Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Novell

Jul hos Eva Blom

En novell av Birgitta Stenberg för Fokus.

I dag ska det ske, jag ska äntligen göra slag i saken. Under den här julmiddagen ska mitt nya jag äntligen få ta form. Jag ska visa mig utåt som den realist jag blivit.

Jag sitter tigande med de andra vid det väldiga bordet hos min granne Eva Blom, hon i radhuset till höger. Här ska vi fira julen i år igen. Min fru har valt en stol så långt ifrån mig som möjligt, på samma sida så hon slipper se mig.

Evas ogifta syster Karolina dunsar ner bredvid mig. Ner med ett glatt

– Tjänare, det var inte i går.

– Så sant som det är sagt, svarar jag och upptäcker att min fru lutat sig fram och kastar en medlidsam blick på mig.

Eva står och gnuggar händerna och börjar som vanligt berätta vad som finns på bordet. Orden rinner som smält smör över hennes läppar.

… och ansjovis och sardiner i olja och lökströmming och inkokt rullad strömming, och här är matjessillen jag lagt på isblock med sur tjock grädde och hackad gräslök. Intill den står inlagd sill och glasmästarsill. Och här står Janssons frestelse mellan den stekta inlagda strömmingen och kryddsill och …

Jag lyssnar inte längre för in kommer nu Mats, storväxt och blond och med en frisk fläkt av snöyran som börjat tidigt och fortfarande dansar runt utanför fönsterrutorna med sina sprejade mönster av liggande snö. Jag ser kvinnorna betrakta Mats och hur de drar in magen och rätar på ryggen. Han har den effekten på fruntimmer.

… rökt renstek, pocherade ägg i gelé, rostbiff med hyvlad pepparrot, kalvstek, aladåb på ål, leverpastej med gelé och kalvrullád …

Flera av kvinnorna ser sig om efter Mats när han med säkra steg går ner till bordsändan där min fru reserverat en stol åt honom. En och annan betraktar mig förstulet. De mer ouppfostrade struntar i att man ska låta värdinnan sätta sig och börja äta innan man själv gör det. Till min förvåning ser jag att min fru tar Mats tallrik och lägger för honom vad han pekar på.

… och brunkål och rödkål och brysselkål och revbensspjäll och kalvsylta och pressylta och …  

Jag vet att Louise, min fru, bedrar mig med Mats, som är vår andra granne. Han bor med sin familj i huset till vänster. Jag är ingen hulk precis, det ska erkännas, jag är lönnfet och kvällstrött. Jag måste se fakta i ögonen. Bara hans blick när han trampade in här och fick syn på min fru. Min! Fru!

Till min förfäran ser jag att Eva Bloms syster Karolina är rödögd och blinkar bort en tår. Hon tittar på mig och lägger sin hand på min arm.

– Ta det som en man, viskar hon. Och tänk på barnen, dom är dina ögonstenar, viktigare än allt annat. Och inget ont som inte har något gott med sig. Du ska se att allting ordnar sig.

Som tur är har Eva råkat få syn på sin syster som hon kan utan och innan. Hon höjer rösten en decibel och jag slipper svara Karolina.

… delikatessköttbullar och stekta prinskorvar och potatisgratäng och äggröra och där ligger också den hemmagjorda fläskkorven som det finns tre sorters senap till och det nya för i år är att vi skaffat renkorv och …

Jag vet inte vad jag ska göra. Kanske svara Karolina att jag inte vet vad hon pratar om. Men herregud, hon är ju tårögd, man kan inte tillrättavisa en tårögd kvinna, särskilt om hon är tårögd för ens egen skull. För att vinna tid hyssjar jag lågt som om Evas presentation av julbordet var viktigare än allt annat.

… ostbrickan med kryddost och Boxholms gräddost och Västerbottenost och Cheddar och Svecia och Brännvinsost och Emmentaler och skål på er alla och hjärtligt välkomna!!

– Kära Karolina, mumlar jag när jag skålat till höger och vänster, det är mitt eget fel att Louise tappat intresse för mig. Hon är en frigjord kvinna och jag förstår henne. Jag är själv feminist.

– Feminist, svarar Karolina häpet, men det har väl inget att göra med … med …

– Det har att göra med att vi män förtyckt er i årtusenden och nu är det er tur att bli fria människor!

Jag hör att mitt svar låter som taget ur en pamflett men så här känner jag verkligen. Att jag skulle vilja mörda Mats är ovidkommande, det hör heller inte hemma i min ideologi.

Karolina ser tveksam ut. Så ler hon och säger:

– Feminismen i all ära, men är den inte lite körd vid det här laget? Alla kvinnor som fått makt som till exempel Margaret Thatcher har ju handlat precis som om de varit män. Man säger att det beror på att de inte skulle få nån makt annars, men ändå. Och nog tycker jag att varje kvinna behöver en trygg och stadig man att luta sig emot när åskan går, en som kan ge barnen en harmonisk uppväxt med alla våra trevliga traditioner. Tänk bara på hur viktigt julfirandet är för alla familjer. Eller vad säger du, håller du inte med?

– Det där är ett evigt problem, det ska erkännas, svarar jag och tillägger ett ”skål på dig och skål för dina kloka tankar!”

… i brödkorgen finns bland annat den söta vörtlimpan som ni ska ta med till spisen och doppa i grytan, doppet är särskilt härligt i år, simmar av läckert doftande fett! Och intill grytan väntar er också den dallrande granna lutfisken med sin vita sås och …

Julbord

Det skramlar av bestick omkring mig, alla har tagit för sig och hällt upp öl eller julmust i glasen. Evas man Hubert som man annars aldrig lägger märke till, gör en uppskattad rond med brännvinet och fyller alla glas till brädden. Snart ska vi sjunga julsångerna men ännu har inte Eva tystnat.

… efterrätten består av julostkakan med konserverad frukt och vispgrädde, men det finns förstås också dadlar och fikon och clementiner för dom som vill ha något lättare och sen blir det ju Kalle Anka på teven och vi får absolut inte missa sekunderna innan, då julvärden själv tänder stearinljuset!

Under tiden får vi julkaffe med lussekatter och mjuk pepparkaka och mandelmusslor med sylt och grädde och ett par småkakor, bland annat finska pinnar, och till detta givetvis konjak eller likör för den som vill. 

Så att väntan på tomten inte ska kännas alltför lång för våra älsklingar får barnen plocka till sig hur mycket de vill från gottbordet, där det ligger knäck och brända mandlar och den hemmagjorda julkolan som våra ungar själva åstadkommit. Likörkonfekten däremot är bara för oss vuxna men dom gröna gelégrodorna kan vi alla njuta av.

Och efter Kalle Anka hoppas vi förstås att tomten kommer med julklapparna, men ojoj, ungar, ni vet att han bara kommer ifall det finns några snälla barn här!

Sedan, när vi öppnat våra paket ska vi förstås dansa kring granen. Då vi sjungit igenom alla sångerna sätter vi väl på Vikingarnas kramgoa låtar för nu ska vi riktigt fira julen! Och sedan …

– Men vart ska Louise nu ta vägen? säger Karolina för min fru har lämnat bordet.

Vi ser henne skynda inåt huset i riktning mot sovrummen. Tyvärr hinner jag inte svara förrän också Mats reser sig och följer efter henne.

– Javisst ja, säger jag hastigt, nu minns jag, han ringde oss i går kväll och jag hörde henne i ett svagt ögonblick lova att hjälpa honom bylta på sig den där krångliga tomtedräkten.

Karolina öppnar munnen men jag lägger avvärjande min hand på hennes och lyssnar igen till Eva.

… och till kvällen har vi förstås teven med Karl Bertil Jonssons jul, det är ju så rörande med hans välvilja gentemot dom mindre bemedlade i vårt land! Efter den högtidsstunden ska vi äta julgröten med mjölk och sirap och mandeln, naturligtvis. Så vi får veta vem som fått den och alltså har lyckan att bli gift nästa år, det är alltid lika spännande … 

Hubert skyndar fram med fyra helor brännvin som han placerar ut på bordet och väl är det, för de flesta har längesen tömt sina glas. Nu stiger också glammet och alla hugger in på läckerheterna, armar far kors och tvärs över bordet. Och Eva fortsätter sin presentation där hon står med sitt påfyllda glas i handen.

… efter gröten serverar vi varm glögg med russin och mandel och om vi inte hunnit öppna julklapparna före Karl Bertil så kommer det stora ögonblicket nu ...

Ett ordlöst rop hörs från något av sovrummen, ett hårt stönande och sedan ett skrik. Det låter som det brukade göra under mina mer energiska år. Sorlet kring oss har redan vuxit till glada rop och man sjunger samtidigt olika sånger vilket gör att ingen lägger märke till de annorlunda ropen från sovrummet. Karolina undviker att se på mig.

– Kära, kära du, viskar hon bara, tätt intill mitt öra.

– Han har nog sin egen kostym kvar under den och då blir förstås den där tomtedräkten mycket krånglig att dra på sig.

– Men snälla du, det hörs ju att …

– Ja, det är tur att Louise hjälper honom, avbryter jag.

… och på kvällen tar vi en julgrogg och nattmacka med mer julskinka och julostarna förstås …

– Ja, vi får väl se när tomten kommer in och överraskar de små. Jag antar att säcken med klapparna ligger därinne också och att han smyger ut bakvägen med den, går runt och dunkar på ytterdörren. Säger han rentav hoho, som i Amerika? Det är synd att det inte går att bjuda honom på en grogg genom den där tomtemasken.

– Ja, de små, särskilt hans egna barn, får ju absolut inte känna igen honom.

– Och nu sjunger vi Helan går, allesammans! ropar Eva. Har alla hunnit fylla på sina glas?

Den goda gamla visan överröstar alla andra ljud. Både Karolina och jag sjunger med, högt, av hjärtans lust. Och jag är nästan lycklig nu, i österländsk anda har jag lyckats tämja min vrede, jag ska fortsätta med yogan och mediterandet och försöka leva så spartanskt som möjligt.

– Nu sjunger vi Det strålar en stjärna, bullrar Hubert med sin starka basröst. Han liksom många svenskar sjunger i en kör, han har farit runt i halva landet under advent.

Kanske har Karolina förstått vad som hänt inom mig under denna julmiddag, att jag försonats med mitt öde. När hon skålat med mig för fjärde gången känner jag hur hon trycker sitt knä mot mitt och hennes ögon är inte längre tårfyllda, tvärtom, de rentav strålar.

Våra lår pressas mot varandra under bordet, min hand glider ner där duken döljer den. Just då kommer Louise ut från det inre av huset. När hon får syn på oss ändras hennes ansiktsuttryck och hon störtar fram.

– Vad i helvete håller ni på med!?

Karolinas huvud lämnar inte min skuldra. Orden kommer skarpt och bestämt och jag fylls av beundran:

– Hur vågar du stå och svära en fridens dag som denna!

Birgitta Stenberg

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera