Från Europas mörka hjärta

Text: Mikael Timm

Foto: Jean Luc Bertini/Pasco and Co

»Från min barndom har jag inte ett enda positivt minne.«

Så börjar den självbiografiska roman, »En finir avec Eddy Bellegueule« (ungefär: Att göra sig kvitt Eddy Bellegueule), som redan kan utses till årets franska bok. Inte sedan Albert Camus »Främlingen« har en bok så brutalt provocerat fransmännens självbild.

Lika våldsam som romanen är, lika fridfull ser dess författare ut: en smal, blek yngling, klädd i jeans och tröja. Édouard Louis är bara 21 år. Fram till nyligen hette Édouard Louis – just det – Eddy Bellegueule. Efternamnet betyder ungefär »Snyggkäft«.

Att kalla boken för en anklagelse är en underdrift. Romanen är nästan i klass med Zolas öppna brev »J’accuse…!« riktat mot presidenten. Skillnaden är att författaren inte anklagar överheten utan föräldrar, släktingar, skolkamrater.

Såren är färska men stilen behärskad. Den barndom Louis beskriver med misshandel, mobbning och fattigdom kan verka hämtad ur en 1800-talsroman men Édouard Louis är en samtida intellektuell och har ett dubbelt perspektiv. Å ena sidan: scen efter scen som illustrerar hur han för sin familj var »en källa till skam och avsmak«. Å andra sidan: sociologisk överblick där han tar ett steg tillbaka och ser sig själv och omgivningen utifrån.

Tillsammans ger det en text som slagit knockout på läsarna. Boken trycktes i tvåtusen exemplar och släpptes i januari utan någon reklam. Trots allt var det bara en okänd ung mans berättelse om sin uppväxt. Men det blev snart uppenbart att det Frankrike som skildras var okänt för läsarna. Ett förlag tackade nej till boken eftersom man fann den karikatyrmässigt överdriven. Det är som om en ung svensk akademiker skulle avslöja att statarsystemet fortfarande tillämpas i Norrlands inland. Nu närmar sig upplagan tvåhundratusen exemplar, filmrättigheterna är sålda, översättningarna är på gång och en dokumentär om Édouard Louis spelas in. Var helst han framträder är det utsålt. Alla vill höra mer om det främmande land denne unge upptäcktsresande rapporterar från. Det vill säga alla utom de som såg honom växa upp.

Småstaden han skildrar heter Hallencourt och ligger i Picardie i norra Frankrike. Där föds Eddy in i vad som förr kallades lumpenproletariatet. Det här är det sorts samhälle ingen turist stannar i. Männen arbetar sedan generationer på mässingsfabriken eller är arbetslösa och alkoholiserade. Kvinnorna slutar skolan tidigt, får barn unga och arbetar som kassörskor eller i hemvården. Få av deras barn fortsätter studierna. Hopplösheten ökar långsamt men obevekligt oavsett vem som är president.

Som den sociolog han är hänvisar Édouard Louis till allmänna förklaringsmodeller. Men romanen blir kött och blod i detaljerna. Ibland är det brutal-drastiskt, som till exempel historien om hur Eddys mor skämtar om hur hon fått missfall på toaletten och fostret ramlat ned i skiten.

Eddy upptäcker redan några år gammal att han inte är som alla andra, rösten avslöjar honom. Den är ljust feminin vilket räcker för att för all framtid stänga ute honom från gemenskapen. Han bygger på genom att föredra dans framför fotboll. Han föraktas av föräldrarna, de fem syskonen, släktingar och skolkamrater. Men framför allt av det lilla samhället med drygt tusen invånare där alla vet vem han är och inte för ett ögonblick låter honom bli en av dem. Romanen är en obduktion av ett samhälle som stelnat av brist på medmänsklighet. Franska revolutionens motto om frihet, broderskap, jämlikhet har inte nått Hallencourt.

Grunden till föraktet är hans homosexualitet. Fadern och hans vänner är byns tuffingar, »les dures«. Édouard bryter mönstret för hur en man ska vara och det kan hans far aldrig förlåta honom. Värst av allt är kanske att berättaren inte förlåter sig själv. På morgnarna försöker han lära sig en ny roll: i dag ska jag vara en hårding. Men förvandlingen lyckas inte. Dag efter dag spottar »kamraterna« honom i ansiktet. I skolan går han sina bödlar till mötes så att misshandeln kan ske utan att alltför många ser på.

Ur ett svenskt perspektiv är det kanske hans bild av föräldrarna som upprör mest. I Frankrike är det skildringen av själva bylivet som chockerar. Fadern visas som en alkoholiserad, hustrumisshandlande nolla. Hans vänner är likadana, ett gäng suputer vilkas manlighet består av (pl)attityder. För fadern är vänskap att supa sig full på pastis och vräka ur sig dumheter. Han rasar mot invandrare (det finns knappt några i byn), förödmjukar sina barn, skryter med sitt eländiga hus som han inte orkar reparera.

I verkligheten är det modern som försörjer familjen. Maken, som är arbetslös efter en ryggskada, tillbringar dagarna i den skitiga soffan framför tv:n (det finns fyra apparater i det lilla huset). Hans enda bidrag till hushållskassan är fisken han fångar. Fattigdomen är påtaglig, här är vi långt ifrån kokböckernas omsorgsfullt tillagade franska specialiteter och det är i alla bemärkelser kallt kring middagsbordet. Om vintern tränger fukten in i det fallfärdiga huset. Och det finns fattigare grannar. Nej, detta är inte La douce France, det ljuva Frankrike, vi känner från filmer och sånger.

Bilden av modern är något, men inte mycket, positivare. Hon visar viss värme mot Eddy och de andra barnen men tar samtidigt sin mans parti. Hon ser att Eddy är speciell men vågar inte ingripa när han förföljs.

Detsamma kan sägas om alla andra. Det finns ingen kärlek för Eddy. Jo, en homosexuell orgie i en övergiven fabrikslada. Men ömhet, vänskap. Nej.

Författaren betar av bylivets alla delar som vore han en forskare som studerar mänskliga insekter. Kapitlen heter: Min far, På gymnasiet, Mansrollen, Porträtt av min mor på morgonen, Mina föräldrars sovrum, Historier från byn och så vidare.

En del läsare har tagit boken i handen och åkt till Hallencourt vars borgmästare råder författaren att inte återvända hem. Men på omslaget står »roman«. Hur sann är den?

I februari framträdde Édouard Louis i bokhandelskedjan FNAC:s stora butik i Montparnasse, Frankrikes litterära hjärtland. Salen var proppfull. Alla ville se den unga författaren, sin generations geni. Den spenslige ynglingen där framme blev emellertid avbruten av en dam näst längst bak. Den var hans mor som sin son ovetande tagit sig till Paris för att lyssna till författaren som nu alltså inte längre bar det namn hon gett honom.

Veckotidningen Nouvel Observateur skrev om mötet i en stor artikel, »Vem är egentligen Eddy Bellegueule?«. Enligt artikeln hade modern så mycket att invända att personalen föste ut henne och satte henne i kafeterian bredvid där son och mor senare talades vid. Efter det har de inte haft kontakt, enligt Nouvel Observa­teur. Fadern bor på annan ort och har ingen kontakt med sonen. I artikeln säger modern att boken inte stämmer: Eddy var visst älskad. Familjen var inte homofob.

Men en del journalister hävdar att modern aldrig var i bokhandeln och att artikeln i tidningen är ett påhopp på en genial författare. Grälet visar bokens sprängkraft. Édouard Louis har lyft fram ett Frankrike de flesta inte låtsas om. För högern är det samhälle han beskriver en lögn, för vänstern är det svårt att hantera dessa marginaliserade människor som inte är proletärer utan lever utanför det moderna projektet.

Boken kan också läsas som en utvecklingsroman av den klassiska sorten: från orolig barndom till mognad. Men en sådan läsning är på sätt och vis ännu dystrare. Andra delen heter »Nederlaget och flykten« och börjar med beskrivningen av hur Eddy och några vänner i tioårsåldern, under ledning av en femton år äldre man, har homosexuella sexträffar i en övergiven industribyggnad.

Det betyder inte att Eddys relationer till jämnåriga nu skildras i ett mildare ljus. Deras utforskande av sexualiteten är utan ömhet, utan glädje. Det är grymhetens lekar i en stängd bur. Eddy är fortfarande en särling eftersom brottet inte är att vara homosexuell, utan att se ut som en bög, skriver Louis. Återstår att fly.

Vägen ut går via skolan. Han lämnar byn, flyttar till Amiens där han blir antagen på gymnasiets dramalinje och bor på internat. Det finns någonting av Rastignac, Balzacs karriärsklättrande romanhjälte, i Édouard Louis. På en bokhandel får han kontakt med sociologen Didier Eribon (som boken är tillägnad), som själv skrivit en uppmärksammad barndomsskildring. De börjar brevväxla och så inleds sista etappen på resan till de intellektuella salongerna. 2011 kommer Édouard Bellegueule, som han fortfarande kallar sig, till Paris för att studera på en av Frankrikes prestigefyllda elitskolor, École Normale Supérieure där han snabbt tar plats och ordnar ett seminarium om Bourdieu.

När Édouard Louis kommer dit lär han ha skämts för sina tänder, nu har han tandställning och ler mot beundrarna. Men även om han i dag är en litterär hjälte förblir han en outsider, låt vara i strålkastarljuset.

Namnbytet och romantiteln bekräftar att han vill uppfinna sig själv på nytt. »Eddy var jag innan jag dödade honom och blev en annan«, har Édouard Louis sagt i en intervju. Men boken han har skrivit är så bra att han inte kommer att kunna avlägsna sig från den. Hans barndom kommer alltid att placera honom utanför.

Det är ingen dålig position för en sociolog och romanförfattare. Och hur det än går för Édouard Louis kommer Eddy Bellegueule att leva vidare, råstark i sin svaghet. Givetvis finns kontrakt på en ny bok.

Frankrike slipper inte undan Snygg­käft.

»En finir avec Eddy Bellegueule« ges ut på det franska förlaget Seuil och finns ännu inte på svenska.

Fakta | Eddy blev Édouard

Eddy Bellegueule föddes den 30 oktober 1992. Han växte upp i småstaden Hallencourt i norra Frankrike men lämnade den för att plugga drama på en gymnasieskola i Amiens. Efter universitetsstudier i historia och sociologi, pluggar han i dag på prestigefyllda École Normale Supérieure i Paris. 2012 var han redaktör för en antologi om sociologen Pierre Bourdieu. 2013 bytte han namn till Édouard Louis. I januari i år kom hans debutroman »En finir avec Eddy Bellegueule« ut på Seuil. I mars fick han Pierre Guénin-priset mot homofobi och för lika rättigheter.