Kultur

Äntligen hemma

Efter tjugo år som klichéer får Dogge Doggelito och Ken Ring vara sig själva.

Det var sommaren 1990 och på helgerna var det ett gäng unga killar som hade börjat åka in till stan från Stockholms södra förorter. De blev fler och fler för varje helg, kom från Huddinge, Alby, Fittja och Bredäng, och femtonårige Dogge León hade växt fram som en sorts centralgestalt för dem där på tunnelbanan. Han tycktes vara född underhållare, och i kväll skulle han prova några nya verser på sin publik.

Han bröt sig in i en tom förarhytt längst fram i tunnelbanevagnen, greppade mikrofonen, och gick loss: »Ni har sett mig förr, men ni minns ej när/Kanske var det, när ni sög den här!«

Resenärerna vände sig förvånat om. Det de hörde var en tidig version av vad som skulle komma att bli The Latin Kings och Dogges genombrott – debutsingeln »Snubben« – men det visste de såklart inte då.

Något senare åkte en trettonårig Ken Ring till Kenya för att begrava sin mamma. Hon hade dött i cancer och hennes sista önskan var att få vila i sitt hemland. Efter en månad ringde Ken socialen i Sverige för att han ville resa hem igen, men de svarade att han skulle stanna där han var: »Det finns ingen som kan ta hand om dig här.«

Ken tänkte »fuck alltihopa«, stal pengar i en butik och hustlade sig hem till Sverige, där han levde som hemlös.

Innan vare sig Ken eller Dogge slagit igenom som rappare hade de hunnit figurera i varsitt socialreportage i SVT om invandrarungdomar på glid. Därefter fick de finna sig i att definieras utifrån andras förväntningar på dem. Utrymmet var snävt. De passade så väl in i samhällets bild av »andragenerationsinvandraren från förorten«.

Först nu, 20 år efter att The Latin Kings kickade i gång svensk hiphop på allvar, får de träda fram, som egna komplexa subjekt, i varsin biografi.

Hur kunde det dröja så länge?

När den svenska hiphopen växte fram i början av nittiotalet skrevs den omedelbart in i en redan på förhand konstruerad berättelse. Det här var en tid av Vitt ariskt motstånd, Lasermannen, Ultima Thule och Ny demokrati. Åtskillnaden var skarp i media mellan »svenskar« och »invandrare«. Kim Veerabuthroo Nordberg skriver i boken om Dogge om hur »invandrarkillen« som räknades till »andra generationens invandrare« ända sedan sjuttiotalet beskrivits som en tidsinställd bomb. Nu hade han börjat växa upp och ta plats i samhället. Paolo Roberto var den första som mötte offentligheten, 1987, i Staffan Hildebrands film »Stockholmsnatt«. Den innehöll flera av de saker som medierna under lång tid framöver skulle förknippa med invandrarkillar: våld, kriminalitet, vandalisering – och hiphop.

»När vi fattiga barn här i Alby såg hiphop blev vi frälsta, vi som inte hade råd att gå på trummor eller köpa nån dyr saxofon«, säger Dogge i boken »Ibland vill man bara försvinna«. »Det var som om Gud gav oss penna och papper och sa: här har ni nånting som ni kan göra.«

Tidigt nittiotal var också gangsterrappens era. I USA hade artister som Dr Dre och Ice Cube börjat hitta ut till den stora publiken med sina texter om droger, sex och vapen från stadsdelar präglade av gängkriminalitet. Dogge började samla på berättelser från Norra Botkyrka som han kunde skriva om i sina texter. Han skaffade en pärm där han samlade tidningsurklipp. Rubrikerna var dramatiska: »Slogs medvetslös i Alby«, »Gäng hotar att ta över«, »Förorten där inga svenskar vill bo«.

När The Latin Kings släppte debutskivan »Välkommen till förorten« 1994 briserade den som en bomb i svenskt musikliv. Ingen hade hört något liknande. »Stilett, butterfly, bazooka, i Norra Botkyrka, dom e inte kloka«, rappade Dogge i första låten, och recensenterna hyllade den för dess »autenticitet«, ett viktigt ledord för nittiotalets musikkritik.

Men autenticitet kan vara ett snårigt begrepp. Den bild som medierna hyllade som »äkta« var till viss del samma bild som de själva projicerat på förorten, återspeglad av en underhållare som mycket väl visste vilken roll han skulle spela.

Till slut tröttnade de andra i bandet på reportrarna som kom på besök för att skildra den hårda verkligheten i förorten så fort de skulle göra något om The Latin Kings. De började stämma träff med medierna inne i stan i stället:

»Alla vill ta kort i förorten och så letar de direkt upp någon ful betongvägg. Men det är inte så. Det är fint där vi bor, det finns en sjö och en fotbollsplan«, sa bandets Chepe Salazar i en intervju med Helsingborgs Dagblad.

