana på Hawaii år 2000: »Jag kunde bara inte tro att Nippy gått omkring med marijuana i handväskan.«

I den gyllene bur som omgivningen och Whitney själv byggt fanns inte plats för kamp mot smärta eller den bråddjupa tomhet hon bar inom sig. Hon kunde aldrig göra musik om sin helvetesvandring. Hon var för poppig, för mainstream, för stor.

Soulmusikens tradition säger att artistens och låtens själ ska vara ett. En lite sämre sångerska kan till och med behöva lidande för att ladda sin sång med lidelse. Men Whitney behövde inte sjunga varje ord som om det var sista gången hon öppnade munnen. Tonerna kom utan synbar ansträngning, strömmade rakt upp genom och ur henne. Blanka och runda som hematitstenar.

När producenten Babyface skickade henne låten »Exhale« och bad henne komplettera texten struntade hon i att skriva något och gick in i studion och sjöng »shoop, shoop« där orden skulle ha legat. Det gjorde inget, det lät fantastiskt. Det var ju Whitney.

Raseriet som drabbade henne under 2010 års comebackturné då det visade sig att drogmissbruket slutgiltigt hade förstört hennes röst, var heligt. Hon nådde inte de högsta tonerna och publiken lämnade konsertlokalen och krävde pengarna tillbaka. Dessutom hade hon gått upp i vikt efter att ha ätit steroider i ett försök att rädda rösten.

Publiken vill sällan höra en färdigterapiserad, genomharmonisk soulsångerska med distans, men i fallet Whitney Houston var det nog precis så. Ingen ville att hennes leverne skulle höras i hennes sång. Vi hoppades alltid att hon skulle vinna kampen. Att hon var knarkare var fel. Det stämde inte.

Whitney kunde aldrig inkorporera sitt lidande i sitt artisteri. Kanske för att det var för påträngande verkligt. Det var inte droger som en instagrampose, som för till exempel Rihanna, det var sår i ansiktet och peruken på sned. Problem som inte blir snygga hur många filter de än sveps in i.

Hon låg på brunnens botten, men fortsatte göra hoppfull musik om mjuka känslor och livsglädje. Det var en kontrast som blev extra drabbande i och med hennes död.

»If tomorrow is Judgment Day
and I’m standing on the front line
And the Lord asks me
what I did with my life
I will say I spent it with you.«

(ur »My Love Is Your Love«, 1998)

»Whitney – en mors berättelse« ges ut på Albert Bonniers förlag i översättning av Thomas Andersson.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera