Uppdrag: rädda EU

Text:

Foto: Pascal Broze/TT

Kallfronten drog in över Bryssel och ur mörka moln började droppar falla. Det var den tiden på året, då temperaturen sjunker och Europas huvudstad hemfaller åt maktstrider. Sju dagar in i oktober, klockan halv tre, efter en lång vinlunch.

Vintern närmade sig.

För Jean-Claude Juncker var det ödets timma. Han hade suttit som regeringschef längre än någon annan i Europa. Han hade lett Eurogruppen, ministerrådet och Ecofin, varit chef för IMF och en av arkitekterna bakom EMU. Nu skulle kristdemokraten från Luxemburg också ta över EU-kommissionen – om bara Europaparlamentet ville godkänna hans 27 tilltänka kommissionärer.

Det var alla eller ingen, sådana var reglerna.

I över en vecka hade den nyvalda flocken parlamentariker jagat byten att fälla. En efter en hade de kastats åt vargarna: den spanska klimatkommissionären med intressen i oljebranschen, britten som varit banklobbyist och nu skulle få reglera finanssektorn, den franska ekonomikommissionären som brutit mot unionens budgetregler, slovenen utan sakkunskaper om energipolitiken hon fått på sitt bord.

Den nya kommissionen var konstig, där av blodvittringen. Var en grekisk försvarsminister verkligen rätt person att hantera flyktingfrågan? Borde ansvaret för medborgarnas rättigheter verkligen ligga i händerna på en nationalkonservativ ungrare?

Parlamentarikerna tuggade och spottade ut kommissionärerna. Några klarade sig med nöd och näppe, efter omröstningar, nya utfrågningar och kohandel mellan partigrupperna. Det var ingen vacker syn. Men det var – till skillnad från så mycket annat i unionen – en övning i demokrati. Den verkställande makten stod till svars inför folkföreträdarna. Och en sak blev upp­enbar: kommissionen stod inte mycket högre i kurs i EU-parlamentet än den gjorde på gatan i Aten, Berlin eller London.

Jean-Claude Junckers nya EU-regering var på väg att falla.

När regndropparna nådde Bryssel den eftermiddagen återstod bara ett namn på listan. Frans Timmermans. En före detta utrikesminister från Nederländerna med vad som lät som en urvattnad hittepåportfölj: »Bättre lagstiftning, kontakter mellan institutionerna, rättsstatsprincipen och stadgan om de grundläggande rättigheterna.«

In klev en rundlagd man med tunt grått hår, svarta glasögon och grisrosa slips. Han slog sig ner i sin stol och förklarade, på perfekt engelska, att 2014 var ett speciellt år för Europa. Hundra år sedan första världskrigets utbrott. 70 år sedan Nazityskland började falla. 25 år sedan Berlinmuren föll.

– Min äldsta dotter föddes 1986, när ett enat Europa var otänkbart, min äldsta son 1989, då det otänkbara blev verklighet, och min yngsta dotter 2004, när tio nationer hade använt denna nya verklighet för att förändra sina samhällen och omfamna EU-medlemskap, sa Timmermans.

Hans tal var en kärleksförklaring till EU, kritisk på ett sätt som man bara kan vara mot någon man älskar. Skulle unionen överleva krävdes förändringar, menade Timmermans.

– Vi är skyldiga dem som byggde denna unika konstruktion att förnya, anpassa, modernisera och förbättra den. Så att arvet inte förpassas till historieböckerna, utan är relevant i dag och i morgon. Detta är vårt Europa, och vi har en kollektiv skyldighet att ta hand om det.

Vargarna gjorde sitt bästa men han fick dem snart att äta ur sin hand.

En italiensk socialdemokrat frågade om klyftan mellan unionen och medborgarna. Timmermans glänste på flytande italienska.

En tysk vänsterpartist undrade om hanteringen av eurokrisen. Timmermans gick obehindrat över till tyska.

När en belgisk miljöpartist frågade om skatteharmonisering och den holländska utrikesministern gav ett långt utlägg på felfri franska hade parlamentarikerna svårt att dölja sin fascination.

Han gjorde allt rätt. Skämtade, levererade intellektuella referenser och självkritik. Han lovade att dra tillbaka en hel rad EU-regleringar. Minska byråkratin för småföretag. Återge makt till de nationella parlamenten. Införa ett obligatoriskt register över lobbyister i kommissionen, rådet och parlamentet.

– Jag är djupt övertygad om att om vi under de kommande fem åren misslyckas med att återvinna relationen till medborgarna så är det europeiska projektet hotat, avslutade Timmermans den två och en halv timme långa utfrågningen.

En EU-vän som smällde eurokraterna på deras fingrar. Socialdemokraterna, liberalerna och de konservativa applåderade tillsammans. Till och med de

EU-kritiska britterna såg förtjusta ut.

Jean-Claude Juncker hade hittat sin räddare i nöden.

Det är svårt att berätta Frans Timmermans historia utan att också nämna Europeiska unionens. Födda i Maastricht som de båda är. När Timmermans kom till världen 1961 hade kol- och stålunionen existerat i ett decennium. Redan från början var det ett elitprojekt. Stormakterna hade sina skäl att lämna ifrån sig makt: Tyskland fick behålla sina industrier och Frankrike fick en stark bundsförvant mot Sovjetunionen.

Kommissionen blev federalisternas verktyg. Den kallades Högsta myndigheten i början, men fyllde samma roll som nu: som pådrivare av ett fördjupat samarbete. Federalisternas dröm var stor. Ett Europas förenta stater med kommissionen som embryot till en framtida europeisk regering. Och de flesta av dem tänkte sig att en ekonomisk integration var medlet som skulle få dem att nå det målet. Om människor bara insåg att de skulle tjäna privatekonomiskt skulle unionen vinna legitimitet.

Nederländerna var ett av de ursprungliga medlemsländerna och i Limburg – landets sydligaste provins och Frans Timmermans hemtrakter – fanns en historisk förståelse för behovet av maktbalans i Europa. Inklämt mellan Tyskland och Belgien hade Limburg fått sin beskärda del av erövringar och krig, vilket begravningsplatserna från andra världskriget med tiotusentals amerikanska, brittiska och tyska soldater vittnade om. Området hade genom historien styrts av romare, spanjorer, preussare, österrikare och fransmän, men hela tiden hållit kvar vid sin starka lokala identitet. Där Timmermans växte upp talade man hellre limburgska än holländska, varje by hade sin egen dialekt och unge Frans lärde sig dem alla.

Han kom, som de flesta i regionen, från en romersk-katolsk familj med generationer av gruvarbetare i släkten. Pappan var en före detta polis som tagit anställning som säkerhetsvakt på utrikesdepartementet, ett jobb som skulle ta familjen över stora delar av Europa. Frans Timmermanns gick i grundskolan i Belgien, högstadiet i Italien och efter gymnasiet hemma i Nederländerna fortsatte han, som den första i familjen, på universitet i Frankrike. Han studerade EU-rätt för karriärens skull, fransk litteratur för sin egen. Han tog examen 1985, samma år som Jacques Delors tog över ordförandeklubban i kommissionen.

Europaprojektet hade fram till dess hankat sig fram. Medlemsländerna hade mest ägnat sig åt att bråka, vilket lett till kontinuerliga kriser, som oftast lösts genom ökad integration. Unionsrätten hade fått företräde framför nationell rätt, nya medlemsländer hade tillkommit och medborgarna hade fått börja rösta fram sina företrädare i Europaparlamentet.

Men det var Delors som på allvar skulle sätta fart på federalismen och visa vilken maktspelare kommissionen kunde vara.

Under hans tio år antogs Enhetsakten, som realiserade den gemensamma marknaden inom det som då hette EG, och Maastrichtfördraget, som omvandlade EG till EU och bildade den ekonomiska och monetära unionen EMU. Som så ofta i unionens historia var det inga folkliga krav som drev på utvecklingen, utan ett mindre antal tämligen anonyma män. Medborgarna tycktes, i linje med federalisternas plånboksteori, acceptera utvecklingen i den mån Europaprojektet också levererade ekonomiskt välstånd. Stödet följde i stort konjunkturen.

Frans Timmermans tillhörde däremot den lilla minoriteten av idealistiska Europavänner som brydde sig mer om själva fredstanken. Han ogillade nationalismen och såg sig själv i första hand som en europé och i andra som en limburgare. Han förstod den ekonomiska strategin och omfamnade den, men det var den federala fredsdrömmen som engagerade honom. Limburgs gravfält skulle aldrig bli fler.

Efter militärtjänstgöringen – som tolk med uppgift att förhöra ryska krigsfångar ifall det kalla kriget skulle bli varmt – påbörjade han 1987 diplomatprogrammet i Haag. Utöver en vända på ambassaden i Moskva var det EU-frågorna som gällde. När han lämnade utrikesdepartementet 1994 var det för att bli rådgivare åt nederländske EU-kommissionären Hans van den Broek, med ansvar för utvidgningen i kommissionen Delors.

Timmermans kom inte så mycket längre i tjänstemannarollen än så, och 1998 tog han klivet över till partipolitiken och socialdemokratin, efter en kortare sejour i socialliberala partiet Democraten 66 i yngre år. Han valdes in i det nederländska underhuset just som det europeiska samarbetet hade sina glansdagar. Året efter sjösattes det mest djärva och storslagna experimentet i integration i unionens historia – euron.

Samtidigt som tyskar och greker började handla med samma sedlar satte sig representanter från medlemsländer och EU-institutioner ned för att skriva ihop en europeisk konstitution. Frans Timmermans var en av dem. Efter ett år hade de arbetat fram en text som skulle ersätta de femtioelva fördragen. Allt som krävdes var att det ratificerades av medlemsstaterna. I tio länder innebar det folkomröstning, vilket också skulle leda till en folklig förankring. Tänkte sig federalisterna.

Efter tre omröstningar fick de kasta konstitutionen i papperskorgen 2005. Frankrike hade då röstat nej – och Nederländerna.
Timmermans var chockad, det var den lägsta punkten i hans politiska liv. Han var den som hade kampanjat hårdast för ett ja. Förkrossad stack han ut och cyklade i bergen i Limburg. Grubblandes. Tillbaka sa han till sina närmsta:

– Det är inte folket som har fel, det är vi som har haft fel.

Om folket inte ville ha federalismen spelade det ingen roll hur välvilliga intentioner federalisterna än hade. Och argumentet om att ekonomin skulle få människorna att omfamna unionsdrömmen tycktes heller inte fungera. Omröstningen blev en läxa för Timmermans: det viktigaste var inte att integrera Europa utan att förankra idén hos väljarna. Från den dagen såg han på EU från den skeptiska massans perspektiv.

När han så utsågs till EU-minister i den nederländska regeringen 2006 tog han till sin uppgift att driva på för ökat folkligt inflytande över den europeiska politiken. Han nådde också framgång med Lissabonfördraget – ersättaren till den skrotade konstitutionen – som godkändes först efter att Timmermans lobbat igenom ökad tyngd för de nationella parlamenten i den europeiska beslutsprocessen.

Så kom det sig att en av de mest hängivna federalisterna blev kommissionens motvikt. I en tid när unionen snart skulle möta sin värsta kris sedan starten hade Frans Timmermans gjort sig populär hemma i Nederländerna som politikern som ville rulla tillbaka makt till nationalstaterna.

Det är konstigt hur saker bara kan vända sådär. Hur anhängaren plötsligt kan bli kritiker. Hur snabbt en motgång kan vändas till en framgång, och en framgång vändas till en katastrof.

Ingen hade kunnat föreställa sig hur stort det svarta hålet i den grekiska statsbudgeten egentligen var innan det uppdagades hösten 2009, och hur lätt ett litet lands siffertrixande kunde avslöja sprickorna i hela eurosamarbetet några månader senare.
Den gemensamma valutan hade gjort att länderna i Sydeuropa kunnat låna till omotiverat låg ränta tack vare den starka tyska ekonomin. Medan Tyskland kunnat exportera till en undervärderad valuta, och sedan – genom sina banker – låtit det växande överskottet finansiera sina alltmer skuldsatta grannländer.

Upplägget var för bra för att vara sant. Att det ens höll i ett decennium var en bedrift i sig. Krisen var som en matrjosjka, en sådan där rysk docka med mindre dockor i sig. Bakom den ena problemhärden väntade nästa, den ena fulare än den andra. Grekland, Irland, Portugal, Spanien, Italien. I vissa länder hade staten levt över sina tillgångar och bankerna dragits med i fallet. I andra hade bankerna blåst upp lånebubblan och staten tagit smällen. Siffrorna talade sitt tydliga språk: skuldkrisen var så nära mellankrigstidens depression vi kunde komma.

Fyra år och en rad extraordinära insatser senare lever euron vidare. Men tillväxten är svag, arbetslösheten rekordhög och statsskulderna större än någonsin. I bästa fall är EU tillbaka på 2007 års levnadsstandard nästa år – lagom till att Kina väntas passera unionen som världens största ekonomi.
Det är detta läge Jean-Claude Junckers får ärva.

Som om det inte vore nog har eurokrisen tagit hårt på sammanhållningen i unionen. Europa har delats i AAA-länder och Pigs-länder, i långivare och låntagare, i mäktiga och maktlösa. Krishanteringen har fördjupat överstatligheten – med stödfonder, finanspakter och bankunion – men paradoxalt nog också kraftigt försvagat viljan till samarbete. Stödet för EU har sjunkit kraftigt både i de länder som drabbats hårdast och de som klarat sig bättre.

Det är nog det mest intressanta, om man ser det från federalisternas håll. Ekonomin har inte gett unionen folkligt stöd, i stället har den blivit separatisternas främsta argument. Den antifederalistiska motrörelsen har funnits så länge kommissionen existerat, men successivt stärkts. I parlamentsvalet i maj syntes den tydligt. Även tidigare EU-positiva partier kampanjade för mindre makt till Bryssel. Nationalistiska och främlingsfientliga partier gick kraftigt framåt.

Storbritannien är kanske det bästa exemplet. United Kingdom Independence Party, Ukip, fick 28 procent av rösterna och den konservativa premiärministern David Cameron har lovat att omförhandla det brittiska EU-medlemskapet och 2017 hålla en folkomröstning om landet ska lämna unionen. Hårt pressad på hemmaplan har han dessutom fått se två konservativa nationella parlamentariker lämna partiet och gå med i Ukip. Och den brittiska diskussionen att frigöra sig från Bryssel har knappast dämpats med skottarnas krav på minskat styre från London.

Ett brittiskt utträde – Brexit – är i dag ett reellt scenario. Och ett hot mot maktbalansen i EU, som redan har förskjutits i och med krisen. Tyskland har blivit starkare, Frankrike svagare. Länderna har bråkat om hur skuldkrisen bäst ska hanteras – med expansiv finanspolitik eller åtstramningar? Behöver det sägas att Angela Merkels hårda linje gång på gång har segrat, vilket ytterligare spätt på den politiska misstron.

Den europeiska integrationen har således blivit ett nollsummespel, där länderna inte längre håller ihop för att de har en gemensam vision. Utan av rädsla för vad alternativet skulle vara.

Hur ska man bäst förstå mörkret som sänkt sig över Europa?

Frans Timmermans hade upplevt krisen från första parkett. Våren 2013, ett halvår efter att han tillträdde som utrikesminister, hade han funnit vad han tyckte var den perfekta metaforen för läget i unionen: »Game of Thrones«. Timmermanns hade fått George RR Martins fantasyroman av sin son och där funnit alla ingredienser han mötte i Bryssel: den episka kampen mellan gott och ont, förvirringen när världen inte alls visar sig vara så svartvit som man först trodde.

Han drog likheterna i ett tal i maj. Iklädd svart kostym och svart slips sa han:

– Vintern närmar sig.

Om publiken hade läst George RR Martins böcker, eller sett HBO-serien, visste de vad han talade om – det ständigt underliggande hotet om sämre tider. Som för vissa betyder att man måste gömma sig, för andra är en utmaning som får dem att växa sig starkare. Det är, sa Timmermans, inte verkliga händelser utan fruktan som paralyserar samhällen:

– Rädsla skär djupare än svärd.

Vad han menade var att EU, likt nationen i »Game of Thrones«, befinner sig vid ett vägskäl. Ska man låta krisen styra eller ska man forma sin egen framtid?

– I dag, sa Timmermans och såg entusiastisk ut, är Europa i en dålig situation men inte för att ekonomin är dålig. Vår ekonomi är stark, vi är den bäst utbildade generationen i historien. Vår civilisation står på sin absoluta höjdpunkt. Vi har inte haft så här mycket fred och stabilitet i Europa under hela mänsklighetens historia. Vi gör oss bara svaga eftersom vi tolkar budskapet om att vintern närmar sig som något hemskt, och inte som en stor utmaning att ta tag i.

En tid efter talet, i november 2013, utvecklade han tankarna i en debattartikel i Financial Times. Problemet, skrev Timmermans, var att EU-kommissionen under krisen å ena sidan hade förpassats till åskådarplats när storpolitiken skulle utformas, å andra sidan hade fortsatt att producera en stor mängd lagar, direktiv och en regelbörda som medborgare och företag inte ville ha. Kommissionen hade inte haft för lite makt för att kunna rå på det viktiga, men för mycket för att inte förstöra det mindre viktiga. Som lösning lanserade han en plan för en smalare men vassare kommission, där makten över lagförslagen begränsades till ordföranden och ett antal nyutnämnda vice ordföranden. Resten av kommissionärerna skulle organiseras i kluster kring ett fåtal sakpolitiskt prioriterade områden.

»Mer Europa på vissa områden, mindre på andra.« Så lät Timmermans plan för hur kommissionen skulle leda Europa ur krisen. Den var smart i all sin enkelhet. Och bäst av allt: den gick att genomföra utan ännu en långdragen och uppslitande fördragsändring – som federalisterna av allt att döma ändå skulle förlora.

Kort sagt: den hade allt det som Jean-Claude Juncker behövde.

Säga vad man vill om Jean-Claude Juncker, men luxemburgaren ryggade i alla fall inte för utmaningar. Att vid den här tiden ta sig an EU-kommissionen och försöka göra den populär såg ut som ett omöjligt uppdrag. Ingenting har på samma sätt fått symbolisera allt som är fel med EU som kommissionen.

Med 30 000 tjänstemän brukar den beskrivas som ett byråkratiskt monster som vill reglera människors vardag in i minsta detalj, från hur duschmunstycken ska utformas till andelen kvinnor i bolagsstyrelser.

Att som Juncker ha gjort sig känd som en god förhandlare och administratör var säkert viktigt, men räckte inte för att göra kommissionen populär. Exakt vem som ringde vem och hur turerna gick går inte att utröna men när Juncker presenterade sina kommissionärer den 10 september i år var Timmermans plan plötsligt Junckers. Och Timmermans var föreslagen som en av de nya kommissionärerna.

Det är enkelt att förstå varför. Frans Timmermans var en stigande stjärna. Han hade till och med hunnit bli folklig sedan han först lanserat idéerna om sitt reformerade EU. Efter att proryska separatister i juli 2014 skjutit ned Malaysia Airlines flight 17 över Ukraina och dödat 194 av Timmermans landsmän höll han ett tal i FN:s säkerhetsråd som till och med fick härdade FN-diplomater att gråta. Människorna hemma i Nederländerna jublade. Det var ett genombrott på den stora scenen. Den nederländske utrikesministern hade egentligen allt som Juncker och teknokraterna i Bryssel saknade.

Karisma, folklighet – och en plan för att göra kommissionen trovärdig och stark igen.

Så den kommission som Juncker presenterade var en blåkopia av den kommission som Timmermans hade skissat upp i Financial Times ett år tidigare.

I stället för 27 svaga men jämbördiga kommissionärer ska de nu organiseras likt en pyramid med sju vice ordföranden som leder arbetsgrupper med underordnade kommissionärer. Fokuserade runt ett fåtal politikområden – med jobb och tillväxt överst på att-göra-listan. Allt enligt ett noggrant lagt pussel. Stormakterna Frankrike och Storbritannien får de traditionellt tyngsta portföljerna, medan vice-rollerna tilldelas småländer som annars inte brukar få så mycket att säga till om. Tyskland ges en relativt lättviktig portfölj – digitala frågor – men får i gengäld vice ordföranden som står bakom den tyska åtstramningslinjen.

– Vi måste vara öppna för förändring. Vi måste visa att kommissionen kan förändras, sa Juncker på pressträffen.

Han sa även:

– Mister Timmermans kommer att vara min högra hand.

Bakom portföljen med ansvar för »Bättre lagstiftning, kontakter mellan institutionerna, rättsstatsprincipen och stadgan om de grundläggande rättigheterna« döljer sig även titeln som förste vice ordförande. Timmermans placeras därmed högst upp i Junckers pyramid. I en helt ny roll för att återvinna medborgarnas förtroende ska han garantera att kommissionen inte lägger fram förslag i frågor som medlemsländerna bättre kan styra över själva. Han får personligen veto att stoppa alla tilltänkta lagförslag från kommissionen.

Idén är egentligen inte ny: att beslut ska tas så nära medborgarna som möjligt – den så kallade subsidiaritetsprincipen – har funnits inskrivet i EU-fördragen sedan Maastricht 1993. Men det blir nu upp till Maastrichtsonen Timmermans att se till att den börjar efterlevas. Det blir helt avgörande för att separatisterna inte ska fortsätta att vinna mark, förklarade Juncker vid sin presentation i september:

– Vi måste göra bättre, vi måste göra mindre. Det här är vår sista chans.

Har vi inte hört det förut? Kan man fråga sig. Är inte Timmermans bara ytterligare en eurokrat ur eliten som ska försöka göra EU folkligt? Sant är att många före honom försökt göra detsamma. Lyssna på medborgarna, öppna upp institutionerna, minska regleringarna. Alla har de misslyckats. EU-maskineriet har visat sig övermäktigt även för de mest ambitiösa. Men det finns en väsentlig sak som skiljer denna gång.

Storbritannien.

En av unionens stormakter hotar på allvar att göra vad inget medlemsland gjort förut – lämna EU. Med oanade konsekvenser för den europeiska integrationen.

I Bryssel spekuleras det i att Timmermans hemliga uppdrag, överordnat allt annat, är att rädda kvar Storbritannien. Att utnämningen av honom är en eftergift till premiärminister David Cameron, och att det är Timmermans personligen som ska sköta omförhandlingarna av villkoren för britternas EU-medlemskap. Vilket i så fall skulle vara ett smart drag av Juncker, då Timmermans Nederländerna är det land som har mest att förlora i inflytande om bundsförvanten Storbritannien lämnar.

Det blir ingen lätt i uppgift, då priset för att ge britterna ännu starkare särställning är att det ytterligare spär på de politiska motsättningarna och tär på den federalistiska unionstanken. Men om någon åtminstone kan stoppa den akuta blödningen – Brexit – så borde det vara Timmermans. Kan han charma britterna på samma sätt som han redan charmat Brysseleliten så borde det lösa sig.

Haken är bara att då återstår det riktigt stora bekymret.

Tyskland.

Bara veckor innan kommissionen Juncker skulle tillträda kom telegrammet som varnade för att vintern närmar sig. Euroländerna är återigen på väg in i recession, för tredje gången på sex år. Krisen vägrar att dö, och Frans Timmermans måste ha tänkt på »Game of Thrones« och hur hjälten till slut kan visa sig vara skurk.

För plötsligt pekar de svaga tillväxtsiffrorna mot Berlin. Mot Europas största och hittills starkaste ekonomi. Tyskland, som ända sedan lånebubblan sprack har framstått som det sparsamma mönsterlandet, börjar nu skörda konsekvenserna av sin egen politik.
Det fanns förstås en förnuftig tanke i att länder som levt över sina tillgångar skulle följa det återhållsamma tyska exemplet. Antingen av fri vilja eller av långivarnas tvång. Men om alla stramar åt sin ekonomiska politik samtidigt, mitt i en lågkonjunktur, händer bara en sak: krisen fördjupas och statsskulderna fortsätter att växa. Det var precis vad som hände.

Eurokrisen är nu inne på sitt femte år och skillnaden är att paniken har bytts mot stagnation. Allt medan Tyskland fortsätter att bygga upp överskott i stället för att investera, fortsätter att exportera betydligt mer än landet importerar – nu med en handelsbalans som till och med överträffar Kinas.
Den hårda tyska sparlinjen – med låg inflation, låga löner och svag inhemsk köpkraft – ligger som en fotboja runt Europas ekonomi.

Här är kommissionen Junckers dilemma. Bara den tyska ekonomin är stark nog att fungera som motor åt resten av Europa, men Angela Merkel har hårdnackat vägrat att öppna plånboken. Både IMF-chefen Christine Lagarde och USA:s president Barack Obama har krävt att förbundskanslern ska börja investera och importera för att få fart på ekonomin. Men hittills utan resultat.

Vad kan då kommissionen Juncker göra åt saken?

I sanningens namn inte mycket mer än att vädja och be, och hoppas att de sjunkande tillväxtsiffrorna får henne på nya tankar. Vilket är ironiskt med tanke på hur mycket federalisterna en gång trodde att den växande ekonomin skulle ena länderna politiskt.

Det blev tvärtom: den gemensamma valutan fick länderna att bråka och medborgarna att vända sig mot EU.

Det är ironiskt men också talande att Junckers problem de senaste veckorna med att få sin kommission på plats har handlat om olika personers lämplighet och inte om detta.

Frans Timmermans ska nu försöka sig på en våghalsig balansakt mellan separatister och federalister i försök att rädda unionen, med risk att tappa det som fortfarande är den mest avgörande frågan – den usla ekonomin.

Det finns en speciellt fras som gruvarbetarna hemma i Timmermans Limburg brukade säga till varandra innan de gav sig ner i den mörka underjorden:

Glück auf!

Lycka till!