Dogge

I boken om Dogge för Kim Veerabuthroo Nordberg ett resonemang om »Den andre«, ett begrepp som brukar användas inom samhällsforskning för att visa hur skillnader mellan människor upprättas: »Genom att beskriva den andre ger man också konturer åt sig själv. I den svenska självbilden blev invandrarkillen en inverterad spegelbild av det öppna samhället: han reflekterade kriminalitet, gängbildning och våld.« Vad Dogge gjorde var detsamma som punkbanden från förorterna gjort redan femton år tidigare. Per Wirtén skriver i »Där jag kommer från – kriget mot förorten« att »alla låttexter som skrivits av dem som bor i förorten i grunden inneburit en upprepning av alla negativa stereotyper som klistrats på dem«, men att det ändå funnits en stor skillnad: »att texterna inte slungades ut av besökare eller journalister utan av dem som bodde där. Och det skedde med sådan kraft att orden fick helt nya betydelser. Ord som hade använts för att förminska blev i stället identitetsskapande.«

När Ken och Dogge rappade om de förorter som skapat dem var det en del av samma avancerade spel med språk och värderingar som gjorde att de kunde kalla sig själva för blattar och svartskallar. De fyllde begreppen med stolthet. Men etablissemanget hade en tendens att se allt som äkta vittnesmål, när de spelade låtarna i sina sommarprogram. Och det fanns en gräns även för hur mycket de tålde.

Det har hävdats att hajpen kring den första vågen av svensk hiphop dog 1999, då Ken Ring greps av polis efter sitt framträdande på Vattenfestivalen i Stockholm. De breda lagren av skivköpare hade gillat honom när han rappade om saknaden efter sin mamma, men det var inte lika beredda på raderna i »Spräng regeringen« om att storma slottet och våldta Madeleine.

Hiphopen försvann ut ur strålkastaren igen. Ken Ring fortsatte göra ny musik men dagarna då han kunde räkna försäljningssiffrorna i tiotusental var borta. De nya skivorna distribuerades enbart via nätet, den egna lägenheten och en jourlivsbutik i Hässelby gård som hans polare drev. Dogge Doggelito började köra svarttaxi med sin vita Audi 100 och slutade så småningom i The Latin Kings.

För att beskriva det som hände sedan lämpar sig nog marknadsföringstermen rebranding bäst. Ken och Dogge kom tillbaka, som delvis andra figurer.

I december 2005 dök Dogge upp i en tv-reklam för elektronikkedjan Elgiganten, i tomtedräkt och röd keps: »Shoo, nu är det jul, och dags att softa med familjen.«

Året därpå hade han bestämt sig för att tacka ja till alla uppdrag han fick, utan undantag. Det resulterade i filmskådespeleri, dj-uppdrag i sportbarer, SM i Dry Martini och medverkan i otaliga lekprogram i tv. Göteborgs-Posten skrev att han hade blivit: »En clown som agerar kliché-blatte åt den som vill betala.« Men Kim Veerabuthroo Nordberg undrar i sin bok om inte Dogge egentligen är mer autentisk när han lattjar i rutan än när han rappade med The Latin Kings. Dogge kände sig länge instängd, av medierna, av bandet och av sig själv. Nu struntar han glatt i allt vad kredd heter och gör det han blir lycklig av i stället. Han tycker själv att »cykel på köpet«-reklamen är det bästa som har hänt honom. Ändå är det något som skaver. För om man tackar ja till allt, oavsett vad, kontrollerar man då bilden av sig själv?

Ken Ring gjorde en liknande resa när han förra året blev typecastad in i TV4:s -lägereldsprogram »Så mycket bättre«. Rapparen, som länge setts som rubbad och livsfarlig av allmänheten, om de ens kom ihåg honom, vaggade plötsligt omkring som en nalle, som visserligen hade ett hemskt bagage i ryggsäcken, men som numera mest tyckte om att vara soft. Tv-publiken älskade honom. Han hade blivit folkkär, sa man. Men populariteten hade ett pris: de »farliga« killarna från förorten hade avväpnats och tämjts, en till pajas, en till björn.

Förutom biografierna över Dogge och Ken Ring, kommer i höst också »När jag inte hade nåt«, Emil Arvidssons bok om Ison Glasgow, ena halvan av duon Ison och Fille. Inom hiphopen har de alla varit legendarer länge, först nu får de kliva fram i hel-figur i offentligheten, utan att behöva förhålla sig till färdiga föreställningar om hur de ska vara.

– Ken sa att han ville ha en bred berättelse som vem som helst kunde läsa, att den inte bara skulle handla om musiken, så han behövde en vanlig svenne, säger Klas Ekman, Ken Rings medförfattare till »Livet«, om när han blev kallad till förlaget.

Klas Ekman förklarar att det »inte är en underhållande skandalroman utan ett fascinerande människoöde« .

Ison Glasgow säger till Svenska Dagbladet apropå »När jag inte hade nåt« att det är »en story som folk i Umeå och på Östermalm också kan ta till sig. Jag vägrar förminska mig till en hiphopkille från förorten.«

Och för Dogge Doggelito är Kim Veerabuthroo Nordbergs bok om honom »ett bokslut«.

The Latin Kings sa »Välkommen till förorten« 1994. Nu är det 2014 och muren mellan »vi och dom« har börjat rivas på riktigt.

 »Ibland vill man bara försvinna« och »Livet« ges båda ut på Albert Bonniers förlag.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera