Krönika

Bakom den raserade väggen

Vi har fått en arbetsköparens marknad. Och den håller på att bryta ner oss.

Efter 90-talskrisen har arbetslösheten aldrig återhämtat sig och i dag är över 400 000 personer utan jobb i Sverige.

Men det är bara toppen av ett isberg.

Arbetslöshet gör nämligen något med arbetsmarknadens fundament. Med hur den mår och fungerar.

När konkurrensen om jobben ökar står fler ut med mer i hopp om att få behålla sitt arbete eller fly sin utsatthet. I synnerhet när a-kassan, som i Sverige, samtidigt förfaller.

Under ytan rubbas maktbalansen mellan de som säljer sin arbetskraft och de som köper den.

Det syns i den fackliga organiseringen, som har minskat snabbare i Sverige än i något annat OECD-land medan motsvarande inte har skett på arbetsgivarsidan. Det märks också i pressen nedåt på de lägsta lönerna. Men kanske allra tydligast känns det i de ständigt sämre arbetsvillkor som står till buds.

Lika många personer som är arbetslösa har i dag den osäkraste formen av en tidsbegränsad anställning i Sverige. Flera lever i en permanent otrygghet. Obetalt arbete, hotfulla kontrakt och ständiga påminnelser om ens utbytbarhet har blivit vardagsmat, som »Uppdrag granskning« visar i två av sina senaste program.

Så sent som i veckan blev det känt att en journalist på Aftonbladet har hotats med omplacering eller uppsägning efter att ha slagit larm om otryggheten som bemanningsanställd. Som det yttersta tecknet på vanskött arbetsmiljö hände i veckan också något så förfärligt som att två byggjobbare dog på sin arbetsplats i Stockholm. Och under hösten har ungdomar fått göra något så bedrövligt som att tävla om en fast anställning på en nyöppnad restaurang, i en dokusåpa på Kanal 5.

Vi har fått en arbetsköparens marknad. Och den håller på att bryta ner oss.

För trettio år sedan initierade dåvarande vice statsminister Ingvar Carlsson den så kallade maktutredningen. Under fem års tid producerade över hundra forskare en uppsjö böcker och rapporter. Maktfördelningen i Sverige skulle förstås på djupet och i synnerhet granskades gränsdragningen mellan stat och individ.

I utredningsdirektiven slog Carlsson fast att demokratins mål är att medborgaren ska ha makt över sina livsvillkor och på lika premisser kunna delta i formandet av framtiden. Dessa principer är giltiga än i dag.

Men under de snart tjugofem år som har gått sedan maktutredningen presenterades har arbetslösheten flerdubblats. Andelen tidsbegränsade anställningskontrakt ökade fram till millennieskiftet, varefter de i stället för att växa mer i andel blev otryggare. Två av tre korta anställningar är av den osäkraste formen i dag, jämfört med varannan för femton år sedan. Och så var det, som sagt, den misshandlade a-kassan.

Sanningar som gällde 1990 om makten över jobben, har upphört att gälla. Det är nödvändigt att ta reda på hur det egentligen ligger till i dag och varför.

Därför är det bra att akademiker och opinionsbildare till både vänster och höger nu diskuterar att en ny maktutredning bör tillsättas, efter en debattartikel från statsvetaren Bo Rothstein i Dagens Nyheter. Men om 1980-talets utredning riktades mot relationen mellan medborgare och stat, bör konflikten mellan medborgare och marknad stå i centrum för en ny.

Inte bara för att inkomstklyftorna och därmed skillnaderna i ekonomisk makt på sina håll skenar, som den franske ekonomen Thomas Piketty bidrog till att sätta under luppen i våras. Inte heller bara för att medborgares relation till välfärdstjänster alltmer liknar kunders position på just en marknad.

Utan också för att detta i kombination med den ihållande arbetslösheten gör att vanliga människors makt gentemot dem som äger produktionsmedlen i ekonomin långsamt eroderar. Och därmed också deras inflytande över arbetsmarknaden och i slutändan över sina livsvillkor.

För socialdemokraterna – ett parti ur arbetarrörelsen – borde få frågor vara mer angelägna att ägna sig åt. Och ska den rödgröna regeringen vara ett politiskt projekt som åstadkommer mer än fasadputs på en sargad samhällsapparat, är det här den måste börja.

Det kan kallas maktutredning. Det kan kallas jämlikhetskommission.

Oavsett är detta en möjlighet för den nya regeringen att dra ut sin politiska tangents riktning och påverka de djupa strömmarna i samhället. Med maktfrågan som verktyg kan den förena stora gruppers intressen.

Häri ligger sprängkraft.

Det är en chans de rödgröna inte har råd att missa.

 

För övrigt är det fasansfullt att nazister ser ut att ta plats i Surahammars kommunfullmäktige i Västmanland.
På sverigedemokraternas mandat, dessutom.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera