Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Förblindade fuskbyggare

En röst på regeringen är en röst på ingenting medan det socialdemokratiska alternativet innebär en röst på någonting, oklart vad.

När Jello Biafra, frontman för punkbandet Dead Kennedys, för 35 år sedan försökte bli borgmästare i San Francisco gick han till val på ett löfte om att alla affärsmän inom stadens gränser skulle tvingas bära clowndräkter. Förslaget blev inte den valvinnare punkaren hade hoppats på. Det kan, som Jello fick erfara, vara riskabelt att bygga en valkampanj på offensiva politiska förslag. Inför höstens riksdagsval har socialdemokraterna därför för säkerhets skull valt att i princip inte ha några förslag alls.

I sin vårbudget är partiet tillfreds med sakernas ordning så när som på någon momssats och någon liten extraskatt för höginkomsttagare. Socialdemokraternas samlade skatteuttag hamnar på ungefär samma nivå som dagens, alltså omkring svältgränsen för välfärden enligt vad partiet annars brukar tycka.

Socialdemokraterna går till val på att inte ha suttit i regeringen de senaste åtta åren samt på att vara trevliga typer som ingen ska behöva vara rädd för. Det ser ut att räcka ganska långt i förhållande till alliansen, som också går till val på att inte tycka något anstötligt men därtill både har allmänna vänstervindar och väljarnas trötthet emot sig. Stefan Löfvens och socialdemokraternas problem kommer i stället vänsterifrån.

Löfvens vara-allas-kompis-linje har fungerat i den meningen att partiet har sluppit oroligheter och bråk och stabilt etablerat sig på 30–35 procent i opinionsmätningarna. Men socialdemokraterna växer inte. Det faktum att Stefan Löfven är en trevlig typ som inte är moderat uppskattas av väljarna men det engagerar dem inte. Växer gör i stället vänsterpartiet och förra söndagens partiledardebatt i Svt gjorde det lätt att förstå varför.

Medan Stefan Löfven var tvungen att mumla sig runt flera frågor för att slippa ta ställning svarade vänsterpartiledaren tydligt, ideologiskt och till skada för regeringen. Jonas Sjöstedt framstod nästan som den egentlige oppositionsledaren och med honom vill Löfven inte ha att göra. Brända av den misslyckade koalitionen från 2010 har socialdemokraterna bestämt sig för att låtsas som att vänsterpartiet inte finns. Det är en strategi som är dömd att misslyckas. Ju mer vänsterpartiet växer, desto snabbare kommer det att visa sig.

Det är inte bara vänsterpartisterna Stefan Löfven kommer att få problem med utan också alla vänsterlutande socialdemokrater som lär ställa sig bakom deras krav. De har nu i över två år suttit snällt och stilla och inte ens väsnats om a-kassan, som rentav folkpartiet värnar om tydligare än Löfven. Förr eller senare kommer det att brista för dem.

Socialdemokraternas plan är att bli stora nog att kunna regera ensamma i minoritet eller i koalition med miljöpartiet. Så stort kommer partiet inte att bli och i de oundvikliga förhandlingarna med Sjöstedt kommer vänstern att ha ett starkt mandat, uppbackade av alla socialdemokrater som bara accepterat Löfvens moderatartade framtoning under förutsättning att det rört sig om valtaktik.

Det är inget större problem att socialdemokraterna inte kan säga med vilkas stöd de kommer att regera och på vilket sätt – sådant har historiskt sett oftast avgjorts efter att mandatfördelningen är klar. Problemet är att det på grund av Löfvens politiska feghet är så svårt att veta vad partiet är berett att kompromissa om och hur politiken i slutändan kommer att se ut. Stefan Löfvens politiska projekt framstår som ett fuskbygge, konstruerat för att hålla i bästa fall valrörelsen ut. Så småningom blir han tvungen att svika antingen det näringsliv han ansträngt sig för att imponera på eller alla vänstersinnade som hoppats att han under kavajslaget trots allt har ett rött hjärta. Det kommer förmodligen inte att bli vackert. Men Löfven tycks ändå än så länge bara vara bekymrad om att så att säga få själva bilen såld. På den punkten resonerar regeringen likadant.

Också de borgerliga vill ha makten mest för att ha makten, politiskt har de redan uppnått allt de någonsin vågat drömma om. Skillnaden är att ingen förväntar sig att de ska förändra någonting efter en valseger. Alliansens valkampanj går ut på att det ska vara som det är. En röst på regeringen är alltså en röst på ingenting medan det socialdemokratiska alternativet innebär en röst på någonting, oklart vad. Det är nästan så att man önskar att Jello Biafra kom hit och kandiderade.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera