Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Jag är inte ute med håven direkt«

Regissören och Stockholmshataren Johan Kling är i otakt med tiden.

Johan Kling slår sig ner på Operabaren. Han har nyss varit på Filminstitutet för att försöka få loss pengar till sitt kommande filmprojekt. Som sextiotalist och länge strävsam pretendent kan han inte undvika att kommentera sin position i dagens Kultursverige. Nu när fyrtiotalisterna spelat ut sin roll och Klings generation står redo att ta över, är det inte längre kvalitetsmål som styr, utan publikestimat och andra icke-värderande kriterier.

Trots att han kommer från »en slags knapborgerlighet, Östermalm utan pengar – lite bitter och medioker«, så kommenterar han denna tidens utveckling utan att låta särskilt modfälld.

Så har det också gått ganska bra för Johan Kling, den forne Ratata-medlemmen som blev filmare och författare och även gjort sig ett namn inom reklambranschen.

I den kommande filmen är Michelle Meadows tänkt att spela en hårdför förlagsredaktör, kritisk mot alla utom sig själv. Taktlöst anmärker hon på kommatering i stället för innehåll, kanske rentav inspirerad av den förre filmkonsulenten Marianne Ahrne, som med omvittnad rödpenna refuserade manuset till »Darling« – denna debutfilm som 2007 kom att bli Klings konstnärliga genombrott, en kylig Stockholmsskildring som livade upp såväl kritiker som publik.

2010, tre år senare, var det dags för ännu en debut och ännu ett genombrott. Kortromanen »Människor helt utan betydelse« skildrade en ung, alienerad man i Stockholm, lite i Hjalmar Söderbergs anda, fast med mobiltelefonens nervösa narrativ. För romanen tilldelades Kling Borås Tidnings debutantpris.

Nu är han aktuell med boken, »Glasmannen«, återigen om en ensam man i huvudstaden. Titeln har författaren hämtat från Karin Johannisons »Melankoliska rum«, där hon skriver om vanföreställande 1700-talsdiagnoser, människor som trodde sig vara gjorda av olika material, däribland glas.

– De trodde att kroppen skulle krossas vid minsta beröring. Wow, vilken bild av ett psyke, säger Johan Kling.

Om debutromanen var naturalistiskt vemodig så är den andra mer en tidlös, existentiell roman där huvudpersonens isolering är så total att han riskerar att lösas upp.

– Jag är ju inte ute med håven direkt. Det är ett experiment och ett utforskande – lite löjliga ord – men det är vad jag ville göra, som en del av ett författarskap. För mig var det viktigt att gå in totalt i det här mörkret.

Kling känner sig inte längre vara ett med tiden, och överger här samtidsobservationerna för något annat – en ologisk och egenartad värld med en schizoid antihjälte som man aldrig vet var man har.

– Han kan vara arrogant och högfärdig, andra gånger är han väldigt svag. Det här är ett läggpussel som jag varit väldigt noga med, oavsett om det kommunicerar eller inte.

»Jag tycker inte om människor, men jag tycker inte heller om att vara ensam.« Så säger huvudpersonen i bokens inledning, innan han far ut över staden och dess invånare. Stockholm nämns aldrig vid namn.

– Jag har en konstig relation till staden, eftersom jag väldigt mycket är en del av den och samtidigt känner en stark aversion mot den. Det har jag egentligen alltid gjort. Sen har det blivit nya dimensioner i den aversionen, mycket beroende på ekonomiska förändringar.

Kling fortsätter att tala om en nygammal ojämlikhet och sin fascination över ekonomioraklet Thomas Piketty, om sina egna tidigt försummade ambitioner att ta en magisterexamen och om ett samhällsintresse som bara blir starkare med åren.

– Förr hade man en känsla av att den här staden tillhörde en, nu känner jag att jag inte är en del av den gruppen som den här staden tillhör – det är ganska smärtsamt.

Tvåbarnspappan Kling minns stökiga tonår, bland annat tiden i en stor lägenhet på Kungsgatan där han bodde tillsammans med Olle Ljungström och två andra.

– Slarv och fylla hela tiden. Ingen brydde sig om nånting, så får inte mina barn vara.

– Det är ganska svårt att uppfostra barn när du tänker på det här jävla stället. Jag har en ganska gammaldags moral, man ska vara schyst, inte bara tänka på sig själv. Men ska man säga det till sina barn när man ser att det inte lönar sig? För tio år sedan hade jag aldrig tvekat på vad jag velat förmedla.

Hur viktig är litteraturen som ventil i detta?

– Det är ett enormt utlopp, både litteraturen och filmen. Att inte kunna göra det vore fruktansvärt brutalt, totalt livsavgörande, det får jag nog säga. På nåt sätt förvandlar det allt meningslöst till något meningsfullt. Att kunna bearbeta livsupplevelser och i bästa fall förvandla det till något konstnärligt, då kan jag stå ut. Men då blir det också rätt mycket som står på spel, som i dag när jag var på Filminstitutet.

Fakta | Lunch på Operabaren

Bjuden på lunch: Johan Kling, som åt rimmad lax och dillstuvad potatis, drack mineralvatten och kaffe.

Aktuell: Med en ny roman, »Glasmannen«, och planerar en ny film med arbetstiteln »TCB – Takin’ Care of Business«, med Michelle Meadows.

Bjöd på lunch: Jon Asp, som åt räksallad, drack mineralvatten och espresso.

Var: Operabaren i Stockholm.

Fotograferade: Mareike Timm.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera