Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Sockerstinna särintressen

Skattepolitiken styrs allt mindre av samhällsekonomisk rationalitet och allt mer av högljudda lobbygrupper.

Tänk om man hade genomfört en politisk reform som innebar att alla barn i Sverige fick rätt till godis och ballonger, varje dag och på statens bekostnad. Tänk om ett parti sedan ville ta bort godiset och ballongerna och i stället lägga pengarna på något tråkigt, vuxet och genomtänkt. Det skulle givetvis innebära ett dråpslag för de sötsugna barnen. De skulle gråta och skrika och känna sig svikna av staten. De skulle sannolikt vägra att acceptera tillbakagången till en grå och godisfri tillvaro. Vore det därför fel att dra in godiset och ballongerna? Frågan kan verka långsökt men har blivit central i valrörelsen.

Under lång tid fick svenska krögare varken godis eller ballonger. De levde under samma villkor som de flesta andra företagare i Sverige. Krogbranschen var missnöjd och tjatade år efter år på politikerna: Snälla, ge oss lägre moms. Hos Maud Olofsson hittade de en kompis och 2012 blev den sänkta krogmomsen verklighet. Krögarna behövde inte längre stå ut med den normala momsen på 25 procent – de blev en privilegierad grupp, höjd ovanför övriga näringslivet. De trivs, förstås, med sin guldkantade tillvaro och försvarar den nu med alla medel mot socialdemokraterna.

Att döma av branschens ödesmättade kampanj skulle man kunna tro att det före 2012 inte fanns några restauranger i Sverige. Att svenskarna var tvungna att sitta hemma och äta gröt och potatis fram till dess att restaurangerna blev politiskt välsignade. Om momsen och arbetsgivaravgiften för unga återgår till de tidigare nivåerna kommer stekhällarna i många svenska restaurangkök för evigt att kallna, enligt branschens uppfattning.

Och regeringen anser att barnen själva är mest trovärdiga som bedömare av nyttan med godis och ballonger. Annie Lööf skrev gråtmilt i veckan om »människor från verkligheten« vars företag nu kan stå under »nedläggningshot« (Aftonbladet 29/3). Det har möjligen betydelse att hennes företrädare Maud Olofsson, som nybliven styrelseordförande för branschorganisationen Visita, är med och leder försvaret av sin egen momssänkning. Regeringen borde bry sig mindre om hur mottagarna trivs med godiset och ballongerna och mer om reformens samhällsekonomiska effekt. Vilken utdelning ger de 5,4 miljarder som momssänkningen kostar varje år? Knappt någon alls, av allt att döma.

Det finns inget stöd i SCB:s statistik för att momssänkningen har skapat nämnvärt fler jobb i restaurangnäringen. De ljusaste siffrorna kommer från Konjunkturinstitutet, som utifrån lönestatistik för branschen har beräknat att sysselsättningen har ökat med 4 000 jobb. Men myndigheten framhåller själv att siffrorna är osäkra. Krögarna har kanske bara höjt sina egna, eller redan tidigare anställdas löner? Om 4 000 nya jobb verkligen har skapats är dessa jobb ändå orimligt dyra för 5,4 miljarder kronor – de kostar i så fall närmare 1,5 miljoner styck.

I motsats till vad Maud Olofsson försöker få oss att tro var restaurangnäringen ingen krisbransch före 2012. De generösa lättnaderna är inte samhällsekonomiskt motiverade utan resultatet av långvarig och påkostad lobbying. Politikerna har krattat manegen för lobbyisterna genom att överge principen från 1990 års skattereform om att alla företag ska betala samma moms. Sedan matmomsen sänktes vill alla branscher ha sin egen momssänkning. Till det kommer de skatteavdrag som regeringen älskar att dutta med. Skattepolitiken styrs nu allt mindre av samhällsekonomisk rationalitet och allt mer av högljudda lobbygrupper. Och när någon grupp väl har fått en present går den aldrig åter. Det blir alltid ett våldsamt liv när man försöker ta tillbaka godis från småbarn.

Det är lustigt att just centern, det parti som säger sig vara mest marknadsliberalt, vurmar allra mest för att manipulera den fria marknaden med differentierade momssatser och riktade skatteavdrag. Den självklara marknadsliberala ståndpunkten är att marknaden själv är bäst på att avgöra vilka företag och branscher som ska växa. Politikerna ska behandla företagen lika så att de kan konkurrera på rättvisa villkor. I stället för förtäckta branschstöd behövs enhetlig moms. Tyvärr finns det inget parti som driver frågan.

Socialdemokraterna vill höja krogmomsen men livsmedelsmomsen skulle de aldrig våga ge sig på. Särintressena skulle fortsätta slåss för skattemässiga förmåner under en s-regering. De differentierade momssatserna är inte bara olyckliga ekonomiskt utan också intellektuellt. Vi har egentligen alldeles för viktiga saker att diskutera det här valet för att låta godissugna barn ta över arenan.

För övrigt borde Jan Björklund skaffa sig en stimulerande hobby.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera