Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Mansplågan

2014 har varit mannens år. Det ser ut att fortsätta så.

Män, män, från sig vilt slående män ... män som hoppar, män som fläker sig, män som gör allt för att rädda segern åt Mannen ...

För de som tycker det finns annat att prata om än karlar måste våren varit en plåga.

Det rivstartade i januari när alfahannen Jan Guillou satt i tv och kalasade på sitt nyfällda byte, Paul Frigyes, som i sin bok om journalisten missat att Guillou inte alls relegerats från realskolan.

Fortsatte i februari när Jens Spendrup, Svenskt Näringslivs styrelseordförande, svarade »ja« på frågan om bristen på kvinnor i företagens styrelser berodde på att kvinnfolket var för dåligt.

Tog extra fart i mars när gubbarna i den anrika Konstnärsklubben röstade nej till kvinnors tillträde.

Fick sitt crescendo i april när Åsa Beckman i Dagens Nyheter förklarade att den tidigare så dyrkade kulturmannen som styrt kulturlivet är på väg att dö ut.

Tog en ny vända i maj när Göteborgs-Postens Elin Grelsson Almestad lanserade ytterligare en manstyp: mediemannen. Ett uppmärksamhetstörstande barn i ständigt behov av bekräftelse, precis som kulturmannen, fast med egen podcast, och eget mediebolag.

Och sammanfattades väl i juni när Katrine Kielos i Juseks tidning la ut texten om alla dessa män som ska förklara saker för henne, som karlarna i Rebecca Solnits essäbok »Men explain things to me«.

Lägg därtill forskningspengar som lagts på att dödförklara hipsterskägget, Karl Ove Knausgårds aviserade återkomst som författare och tv-serien »True Detective« som hyllats som den perfekta skildringen av manssamhället.

Våren 2014 var våren då allting handlade om utdöende manstyper, framtida manstyper, eller bara rätt och slätt: mannen.

Och så lär det fortsätta ett tag. Inte minst med tanke på Ruben Östlunds film »Turist« som får biopremiär i augusti.

Den om en familj som åker till Alperna och råkar ut för en lavin, varpå pappan flyr fältet och därefter får tugga i sig sin fegis-skam och sin söndertrasade manlighet.

Inte konstigt att Ruben Östlund nyligen kände sig manad att göra ett eget inlägg i debatten om denna kulturman.  »Ett försvarstal«, kallar han det.  Det rör sig om en specialbearbetad scen ur »Turist« där mannen (Johannes Bah Kuhnke) sitter hulkande på golvet framför sin fru (Lisa Loven Kongsli).

Han låtsasgråter och har sig. Jämrar sig högljutt över denna patetiska person som visat sig, som han också hatar, som han inte kan förlåta, som dessutom varit otrogen, fuskat i spel.

– Jag kan inte leva med honom längre, jag vill inte göra det. Det är fan inte bara du som är ett offer, jag är för fan också ett offer. Jag är för fan ett offer för min instinkt.

Han lägger av ett avgrundsvrål som nog är det roligaste svensk film lyckats uppbåda. Och kanske säger det om inte allt, så nästan om debatternas debatt.

»I laugh because I must not cry, that is all, that is all«, som Abraham Lincoln sa.

Vi kommer nog inte längre än så.

»Turist« har biopremiär den 15 augusti.

Video: Erik Fichtelius

SD eller S?

KrönikaNovell
Prenumerera