Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Esters sak är vår

Hur kunde en introvert intellektuell som Ester Nilsson bli så folkkär? Lena Anderssons romankaraktär är tillbaka.

Ester Nilsson heter en människa. Hon kör en liten begagnad, ärtgrön Renault Twingo som hon köpt för sina besparingar. Trots att den gått många mil är den pigg och snabb. Någon bil behöver Ester egentligen inte; hennes inrutade liv i Stockholms innerstad inbegriper inga geografiska avstånd som inte kan tillryggaläggas till fots eller med kollektivtrafik. Twingon köpte hon, på impuls, av andra skäl: för att kunna skjutsa sin älskare till de orter där pjäsen han för tillfället spelar i råkar sättas upp.

Fem år har gått och såren efter den uppslitande kärleksaffären med den egotrippade konstnären Hugo Rask har passerat det akuta infektionsstadiet. Hon gör det igen, Ester! Faller handlöst, för en man. Olof Sten heter skådespelaren hon skjutsar runt i sin söta, gröna bil. Han har en roll i den pjäs Ester skrivit, är gift och motvillig, men extremt ambivalent i sin motsträvighet. Olofs strategi är att fortsätta träffa Ester trots att han vet att hennes handlösa förälskelse strävar mot ett »happily ever after« han aldrig varit intresserad av.

Nu är den snart här, uppföljaren till »Egenmäktigt förfarande«, romanen som gjorde Lena Anderssons sylvassa intellekt folkkärt och Ester Nilsson till en av 2000-talets mest analyserade romankaraktärer. »Utan personligt ansvar«, heter boken.

I den kliver Ester rakt in i den omöjliga kärleken – en gång till.

Ester Nilsson har blivit ett begrepp. Likt en Lisbeth Salander, har hon på kort tid blivit så inarbetad i den svenska offentligheten att hennes namn används som vore hon en av oss och inte en romanfigur. Men där Salander är extrovert, detaljrikt skildrad och extrem i sina handlingar, är Ester nedtonad, allmänt hållen och måttlös främst i känslan. Hur har en sådan introvert intellektuell letat sig in i våra hjärtan?

En enkel och något motsägelsefull förklaring till hennes gångbarhet är just hennes anonymisering. Vi vet inte riktigt vem hon är. Hur Ester Nilsson ser ut får vi exempelvis inte veta i någon av romanerna. Det är frestande att se denna brist på information om hennes yttre som en spegling av hennes eget ointresse för detsamma. Ester är befriande immun mot förväntningarna på det stereotypt kvinnliga. Men hon gör faktiskt sina försök att förhålla sig. Hon är till exempel inte obrydd om hur hon tar sig ut – när hon träffar män. Hon köper sina mönstrade strumpbyxor fast de känns för mycket, hon fyndar en blommig blus vars enda funktion är att bli gillad eller dissad i mannens blick. Det är som om Ester i förälskelsens rus temporärt accepterar spelregler som egentligen är under hennes värdighet. Att hon alltid verkar känna sig utklädd förstärker detta. Hon är en okonventionell kvinna som lånar sig till konventionen för att spelet kräver detta.

Hur levande hon än ter sig för alla de som läst om henne, så är den Ester som finns mellan bokpärmarna mer idé än människa. Eller snarare, hon är urtypen av en människa. Detta har också varit Lena Anderssons idé: »Jag är intresserad av de mekanismer som förenar oss människor, där vi liknar varandra. Jag vill hitta ner till något slags urmänniska, någon universell princip om att här är människan«, säger hon i en intervju i tidningen Skriva från 2013. Här finns kanske något av anledningen till den spontana »Ester – c’est moi!«-reaktionen som tycks infinna sig hos läsare av båda könen och alla åldrar. Hon blir den projektionsyta på vilken det står oss alla fritt att applicera våra egna misslyckade kärlekshistorier.

Ester Nilsson är inte bara en människa. Hon är också en plats där förnuft och känsla brakar samman. Gång på gång. Analytisk rationalitet och logiska resonemang är den grund på vilken Esters hållning i världen vilar. Som filosof, poet och dramatiker med en petimäteraktig inställning till språkets användning, låter hon inte denna förnuftsstyrda uppfattning om världen inskränka sig till skrivbordet, tvärtom. Hon står alltid redo att möta livets irrvägar med en lämplig förklaringsmodell ur verktygslådan. Även när – ja, kanske särskilt då – hon drabbas av den huvudlösa passionen. Ester svarar på denna, för henne obekanta men lockande, obekvämlighet med att tillgripa ännu mer förnuft.

Den information hon inhämtar om Olof Sten (samma sak gällde med Hugo Rask) kan alltid användas för att tjäna hennes egna syften. Nämligen att bekräfta hennes teori om att han innerst inne vill ha henne och att det bara är en tidsfråga innan han lämnar sitt äktenskap: »Inga data tycktes kunna ändra denna tes och hon utgick från en fast kärleksstruktur och en universell människa som postulat och axiom, ogenomträngliga för varje slags motspänstig empiri; den gjordes i stället om för att bättre passa hennes teori.«

Med Ester Nilsson förädlas vansinnet. Det menar Malin Ullgren i en text i Arena från januari 2014, och hon kopplar det till Lena Anderssons rationella persona: »Genom att just hon skrev om förälskad fixering, blev galenskapen plötsligt adlad. Aningen förnuftig, faktiskt. Rentav lite maskuliniserad.« Andersson har mycket riktigt en särställning i Boksverige, med sin förmåga att förse omtuggade ämnen med nya, krispigt analytiska perspektiv. Här liknar Nilsson och Andersson varandra, och den adlade galenskapen skulle lika gärna kunna länkas till Esters image som till författarens. Ullgren har dock en poäng i att det undersökande perspektivet på känslostormen har räddat Ester från att avfärdas som hysterika och romanen som känslopjunk. Märkligt nog har Ester, trots sin undergivna beroendeställning till den ointresserade kulturmannen Hugo Rask, i stället utmålats som feministisk förebild.

esternilsson3

Estermysteriet. Alla kan identifiera sig med kärlekstörstande Ester Nilsson, ändå vet vi inte riktigt vem hon är.

Ebba Witt-Brattström tar det perspektivet längst, när hon i en artikel i DN från januari i år läser »Egenmäktigt förfarande« som en motståndshandling mot sexradikalismen i vår tid. Witt-Brattström menar att när Ester anser att Hugo Rask efter deras tre samlag har förpliktelser mot henne, så värnar hon om sin egen kropp i en tid då (framför allt unga) kvinnors kroppar antas vara allmän egendom. Men Esters tankar om Hugos skyldigheter springer inte ur något motstånd mot sexliberalism: de är ytterligare en teori i raden av teorier som hon applicerar på verkligheten för att den ska bli som hon vill ha den. Ester Nilsson förkroppsligar en undersökning av hoppets mekanismer, och på hoppets altare offras fakta och förnuft.

Hon bär på ett ihärdigt »det måste gå ändå!« som vägrar släppa taget.

Men även om Ebba Witt-Brattström drar något förhastade slutsatser om Esters feministiska incitament, så är Ester snarare ett slags upprättelse för kärleken i dess mest grundläggande mänskliga mening. Detta är också något som Nina Björk sätter fingret på i en text om vett och etikett i kärleken i DN från februari 2014. Många är de läsare som retat upp sig på att Ester brister i stolthet; att hon inte fattar att Hugo inte vill (dessa läsare kommer att lida ännu mer av »Utan personligt ansvar«), att hon fortsätter att sms:a och stryka utanför hans port fast han inte besvarar hennes känslor. Men Björk menar att Esters agerande »mot bättre vetande« är det enda raka att göra i hennes situation. Kärlekens slutskede är inte en tid för värdighet, utan för ärlighet, skriver Björk och konstaterar att den övergivna måste göra det hen kan.

Att Björk använder Ester Nilsson för att slå hål på stolthetsnormen är välfunnet, för det är just här som Ester blir så intressant. Hon saknar stolthet och värdighet, och i det är hon sin egen anomali. Hon borde vara förnuftig och stolt, men hennes känslor sätter käppar i hjulet för det och i stället, som ett sista desperat försök att rädda sin rationalitet, skapar hon förklaringsmodeller utifrån sina känslor.

Ester Nilsson är något av en revansch mot ett samhälle som har för vana att anta att det går vattentäta skott mellan förnuft och känsla. Ester visar tvärtom att ett rationellt förhållningssätt till tillvaron inte är något som enbart känslolösa individer håller sig med. Även förnuftets apostlar sjunker djupt i känsloträsket, och det är också en av Lena Anderssons poänger att koppla samman dessa två eftersom intellektualitet vanligen inte förknippas med starka känslor. Ester bortser från en del kalla fakta som hotar hennes dröm om livslång kärlek med både Hugo och Olof.

Det är bara då något kan hända, som Lena Andersson konstaterat, och här finns en viktig poäng. Om Ester ger upp kommer det aldrig att hända, om hon inte ger upp finns en chans att det faktiskt händer – hur mikroskopisk den än är.

Twingon står där på gatan som ett slags symbol för Esters bultande hjärta: orättvist lite tagen i bruk, men redo att köra iväg när den rätte kommer in.

Hugo Rask, Olof Sten – vem är nästa på tur att hoppa in i bilen? Det vet vi inte, och får kanske aldrig veta, men för den som lärt känna Ester kan man vara säker på att någon dyker upp. Och på att Ester kommer att kasta sig in i karusellen igen, med berått mod. Lena Anderssons romaner, »Egenmäktigt förfarande« och »Utan personligt ansvar«, är inte utvecklingsromaner. I känslans klor finns ingen utveckling att tillgå. När det kommer till kärlek lär man sig ingenting av sina erfarenheter.

FAKTA | Skapade ståhej med sitt sommarprat

Lena Andersson, född 1970 i Stockholm och uppväxt i stadsdelen Tensta, är journalist, kritiker och författare.

År 2005 väckte hon stort rabalder när hon som värd för radions »Sommar« höll en ateistisk predikan om Jesus. Hon har skrivit ett flertal romaner – »Var det bra så?«, »Du är alltså svensk?«, »Duck city« och »Slutspelat« – men det var med »Egenmäktigt förfarande«, utgiven augusti 2013, som hon fick sitt stora publika genombrott. Romanen belönades med Augustpriset 2013. Samma år tilldelades hon även Svenska Dagbladets litteraturpris och Publicistklubbens »Guldpenna«.

Uppföljaren till »Egenmäktigt förfarande«, »Utan personligt ansvar«, ges ut i slutet av oktober på Natur & Kultur.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera