Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

De ryggradslösas rike

»Putin började på allvar återupprätta det storryska imperium han så länge, helt öppet, drömt om medan ­Europa har visslat och hållit för öronen.«

Härom veckan gjorde Vladimir Putin ett inlägg i den svenska eftervalsdebatten.

Det avtecknades på himlen ovanför Östersjön. De två ryska Su24-planen förklarade, djupt inne i svensk luft, att det är en ny tid i Europa. Att det är Ryssland som bestämmer nu.

Det budskapet har Putin förmedlat på många olika sätt den senaste tiden. I Estland kidnappade rysk säkerhetstjänst en estnisk underrättelseofficer. Det var strax efter att president Obama på plats i Tallinn hade försäkrat esterna om att USA står fast vid sina säkerhetsgarantier enligt Natofördraget.

I Litauen hotade Ryssland att åtala dem som för snart 25 år sedan vägrade att tjänstgöra i den sovjetiska armén, under unionens sista timme. Sedan kapade man ett litauiskt fartyg på internationellt vatten.

Samtidigt har Putins propaganda allt intensivare börjat påtala Rysslands behov av att skydda de ryska minoriteterna i Baltikum från den fascism som påstås härja där. Alltså samma slags lögner som föregick Rysslands krig i Ukraina.

Förhoppningsvis kan luftrumskränkningarna föra det goda med sig att vi även här förstår att den lugna tiden efter Sovjetunionens fall definitivt är över. Men det är märkligt att insikten har dröjt så länge.

Det finns skäl att tro att valet 2014 kommer att framstå som en apart föreställning i framtiden. Ukraina invaderades mitt under upploppet på valrörelsen. Putin började så på allvar återupprätta det storryska imperium han så länge, helt öppet, drömt om medan Europa har visslat och hållit för öronen. I Sverige möttes denna historiska omvälvning med fortsatta diskussioner om reducerade momssatser och arbetsgivaravgifter.

På grund av valrörelsens tystnad vet vi inte riktigt var den kommande regeringen står. Carl Bildt förstod redan när Ryssland 2008 norpade åt sig Sydossetien och Abchazien precis vartåt det barkade och med honom försvinner en av den internationella politikens mest resoluta Putin-motståndare. Socialdemokraternas utrikespolitiska linje i valrörelsen har framför allt betonat vikten av global nedrustning och FN-samarbete. Och miljöpartiets försvarspolitiska talesperson Peter Rådberg (nu utan riksdagsplats) har förklarat att EU och Nato bär en del av skulden för kriget i Ukraina genom att ha »drivit på för att locka över Ukraina till den västliga sidan«.

Det är ett resonemang som till Putins stora glädje har varit vanligt förekommande i den svenska debatten. Som godhjärtad svensk, med neutraliteten som arvedel, känns det instinktivt riktigt att påpeka att det minsann inte är ens fel när två träter.

Men vad Rådberg med flera egentligen säger är att människor i Ukraina inte har någon självklar rätt till självbestämmande. Att det inte är rätt och självklart, utan problematiskt, att ukrainarna vill vända sig bort från sina historiska plågoandar, mot väst.

Balterna kan i alla fall vara väldigt glada att inte Nato – på grund av sådan finkänslighet mot Ryssland som efterlyses – vägrade dem medlemskap. Annars hade det kanske varit krig i Estland i stället.

Det kan mycket väl vara ens fel att två träter och i fråga om Ryssland och Europa är det Putins. Nato har inte initierat någon upptrappning i förhållande till Ryssland, om man nu inte anser att beviljandet av medlemskap till baltländerna var hänsynslöst mot dess forna ockupanter. Om något har Nato-länderna varit naiva och alltför länge hoppats att Putin är mer excentrisk än farlig. Hans ambitioner går inte längre att ta miste på. Ryssland vill vara en dominerande kraft i Europa. En genomkorrupt och våldsam kolonialmakt står mot ett EU som, med sina fel och brister, bygger på demokrati, rättssäkerhet och respekt för mänskliga rättigheter. För EU:s säkerhet svarar Nato.

Sverige kan damma av den gamla neutralitetspolitiken, hejda närmandet till Nato och stå upp för nedrustning och konfliktlösning och annat som känns fint att säga men inte hjälper de stackare som har oturen att bo i länder Putin uppfattar som sina. Vi klarar oss nog hyggligt om vi inte är alltför utmanande mot Ryssland. Ryggradslöshet brukar vi kunna leva med.

Eller så inser vi att ett aggressivt Ryssland kräver ett starkare Europa och att den enda styrka Putin respekterar är den militära. Vi måste, tyvärr, rusta upp och vi måste göra det tillsammans med de andra länderna som är som oss så att vi alla kan fortsätta vara som vi är.

För övrigt borde man överväga sociala insatser för alla stackars moderata partimedlemmar som nu måste driva omkring utan herde ända fram till mars. Efter elva år i Reinfeldts och Borgs ledband är få av dem kapabla att ta hand om sig själva.

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera