Där man bränner böcker

Vad bryr sig verklighetens amerikaner om EU-valet? Inte mycket. Uppmärksamma läsare av The New York Times kan förstås få en snabb och vettig analys av mittenpartiernas kräftgång och de EU-kritiska ytterflyglarnas »jordbävningsseger«, men hur många läser NYT?

De flesta tittar på kabel-tv, och det betyder amerikansk fotboll. Kanske slänger de ett öga på Fox News och får bekräftat att européer är ett mysko släkte som inte kan enas om någonting, jobbar för dåligt och slösar miljarder på att skicka parlamentariker fram och tillbaka mellan Bryssel och Strasbourg.

Då är dramaturgin runt Ukraina mer tacksam. Alla nyhetskanaler frossar i liknelser med kalla kriget, och Putin stirrar elakt i kameran, med mer tättsittande ögon än någonsin.

Presidentvalet i Ukraina och valet av »chokladkungen« Porosjenko får mer uppmärksamhet än EU-valet. The New York Times påminner klokt om en befolkning som knappast längtar efter krig, utan drömmer om jobb. Stora delar av medelklassen har bostadslån i utländsk valuta, och efter krisen är lånen dubbelt så dyra.

Populärkulturens bild av ukrainare och ryssar är inte lika nyanserad. En tidig morgon sänder två kanaler actionfilm, och jag hoppar till i gryningen när blodtörstiga kossacktyper styr sina bombplan över sibiriska snövidder. Våra amerikanska piloter ser förstås till att dessa sagoryssar får det hett om öronen. Den ena filmen stammar från åttiotalet, och hämtar sina klichéer från ett Sovjetunionen i upplösning. Den andra visar sig vara en bortglömd James Bond-rulle. Ruskiga ryssar är sig lika och kan alltid träda i propagandans tjänst, särskilt nu, när verklighetens kryptoryssar i Krim och Donetsk uppträder som karikatyrer.

Att amerikanerna struntar i Europa är alltså inte sant. Många New York-bor höjer verkligen ett ögonbryn när de hör att 25 procent av Frankrikes EU-röster gick till ett rasistiskt, främlingsfientligt och antisemitiskt parti. En fjärdedel …

Just detta hör jag kommenteras bland åskådarna till en av säsongens mer omtalade utställningar, »Entartete Kunst« på lilla Neue Galerie på Femte avenyn.

Neue Galerie är ett museum för tysk och österrikisk konst. Det är inte stort, men rymmer några guldklimpar, alltså stora, gyllene kvinnoporträtt av den legendariske målaren från Wien, Gustav Klimt. I hörnen skräpar några Schiele och Kokoschka också, där seniga modeller med galna ögon representerar den europeiska kulturens aftonsång.

»Entartete Kunst« är precis vad det låter som, en presentation av nazisternas ryktbara utställningar i Tyskland 1937–38, där den moderna konsten ställdes mot väggen att begapas och förhånas.

På gamla journalfilmer ser man den tyska konstpubliken villigt gå runt och skratta överlägset åt Emil Noldes svartmuskiga Kristus, eller Max Beckmanns arroganta självporträtt.

Hitler fnös verkligen inte åt konsten. Som ung hade han ambitionen att bli målare, och arkitektur blev med åren en besatthet hos führern. Inom konsten vann man slaget om människors själar. 1933 flammade de oönskade böckerna i nazistiska studenters bokbål. 1937 var det konstens tur.

Under rubriken »Entartete kunst«, degenererad konst, framställdes expressionister och surrealister som sinnessjuka. Deras modeller och motiv jämställdes med utvecklingsstörda och mentalpatienter. Retoriken är en skrämmande generalrepetition inför nazisternas senare  utrotningskrig mot verklighetens förståndshandikappade och mentalsjuka människor.

Hitler tog också initiativ till en parallell utställning med »den stora tyska konsten«, som skulle visa idealmänniskor, inspirerade av antiken. Soldater, flygare, mönsterarbetare och bönder med granitkäke och knutna nävar är beklämmande lika Stalins samtida positiva hjältar. Målaren Adolf Zieglers nakna damer med symboliska vattenkrus och havrekärvar i famnen är mer skrattretande i sitt kitschiga hull. Man skäms å konstnärens vägnar.

Men det som griper starkast på Neue Galerie är alla de tomma ramarna, de som markerar förstörda verk eller verk som aldrig har återfunnits. Symboliken är enkel och tydlig. »Där man bränner böcker bränner man snart människor«, sa Heinrich Heine. Målningarna håller med honom.

Utställningen »Entartete Kunst« skulle behöva visas lite varstans även hemma i Europa, detta nådens år 2014.

För övrigt är Karl Ove Knausgaard mannen för dagen i det litterära New York. Avundsjuka amerikanska författare konstaterar att Knausgaard saknar stil. Det är hans besatthet de vill åt, men »den går inte att stjäla«.

Text: