Jag – ett naket vilddjur

Jag minns inte mina mardrömmar längre. Det enda jag får fram när jag blundar och försöker återskapa den gångna nattens fasor är en fadd skevhet i färgsättningen, en bultande, fräsande överstyrning i ljudbilden – en eldsvåda, kanske, där jag inte vet om jag brann inne eller misslyckades med att rädda någon. Kanske drömmer jag inte alls. Kanske är mitt vakna tillstånd numera så oroligt att det inte behövs, och det jag gör mitt bästa för att minnas är bara en sömnens dova fortsättning på tillvarons panik.

Under svunna perioder av understimulering och sysslolöshet drömde jag desto mer, och det är inget jag längtar tillbaka till. Gatlopp bland ruiner där krypskyttar tar sikte på mina knäveck, dop där prästen med ett ondskefullt flin vänder sig mot mig och trycker ner mig under ytan till ett isande hav, sekunder tillbringade med att stirra en galen rottweiler i ögonen strax innan den tar sats och flyger mot min nyrakade strupe.

Under hela uppväxten beundrade jag tystlåtna och förment sansade människor i omgivningen, tills jag i nittonårsåldern började märka att de hade någon sorts synapsfel och mest gick omkring och halvsov. De hade ingen energi, vilket ledde till att det tömde mig att umgås med dem. I samma veva började jag frukta för att få narkolepsi; om jag aldrig tillät mig själv att slappna av, tänkte jag, måste det förr eller senare kosta något. Lugnet kommer att utkräva sin rättmätiga plats, om det så ska innebära att jag tuppar av mitt under en avgörande körlektion eller ett häpet hångel på Helsingörsfärjan.

Flickvännen undrar hur det kommer sig att jag alltid är glad, aldrig är trött. Jag skämtar bort frågan med mummel om att jag är för ytlig och lättexalterad för att orka med något sådant. Bilder dyker upp av vänner som ger mig bekymrade blickar, som ser på mig kanske inte med avsmak men med … en förundran som gränsar till misstro. De vill veta vad det är som driver detta maniska skådespel framåt, hur jag själv orkar leva som en enmans kringresande cirkusföreställning där det mest handlar om en artist som kastar knivar på sig själv. Och eftersom inget gör mig lika hysterisk som rädslan för att framstå som just hysterisk slår jag då volter i samtalet, försöker visa att jag är medveten om problemet. Och lyckas förvisso halvvägs: jag styrker deras tes att jag raskt är på väg mot någon sorts kolossalt sammanbrott, ett globalt inre sönderfall, det intergalaktiska personhaveriet.

Återstår bara en sak för en protestant, och det är att kanalisera detta i arbetet. De tre timmar varje förmiddag då jag slår upp portarna till den otyglade, förtärande svärtan har blivit en ritual som inte går att skaka sig fri ifrån ens när jag är ledig. Jag öser i mig kaffe, sliter i mig tobaksrök, vrider upp volymen i hörlurarna till härdsmältenivå. Det är matadorens beteende, porrstjärnans metodik – göra sig redo genom att blottställa sig, förbereda sig genom att kapitulera. Jag försöker lura systemet, antar jag: kliva in naken i vilddjurets bur i några timmar och låta besten göra med mig som den vill, i förhoppningen om att den ska lämna mig ifred under resten av dygnet.

Men att så helhjärtat fly in i sitt eget skräcklandskap är fåfängt och farligt. Jag inbillar mig att det är en plats som alltid har funnits där och som jag kan besöka när jag vill, när den egentligen byggs på och utvidgas och fördjupas för varje visit jag avlägger. Rädslan jag försöker undfly har jag själv konstruerat. Vilddjuret i den allt större buren är min hämnd på mig själv.

Text: