Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Sodoms sista suck

Bokaktuelle författaren Carl-Michael Edenborg oroar sig för att han börjat bli för rumsren.

Svettig, med ett nitbeklätt läderbälte runt halsen och en cigarett i mungipan skyndar han ombord på tåget sist av alla. En minut till avgång. Carl-Michael Edenborg sjunker ner i en ledig stol.

– Det här är den värsta möjliga tidpunkten för det här porträttet, säger han.

Det är tidig kväll den första lördagen i augusti när tåget lämnar Stockholm mot Sala. Carl-Michael Edenborg har precis haft ett möte med sin förläggare på Natur och Kultur och fått klartecken att hastigt jobba om romanen han skriver på innan den går till tryck. Hela inledande tredjedelen måste omstruktureras och närmare femtio sidor strykas. Till måndag morgon. Men där finns också något annat, utöver tidspressen, som tynger honom. Risken att bli en sell-out.

Carl-Michael Edenborgs breda genombrott som författare kom 2012 med romanen »Mitt grymma öde«, som handlar om kompositören Georg Friedrich Händel. Innan den hann tryckas klart hade Carl-Michael Edenborg skrivit en ny bok: ett långt kammarspel med självmordstema. Men manuskriptet refuserades. Förläggaren tyckte att han skulle skriva ännu en historisk roman och behålla stilen från den förra boken. Så blev det också. I mitten av oktober ska den ges ut, »Alkemistens dotter«. Rebis Aurora Drakenstierna är huvudperson. Hon är den sista länken i en stor släkt av alkemister som genom generationerna enträget arbetat mot ett mål: att förinta universum. Men på sin apokalyptiska expedition genom 1800-talets Europa slits hon mellan kärleken till andra människor och den historiska plikt som släkten ålagt henne. Tillsammans med pigan Kristin tar sökandet henne till Paris och Berlins smutsiga undervegetationer.

I tågets bistrovagn går fönstren inte att öppna och de immar snabbt igen. Vi delar bord med två satta män på väg hem till Avesta. Carl-Michael Edenborg vidhåller att han inte är någon tävlingsmänniska, men när herrarna från Avesta börjar dra fräckisar visar han ingen nåd. Grövst vinner. De övriga medpassagerarna i bistron har ingenstans att fly.

Efter en timme börjar fantasin runt bordet ta slut. Ena mannen från Avesta sitter tyst, röd i ansiktet av öl och skratt, och försöker komma på något mer som rimmar på rektum. Carl-Michael Edenborg lutar sig tillbaka med ett segervisst flin.

Någon kändis i allmän mening är han inte. De övriga tågresenärerna har ingen aning om vem mannen som drar usla skämt med incest- och Förintelsetema är. Han tycks på ett pojkaktigt sätt njuta av deras irriterade och förskräckta blickar.

Det är framför allt som förläggare av snusklitteratur på det egna förlaget Vertigo han gjort sig ett namn. Han har låtit översätta klassiker som Marx, Markis de Sade, H.P. Lovecraft, men också skapat en plattform för nyskriven svensk erotik. Han har också hållit i pennan själv, skrivit både noveller och romaner, bland annat under pseudonymen Gunnar Blå, där aparta sexscener och groteskerier varit stommen. Men egentligen dök han upp som skribent långt tidigare, som en del av det litterära och formexperimenterande sällskapet Surrealistgruppen där bland andra Maja Lundgren och Aase Berg ingick. De som pluggade idéhistoria på Stockholms universitet på nittio- och nollnolltalet minns honom förmodligen som den frispråkige föreläsaren i brottarlinne och blåställ. År 2002 disputerade han med avhandlingen »Alkemins skam« om alkemin i 1700-talets Sverige.

Numera tillhör han den lilla men högljudda grupp kulturmän som ofta hörs i debatten. I flera år bedrev han en envis kamp mot Kulturrådet som inte ville ge honom litteraturstöd för Vertigos böcker. Rådets arbetsgrupper var jäviga i och med sina band till Bonnierförlagen, hävdade han. Och i våras började han bråka med Expressens kulturredaktion efter att kritikern Victor Malm recenserat Martin Tistedts roman »Vår« som getts ut på Vertigo förlag. Carl-Michael Edenborg tyckte att Malm hade missförstått boken och skrivit nedlåtande och drygt om den, och twittrade ut att Expressens kritiker lät »som en förstoppad magister«.

Carl-Michael ångrar inte att han reagerade så hårt. Det var en ärlig reaktion, förklarar han.

– Jag har skapat mig många fiender i den här världen genom att vara så skamlöst brutal.

Framme vid det ensliga torpet utanför Sala har det redan börjat skymma. När solen går ner bakom trädtopparna smälter stugan ihop med skogen och blir osynlig så när som på kökslampan som lyser i fönstret. Loka Kanarp, serietecknare och Carl-Michaels hustru, lagar blinier till middag. Själv tar han disken. Halvnaken, såklart.

Det här skulle egentligen varit semestertider, men arbetet har tagit över. Parallellt med romanen har utgivningen på det egna förlaget rullat på. Edenborg har också börjat jobba med en novellsamling och en knarkig diktsamling. Skrivandet sker oftast i sängen, helst innan dagen ens hinner börja. Lakanet är fasttejpat i madrassen med silvertejp för att inte trasslas ihop när han byngslar i sömnen.

Carl-Michael Edenborg har länge haft svårt att koncentrera sig på en sak i taget, projekten har legat och skvalpat parallellt. Numera tvingar han sig själv att välja bort. Han undervisar mindre, skriver färre recensioner, har lagt ner sitt café på Södermalm i Stockholm och bantat utgivningen på det egna förlaget.

– Jag hade alltför mycket trådar i mitt liv förut, och bestämde mig för att fokusera på skrivandet. Det är det jag vill göra mer än något annat; att skriva romaner.

I beslutet att satsa mera medvetet på skrivandet fanns också en vilja att bli tagen på allvar som författare. Carl-Michael Edenborg har blivit känd som en burdus playboy i den svenska bokbranschens underliv, med porriga bokomslag och ett litterärt intresse för sex, droger och våld.

Det är en figur som gjort sig bra i media.

Men Carl-Michael Edenborg blir frustrerad när recensenter skriver mer om honom själv än om boken, eller när programledare vill prata mer om hans kuk än hans ord. Han påstår själv att han inte medvetet försökt skapa någon sådan image.

– Många tror att jag har en plan för hur jag ska framstå, men jag har ingen förmåga alls att se mig själv utifrån. Jag har ingen aning om vad jag håller på med. Jag är bara tokig.

Det har blivit sent. Intervjun fortsätter på torpets spartanskt inredda vind. Klockan närmar sig fyra på morgonen, mellanölen är slut och snart måste alla ändringar i manuskriptet bli klara. Vid sidan av lättnaden att äntligen få se boken i handeln finns en oro över hur det ska gå.

Carl-Michael Edenborg berättar att han är rädd för att han kan ha kompromissat med den här boken. Till skillnad från tidigare verk finns det inte en enda sexscen i »Alkemistens dotter«.

– Man kan inte räkna med något stånd där.

Han upplevde att man i mottagandet av romanen om Händel lade allt för stort fokus vid sexet.

– Recensenterna styrdes av sina förutfattade meningar om mig som någon sorts porrkung. Men »Mitt grymma öde« handlar ju egentligen om helt andra saker. Och därför ville jag hålla den nya romanen fri från sex.

Att sälja bra är viktigt. Likaså recensioner. Det hymlar Carl-Michael Edenborg inte med. Nyligen köpte ett italienskt förlag rättigheterna till »Mitt grymma öde« och han skulle gärna bli utgiven på ännu fler språk. Han söker erkännandet, men oroar sig för att glömma bort vem han egentligen skriver för.

– Jag vill skriva för mig själv, för sådana som är som jag var i tonåren. Men då och då under arbetet med den här boken har jag börjat tvivla och tänkt: vafan, har jag börjat skriva för tanterna? Alltså för dem som köper flest böcker. Det är inte sån jag är. Och de äldre kvinnor som läser mig vill nog inte heller att jag ska skriva så.

Det har ljusnat ute och författaren tassar ner för vindstrappan för att sova. När vi ses igen står solen nästan mitt på himlen och inne i torpet står mockabryggaren och fräser på den vedeldade spisen.

Carl-Michael sitter i skräddarställning, svär och stönar bakom en stor datorskärm. Det har blivit söndag förmiddag och det är mindre än ett dygn kvar till deadline. Laptopen ligger kvar i sovrummet. För att spara tid gör han sina strykningar i den färdigt satta boken direkt i redigeringsprogrammet In Design.

Carl-Michael-Edenborg2

Carl-Michael Edenborg i torpet utanför Sala. (Foto: Axel Kronholm)

– Så dåligt, så dåligt, gud vad dåligt, väser han medan sida efter sida stryks.

På skrivbordet ligger en pistol. Den fungerar både som papperstyngd och stressboll. Han försäkrar att det bara är en luftpistol. Han gillar att vifta med den medan han skriver – det är ett bra utlopp för aggressiviteten som texterna framkallar. I de flesta andra hem hade synen av en pistol förmodligen fått en besökare att rygga tillbaka. Här, i »Vertigomannens« skogslya, känns närvaron av vapnet tvärtom väntad, helt i linje med posören Carl-Michael Edenborg.

För varje sida som ryker tycks humöret bli bättre. Stympningen av texten verkar eggande. När tjugofem sidor är väck ska han unna sig en cigarrpaus.

– Vi är på god väg! Jag ska svälta textjäveln. Man ska se revbenen på den.

Fakta | Spretar politiskt

Carl-Michael Edenborg, tidigare Strömberg, föddes 1967 i Linköping. Han spelade klassiskt piano mellan åldrarna 7 och 17. Han har även haft ett spretigt politiskt engagemang, med medlemskap i såväl Moderat skolungdom som socialistiska partiet, miljöpartiet och vänsterpartiet. Hans två kaféer i Stockholm – Café Edenborg i Gamla stan och Café Sodom på Södermalm – är nu stängda. Aktuella romanen »Alkemistens dotter« utkommer på Natur och kultur.

»Alkemistens dotter« utkommer på Natur och Kultur i mitten av oktober.

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera