Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Jag vill inte längre att folk ska tycka om mig«

Rapparen och drömmaren Ison Glasgow klarar sig utan andras godkännande.

En tjej och en kille kommer fram till Ison på Sveavägen. Killen för hennes talan och säger att »hon gillar den här förortsrappen«. »Du då, vad gillar du?«, undrar Ison. »Du gillar Teddy Riley. Okej, vilken Blackstreet gillar du?«. »Booti call? Är det bästa låten, han som producerat så mycket?«

Killen tystnar och efter att Ison och tjejen har mobilplåtats ihop har den kaxige killen bråttom iväg. I farten tvingas han erkänna just det, att han inte kan någon mer låt. Ison vänder sig om till mig med ett brett leende: »Han kunde inte så mycket om Teddy Riley. Han spelade lite cool. Vissa människor får man sätta på pottan lite.«

För att göra en lång historia kort. En liten pojke och hans mamma sov i perioder på Stockholms gator eller hos folk de inte kände, hade inte mat för dagen, hade lämnat ett oroligt och farligt Queens i New York för det nya hemlandet. Livet närmade sig det normala först när de fick lägenhet i kvarteret Gulddragaren, byggt på sumpmark mellan Bredäng och Mälarhöjden i södra Stockholm.

Det är den historien som gör det speciellt att, efter att ha läst Ison Glasgows bok »När jag inte hade nåt«, äta asiatisk mat tillsammans med honom. Stunderna då de, när det annars var som svårast, kunde unna sig räkor och ris på någon kinesisk krog var korta, korta perioder av lugn, pauser från osäkerheten och oron.

Hans mamma är ingen vanlig mamma. Hon är en drömmare, en drömmare som ville ha »greatness« av sin son, som Ison uttrycker det nu. Han fick tidigt höra att han var ett lejon som ska ta över världen. De stora drömmarna om framtidens succéer fick honom att glömma bort att magen kurrade. »Någon gång står du på scenen, publiken kommer att ropa ditt namn.«

Och så blev det. Han träffade Felipe Leiva Wenger, mer känd som Fille, 1994, när de var 14 år gamla. Rappen och hiphopen hade det Ison letat efter när hans mamma skickat honom på trumlektioner och när han själv provat både gitarr och piano. När han hörde rap gillade han tempot, lekfullheten och fantasin.

– Det var så enkelt. När jag kom underfund med att allt jag behövde var en penna och ett papper. Jag behövde ingenting annat. Jag behöver bara mig själv och det här är mitt verktyg. Det kostar ingenting, jag kan göra det här vart jag än går.

Ison fick sina förebilder, sina idoler och kände efter ett tag att han ville bidra, att han inte ville vara en åskådare. Han satt hemma och skrev texter till mammas gamla vinylskivor, Bob Marley eller Tracy Chapman.

I videon till Ison & Filles första hit, »När vi glider«, som släpptes 2001, bogseras de sittandes i en gammal Ford, eftersom ingen av dem hade körkort. Sedan dess har de gjort fem »riktiga« skivor och har med åren blivit bland de allra största på den svenska hiphopscenen, så stora att Ison var med i »X Factor«-juryn för två år sedan och i somras uppträdde de på »Allsång på Skansen«.

– Varje gång jag går ut på en scen är det en euforisk känsla. Folk frågar mig ofta varför jag alltid ler på scenen, varför jag alltid ser så glad ut. Det här är en dröm
som jag haft sedan jag var liten. När jag slutar få den kicken, då slutar jag med musiken.

Samtidigt har Ison hörts alltmer på radion, senast i Utbildningsradions serie »Tänk till«. Det är ett av många steg framåt, mot något nytt, som Ison hela tiden tar, liksom boken där han lämnar ut barndomens känsla av hjälplöshet och sin revanschkänsla.

– Jag kan inte sitta still. Även om jag vill sitta hemma och ta det lugnt blir det att jag sitter och tänker på nästa grej man kan göra. Nästa jobb, nästa möte. Vad kan jag göra som jag inte gjort innan? Jag hör konstant min mammas röst: »Kom igen, är du nöjd med det här? Sitter du bara och tar det lugnt?«

Ison skulle vilja ha en slutdestination, ett mål, men det har han inte. Samtidigt tror han att det är bra, att ständigt ha nya saker att visa och bevisa för sig själv och världen, och mitt i det höga tempot känner han att han sedan några år tillbaka, runt den tredje skivan »Stolthet«, vågar vara sig själv. Då vågade han berätta om sig själv och sin bakgrund.

– Det kändes så skönt. Jag är bekväm med mig själv. Jag behöver inte spela en roll eller överdriva. Jag är inte längre en sån som vill att folk ska tycka om mig hela tiden. Förut var jag tvungen att få veta vad andra tyckte om det jag gjorde, jag måste ha allas godkännande. Förr skulle hela min värld fallera om jag till exempel hade spelat upp en låt för Dogge eller Petter eller Ken och de hade sagt: »Den här låten är jättedålig.« Nu kan jag tackla det.

Fakta | Asiatiskt på Mandarin

Bjuden på lunch: Rapparen Ison Glasgow.

Aktuell med: Boken »När jag inte hade nåt« som han har skrivit tillsammans med Emil Arvidson. Tidigare i år kom »Länge leve vi«, Ison & Filles femte skiva.

Åt och drack: Asiatisk buffé med vatten till. Ison är vegetarian.

Bjöd på lunch: Martin Röshammar.

Var: Mandarin på Sveavägen i Stockholm.

Fotograferade: Elin Björklund.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera