Miljöpartiet, i brist på bättre

Som nybliven krönikör här försökte jag skriva om aktuella ämnen, men så tröttnade redaktionen på sent lämnade texter, och det finns hur som helst annat jag är bättre på än aktualitet. Och så länge jag skriver om Goethe eller Napoleon är allt gott och väl, men hur är det med något lite halvgammalt? Jag undrar detta eftersom jag för ögonblicket sitter och begrundar det överståndna EU-valet, men misstänker att ni alla hunnit tappa intresset för det om en dryg vecka när tidningen är tryckt. Vem vet vad annat det då finns att uppröras eller glädjas över?

Det är konstigt det där med aktualitet. Vad är det som frestar en att titta på tv i timmar och matas med vallokalsundersökningar och preliminära valresultat och allehanda utfyllnad däremellan, när man i stället kunde vänta till nästa dag eller nästa vecka och få färdiga resultat som man kan läsa igenom på ett par minuter? Det är ju inte så att man kan använda den preliminära informationen till något. De enda nyheter man verkligen har nytta av att få i realtid är lokala kärnkraftsolyckor och dylikt. Åtminstone så länge de inte är så allvarliga att man ändå inte kan göra något åt saken.

I alla fall: jag befann mig för några dagar sedan i det soliga Stockholm, på Kungliga Biblioteket, för att läsa några mikrofilmade inaktuella tidningar, vilket inte gick, emedan man slutat mikrofilma tidningar, för att i stället digitalisera dem, dock utan att ännu ha åstadkommit något sätt att komma åt det digitaliserade resultatet… ack, du sköna nya värld! Jag fick nöja mig med att läsa en gammal pappersbok och att rösta. Så efter att valpersonalen i bibliotekets entré till slut fått sin dator att fungera, och kunde skriva ut ett nytt röstkort i stället för det jag inte hade med mig, röstade jag på miljöpartiet, eftersom jag, tja, inte kom på något bättre. Vilket jag sedan ångrade när jag såg Fridolin fåna sig på valvakan i tv, men strunt samma. Jag har lite svårt att ta det på allvar, när folk tillmäter sin egen röst alltför stor vikt. I någon mån måste man förstås låtsas att ens egen röst är avgörande just när man väljer, men att bibehålla denna fiktion även efteråt tycks mig överdrivet. Svensk media ägnar sig förresten åt samma slags överdrift i nationell form: oändligt prat om vart och ett av de tjugo svenska mandaten, knappt ett ord om de 73 italienska, de 54 spanska, de 51 polska, och så vidare.

Men vem vet, kanske kan just min röst vara avgörande? När alla utlandsröster och sena poströster hade räknats knep miljöpartiet med minimal marginal ett fjärde mandat på socialdemokraternas bekostnad. Och rent teoretiskt skulle väl partigrupperna i Europaparlamentet kunna fördelas så att det extra mandatet i någon viktig fråga, etc, etc. Eller om just den ledamoten skulle uträtta storverk, etc, etc.

Förr brukade jag på sannolikhetsteoretiska grunder argumentera för att det inte var rationellt att rösta, men sådan ungdomlig cynism har jag lyckligtvis kommit över. Å ena sidan finns det faktiskt rationella argument för att rösta, å andra sidan är det inte rationellt att bry sig alltför mycket om rationalitet heller. Dock har jag fortfarande svårt att se ned på alla dem som inte röstar. Om jag hade haft långt till närmsta röstlokal eller brevlåda, eller varit strängt upptagen med att läsa mikrofilmade tidningar, hade jag kanske också prioriterat bort det tills det var försent.

Val är viktiga. Men låt oss inte förlora proportionerna inför vårt proportionella valsystem.

Text: