Tid för t-tröjor

Vågorna slog mot piren. Regnet piskade som det bara kan göra i en brittisk kuststad i juli. Ändå stod jag där och försökte få till det perfekta fotot som inte kapade toppen på den 20 meter höga bronsstatyn av en gravid kvinna med svärdet stridslystet i luften.

Damien Hirsts »Verity« är sedan hösten 2012 utlånad till den lilla hamnstaden Ilfracombe i sydvästra England. Ett stenkast från statyn ligger konstnärens shop. Det slutade med att jag köpte t-shirts med »I love DH«-tryck till barnen. Vad hände? Jag som inte ens gillar Hirst.

Skulle inte förvåna mig om han tar över hela staden snart, sa jag efteråt, i ett slags försök till tillnyktrande. Damien Hirst är trots allt en affärsman i Richard Branson-klass. Ett par veckor senare hade han fått bygglov att uppföra ett helt nytt samhälle i utkanten av Ilfracombe. Det rör sig om 750 bostäder.

Modigt, får man ändå säga, med tanke på Hirsts rykte. Är det något konstnären samlat på sig under årens lopp förutom kapital så är det belackare.

Frågan är om Damien Hirsts allra fränaste kritiker, Julian Spalding, som skrivit boken »Con Art – Why You Should Sell Your Damien Hirsts While You Can«, inte blivit omsprungen av The Guardians Jonathan Jones. Han har jämfört »Verity«-statyn med något man hade kunnat hitta i Saddam Husseins Irak. Fast, till skillnad från andra, ger Jones ändå Damien Hirst det rättmätiga erkännande han förtjänar. »He made modern British art, and he has destroyed it.«

Det går inte att komma runt Hirsts betydelse för 90-talets konstexplosion. Han kurerade den legendariska utställningen »Freeze« som öppnade 1988, vilken betraktas som startskottet för den nya generationen brittiska konstnärer, the Young British Artists, YBA. Plötsligt riktades världens blickar mot London.

Hirst fick sitt verkliga genombrott på biennalen i Venedig 1993 med sin tudelade kossa och kalv i formalin.

Liksom Gregor Muir konstaterar i boken »Lucky Kunst – the Rise and Fall of Young British Art«: Inte sedan David Hockneys 60-tal hade brittisk konst varit så cool.

YBA-generationen var sprungen ur den ekonomiska kris som drabbade Storbritannien i slutet av 80-talet. Arbetslösheten var skyhög, liksom misstron mot etablissemanget. De unga konstnärerna hade inte något att förlora, de var utan hämningar.

Att Damien Hirst nu får sin första separatutställning i Sverige, 20 år efter att han faktiskt spelade roll som konstnär, är talande för hur senfärdig den etablerade konstscenen är.
Det är den internationellt välrennomerade konsthandlaren Paul McCabe som ställer ut flera av Hirsts målningar med fjärilsmotiv från 2008 i sitt galleri. Den svenska marknaden är redo för Hirst nu, har McCabe sagt. Redo att langa upp hisnande summor med andra ord.

Fair enough. När konst slutat säga något om världen och snarare blir ett mått på konstnärens affärssinne är det hög tid att se den för vad den är. Ett t-shirt-tryck till barnen, eller en fet investering.

Nästa gång jag sätter min fot i Ilfracombe förväntar jag mig nya skyltar med texten »Hirst-on-Sea«.

»Damien Hirst The Psalms« öppnar den 29 augusti på McCabe Fine Art i Stockholm.

Läs mer:
En rutten haj för 75 miljoner