Separatistisk segervittring

I torsdags firade katalanerna sin nationaldag med att tåga genom Barcelona. I vanlig ordning blev uppslutningen massiv. Det som vanligtvis brukar vara tillfällen att fira regionens särpräglade kultur har de senaste åren utvecklats till stora missnöjesdemonstrationer riktade mot den spanska regeringen i Madrid.

I november går katalanerna till valurnorna för att rösta om självständighet, och frågan som Spaniens premiärminister Mariano Rajoy måste ställa sig är: Hade det kunna undvikas?

När general Franco dog 1975 erkändes en rad spanska regioner som autonoma områden. För Katalonien som bara varit en del av Spanien sedan början av 1700-talet var det ett viktigt symboliskt steg. Men sedan dess har regionen utvecklats till ett ekonomiskt drivhus och därmed till en nettobetalare inom den spanska nationen. Detta har ökat spänningarna och 2006 tog den dåvarande socialistregeringen initiativ för att uppdatera lagen om självstyre för att avspegla de nya förhållandena. Där hade det kunna stanna. Men den då nye ledaren för högerpartiet Partido Popular, Mariano Rajoy, drog den nya lagen inför konstitutionsdomstolen och efter fyra års överläggningar bestämde sig domarna 2010 för att vattna ur dokumentet rejält. Detta utlöste stora protester runtom i Katalonien. Som en reaktion valdes samma år Artur Mas från det moderata nationalistiska Convergència i Unió till regionens nya president. Han bildade koalitionsregering med det ännu mer separatistiska ERC och plötsligt var Barcelona på kollisionskurs med Madrid.

Under tiden fick den ekonomiska krisen Spaniens bostadsmarknad att implodera och vad som till en början hade varit en strävan efter större erkännande av det katalanska språket och kulturen blev till en rörelse för faktisk självständighet. 2010 betalade regeringen i Barcelona 16,5 miljarder euro mer i skatt än de fick tillbaka i investeringar från Madrid. Medan fattigare regioner, särskilt i södern, får stora bidrag har Katalonien utsatts för ett stålbad av åtstramningar sedan krisens början. Samtidigt åtnjuter de autonoma regionerna Navarra och Baskien speciella regler som gör att de inte behöver betala lika mycket som Katalonien. Hittills har Rajoys regering vägrat införa liknande regler för katalanerna. Allt detta har spätt på missnöjet. 2007 var bara 14,5 procent av katalanerna för full självständighet. I december förra året när parlamentet i Barcelona röstade för att hålla en folkomröstning om självbestämmande var den siffran över 50 procent.

– När Rajoy valde att dra den nya lagen om självstyre inför rätta satte han stenen i rullning för den process som kulminerar nu, säger Niklas Bremberg som forskar om spansk politik på Utrikespolitiska -institutet.

En faktor vars betydelse är svår att överdriva i sammanhanget är nästa veckas folkomröstning i Skottland. Googlar man på omröstningen i Katalonien handlar över hälften av träffarna om den skotska. Utgången i det valet kan bli avgörande för Kataloniens framtid. För att självständighet överhuvudtaget ska vara tänkbart måste Skottland först bevisa att det är möjligt. Hittills har nej-sidan lett i de skotska mätningarna men under sommaren har opinionen långsamt börjat svänga och en vecka före valet, i morgon torsdag, visade ja-sidan en knapp ledning. Detta har fått regeringen i London att i panik lova skottarna ännu mer självstyre än de redan gjort. Samtidigt har Spaniens regering sagt att de kommer att göra allt i sin makt för att Skottland inte ska erkännas som en självständig stat vid ett ja, främst genom att lägga in sitt veto mot EU- och Natomedlemskap.

Men trots detta nät av relationer och beroenden är skillnaderna mellan de två aspirerande staterna större än likheterna. Till skillnad från fallet i Storbritannien har Spaniens regering inte beviljat Katalonien den lagliga rätten att ens hålla den planerade omröstningen. När David Cameron för två år sedan gick med på att låta skottarna rösta om självständighet gjorde han det utifrån den iskalla kalkylen att resultatet skulle bli ett nej. I dag knyter han nog näven i fickan över det beslutet. I Katalonien ses han dock närmast som en hjälte, en sann demokratisk ledare som ödmjukt överlåter valet om självbestämmande till dem han bestämmer över.

I Spanien är situationen något mer infekterad. Premiärminister Rajoy har sagt att omröstningen bryter mot konstitutionen och att han ska driva på för att den förklaras illegal. Det har fått många självständighetssympatisörer att tveka. I en opinionsundersökning som gjordes i veckan tyckte bara 23 procent att man skulle gå vidare med omröstningen även om den förklaras illegal. 55 procent sa att de inte skulle stödja den om så blir fallet. Artur Mas har sagt att omröstningen då kan komma att skjutas upp.

En annan skillnad mellan de två fallen är förhandlingsparternas status. I Skottland har det nationalistiska SNP egen majoritet och behöver inte kompromissa om sin linje. I Katalonien har den borgerlige Artur Mas ett separatistiskt vänsterparti att hantera. Deras linje har alltid varit att genomföra omröstningen, även om den kallas illegal. Någon som dock har absolut majoritet är Rajoys Partido Popular.

– Det är det som gör att det inte finns någon tillstymmelse till förhandling i Spanien till skillnad från i Storbritannien. Den spanska regeringen verkar bara vänta på att Mas koalition ska spricka, säger Niklas Bremberg.

Alltmer tyder på att Artur Mas egentligen inte vill ha full självständighet. Han värvades sent till saken och enligt flera bedömare vill han bara stärka handen gentemot Madrid i de eventuella förhandlingar om ökat självstyre och nya ekonomiska statuter som ett stort folkligt stöd för självständighet eller rentav ett ja skulle sätta i gång.

Än så länge tyder det mesta på att folket vill mer än så. Omkring 60 procent av de röstberättigade katalanerna var för full självständighet i den senaste opinionsundersökningen. Men som fallet Skottland visar kan det svänga snabbt.

Oavsett åt vilket håll opinionen tippar är vägen till självständighet betydligt längre i Katalonien än i Skottland. Därför är det också ännu svårare att sia om vad som skulle hända vid ett ja.

– Om man skulle välja att hålla omröstningen trots att den förklaras illegal och resultatet blir ja skulle Katalonien försättas i juridisk limbo, säger Niklas Bremberg.

Enligt honom är bristen på jämförbara exempel på regioner som på fredlig väg brutit sig ur en stat i modern tid alltför få. Det närmaste exemplet är Grönland som lämnade dåvarande EG 1985. Det säger inte så mycket.

Säkert är att om båda omröstningarna skulle resultera i självständighet är det långa processer som väntar. I Skottland finns åtminstone en plan för hur man ska hantera dem. I Katalonien kan man inte ens räkna med att omröstningen blir av.