Sluta ljug och ta inga mutor

Bland de nedlagda gruvorna och stålverken i norra Frankrike har Nationella fronten sina trogna väljare. Den fattiga gruvstaden Hénin-Beaumont är Marine Le Pens egen valkrets. Men även i sydväst växer Fronten, som gjorde ett rekordval i mars. I elva kommuner utser partiet nu borgmästare, och starkare vind i seglen har det aldrig haft.

En sak som förenar de slitna gruvstäderna i norr med  kommunerna längs Medelhavet i söder, är att de ligger långt från Paris. I huvudstaden har Marine Le Pen inte en chans, oavsett raskravaller och social oro. I Paris röstar man inte på Fronten. Medan Frontens anhängare alltså spottar på Paris.

I Sverige ser vi samma fenomen – att sverigedemokraterna fångar upp föraktet mot eliten – men skillnaden mellan länderna är stor. De svenska politikerna är närmare sina väljare. De är kanske mindre retoriskt briljanta, men hederligare. Där­emot syns avståndet mellan den franska högutbildade eliten och de marginaliserade Nationella fronten-väljarna oändligt.

Nu laddar Marine Le Pen för EU-valet i slutet av maj. Hon väljer en metafor som går hem i äppelodlarnas Normandie, där partiet också har många väljare:

»Det gäller att veta när frukten är mogen. Men Europeiska unionens frukt är inte mogen, den är rutten!«

Le Pen förordar att man spottar ut frukten, och hugger ner trädet. Hur det skuldsatta Frankrike och alla dess subventionerade äppelodlare ska klara sig bättre utan EU intresserar henne inte alls. Ingen kräver henne räkning för det. Inte de etablerade partierna heller, som vet att det inte ger några röster att gulla med EU.

Marine Le Pen är sin fars dotter. Partiet är fortfarande ett rasistiskt och främlingsfientligt parti, men har tonat ner den öppna antisemitismen.

Den största skillnaden ligger i den ekonomiska politiken. Medan pappa Jean Marie Le Pen snarast framstod som nyliberal, förespråkar hans dotter den starka staten. Statliga subventioner, ersättningsindustrier och bidrag till drabbade arbetare, nota bene, vita, franska arbetare. I sin retorik låter Marine Le Pen inte alltför olik yttersta vänsterns förespråkare Jean-Luc Mélenchon. Hon fiskar – och fångar – öppet väljare bland frustrerade socialister.

När det gäller livsstil är Fronten inte självklart konservativ. I striden om lagen om homosexuellas rätt att gifta sig gick partiet inte alls i spetsen för motståndet.  I allt som inte har med ras och etnicitet att göra vill man vara neutral, varken höger eller vänster.

I en ny bok analyserar den franske statsvetaren Dominique Reynié de högerextrema rörelserna i Europa. Dessa förenas av förhållandet till tre faktorer: demografisk och teknologisk utveckling samt globaliseringen. Europas åldrade befolkning kommer nästan med nödvändighet att rösta mer på populistiska, främlingsfientliga partier. Deras väljare består ju av människor som uppfattar sig som akterseglade av tiden.

Den teknologiska utvecklingen har slukat miljoner arbetstillfällen. Även uppgifter som utförts av okvalificerad arbetskraft inom städning, omsorg och administration, kommer framtidens robotar att utföra och göra fler människor arbetslösa i snabbare takt. Detta gynnar extremhögern. Och sist men inte minst upplevs globaliseringen som ett konkret hot. Jobben flyttar utomlands medan billigare arbetskraft flyttar hit. Det spelar ingen roll att frihandel och fri rörlighet i stort också gynnat europeiska arbetare.

Alla högerextrema partier drivs av drömmen om en svunnen guldålder. I Frankrike talar man om de gyllene åren mellan 1945 och 1975, då bilindustrin rull­ade och hela världen slog sig lös på Place Pigalle. De gyllene åren sammanfaller med det svenska folkhemmet, som Jimmie Åkesson vill annektera.

Det är lätt att bli modfälld. Är utvecklingen mot fler och starkare nationalistiska och främlingsfientliga partier en naturnödvändighet?

Ett svar på den frågan är: ja. Man kan inte önska bort de maginaliserade medborgarnas vrede och frustration. Men man borde kunna begränsa den. Hur då? Lösningen är lika enkel som svår. Franska politiker måste sluta ljuga, och sluta ta mutor.

I ett europeiskt perspektiv har svenska politiker gott rykte och medborgerlig respekt. Detta är något vi tar för givet, vilket nog är naivt. Men svenska politiker ska vara mycket rädda om detta goda rykte. Det är lättare att rasera än att bygga upp. Och politikens goda rykte är demokratins enda hopp.

För övrigt visar alla undersökningar att person betyder mycket mer än parti för de svenska EU-parlamentarikernas resultat. Hur ser det egentligen ut i riksdagen? När betyder person mer än parti?

Text: