Privatlivets sista utpost

Litteraturen hyste länge respekt för vissa dörrar. Vad som pågick i sängkammaren fick man föreställa sig själv. Vad som pågick på toaletten behövde man inte ens föreställa sig. Nån måtta fick det vara på realismen.

Om inte förr så tog detta slut när James Joyce lät sin antihjälte Bloom gå på dass i »Ulysses«. Men undantar man vissa publikfriande barnböcker så har toalettscener, till skillnad från sängkammarscener, ändå aldrig helt och hållet slagit igenom i litteraturen.

I stora drag gäller detsamma för andra media: film, tv, tidningskrönikor. (Trogna läsare vet dock att det här är andra gången jag skriver om toaletter i Fokus.)

Och i vardagen och verkligheten? Ja, toaletten är kanske privatlivets sista utpost även där. Folk må ta med sig sina iphones även dit, men brukar sällan posta bilder därifrån i sociala media. Och hur stor toleransen för övervakning i olika publika och kommersiella sammanhang än blivit, så vill vi inte ha offentliga toaletter som är offentliga på just det sättet.

I den personliga integritetens ständigt minskande kungadöme är badrummet den kakelvita tronsalen. Vårt panoptikons sista döda vinkel. Där vi kan vara ifred från såväl familj och vänner som från statens och kapitalets spaningsförsök. Där vi kan följa våra egna regler. På legendariska technoklubben Berghain i Berlin råder visserligen i princip fotoförbud i hela byggnaden, men det är ändå till toaletterna (unisex) som folk söker sig om de vill ägna sig åt knark och otukt i fred.

Men hur blir det i framtiden? När Apple kränger armbandsur som håller koll på bärarens puls och Google vill att vi bär ständigt uppkopplade kamerabrillor? Vars data diverse underrättelsetjänster självfallet kommer att finna det nödvändigt att samla in och samordna med andra data? Man kanske ändå kan fly in på hemlighuset, och hoppas att det gör skäl för sitt namn. Men kanske är det bara en fråga om tid innan vi låter även våra vattenklosetter samla in biometriska data.

En utbredd dokumentationskultur är på gott och ont. Vi ser resultaten överallt. Sverigedemokratiska politiker spelar in komprometterande yttranden och gärningar av andra sverigedemokratiska politiker. Den turkiske premiärministerns skumma affärssamtal läcks till Youtube. Ryska bilister installerar kameror i sina bilar, eftersom trafikolyckor är lika vanliga som chansen att få dem rättvist utredda är liten.

Även i Sverige blir som bekant poliser och väktare aldrig dömda för misshandel eller dylikt om det inte finns kamerabevis. Finns det kamerabevis blir de åtminstone dömda någon gång ibland. Och om kameror finns precis överallt och inte ens ser ut som kameror, så kanske somliga drar sig lite mer för att ta till batongen.

Ändå ska man nog akta sig för en övertro på värdet av objektiv dokumentation. Inte så mycket för att bilder och ljud alltid kan manipuleras, som för att en tillräckligt fräck lögn fortfarande övertrumfar eventuella fakta. Betänk hur bra det gått för Putin att påstå att det inte finns bevis för syriska krigsbrott och att det minsann inte var några ryska soldater på Krim.

I Sotji hade de förresten koll även på utländska gästers badrum. Eller också var det bara som de påstod. Vem vet, men känslan av privatliv torde försvinna redan med misstanken.

Själv känner jag mig ännu ganska trygg på muggen. Vad jag gör där får ni inte veta. Men det skulle kunna hända att jag läser poesi. Till exempel »Orges sång« av den unge Brecht, där han låter en vän hålla ett lovtal till avträdet:

En plats där man får vara själv – så klart är det när man är vuxen underbart.

Text: