Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Dags ta sin Jan ur skolan

Folkpartiet är ett enfrågeparti och förknippas i denna enda fråga med misslyckande. Därför är det självklart att Jan Björklund inte sitter kvar.

Tidigare i höstas förklarade Jan Björklund att han »tänker vara med och vinna valet 2018«.

Uttalandet skulle ha varit begripligt om det varit menat som ett hot. Om folkpartiledaren hade sagt att han i utbyte mot fri lejd och en medalj från kungen kunde tänka sig att avgå i stället.

Men Björklund menade allvar. Kanske för att han anser att sleven trots allt hör hemma i grytan.

Hans särskilda expertis ligger i förmågan att skylla alla problem på sossarna, vänstern och jantelagen. Den kompetensen visade sig vara otillräcklig i arbetet som skol- och utbildningsminister. När nu Sverige har en rödgrön regering ser han kanske en chans att få komma till sin rätt – en ny gryning där hans krafter är lika nödvändiga som Stålmannens i kampen mot Lex Luthor. Han har trots allt varit framgångsrik oppositionspolitiker förr.

Men på den tiden var han en helbrägdagörare som ännu inte hade fått möjlighet att utföra sina under.

Någon gång i början av nittiotalet berättade Jan Björklunds mage för honom, möjligen på uppdrag av högre makt, vad som var problemen med den svenska skolan och hur dessa skulle kunna lösas. Det behövdes mer disciplin, färre kepsar, tidigare betyg, fler prov, och större lärarauktoritet.

När Björklunds mage väl hade sagt sitt höll han fast vid dess enkla budskap. De idéer han lanserade som kommunpolitiker för 20 år sedan är i stort sett identiska med dem han drev igenom som skolminister och som han än i dag är övertygad kommer att lyfta skolan när de bara fått verka lite längre.

En förklaring till att han hållit fast vid sin magkänsla så länge är att den varit politiskt gångbar. Björklunds idéer om skolan har stämt överens med folkflertalets; att skolan blivit lekstuga och eleverna slöa och bortklemade var något många hade haft på känn.

Björklunds mage hade dessutom, som magar ofta har, en del fog för sina känslor. Det fanns påtagliga ordningsproblem i skolan och lärarna behövde stärkas. Problemet är att magkänslor är så dåliga på att förstå komplexa orsakssamband, skilja stort från smått, se nyanser och utöva självkritik.

Därför blev Björklund en fiaskoartad minister. Hade han varit reflekterande och vetgirig skulle han snabbt ha insett att hans problembeskrivning var otillräcklig. Han hade frågat sig varför svenska elevers resultat tycks ha rasat allra värst den senaste tiden när han har daterat flumskolans införande till 1969. Han skulle ha funderat på om hans ständiga detaljreglering riskerade att minska skolors och lärares utrymme att ägna sig åt undervisning.

I stället blev Jan Björklund bara mer fanatisk i takt med att nya internationella skräcksiffror kom samtidigt som ingenting tydde på att hans reformer hjälpte. När skolresultaten befann sig i fritt fall började han slåss för sin personliga prestige. Våren 2012 tillsatte han en av de mest absurda statliga utredningar som någonsin satts på pränt. Utredarens förutsättningsfulla uppgift var att ta reda på när Björklunds reformer skulle rädda den svenska skolan. Ministern var uppenbarligen mer oroad för sin allt svårare debattsituation än för skolans nödläge. Det var då Björklund gjorde sig slutgiltigt irrelevant som skolpolitiker.

Skolan blev valets överlägset viktigaste fråga, enligt SVT:s vallokalsundersökning, men folkpartiet gjorde sitt näst sämsta val någonsin.

Folkpartiet har blivit ett enfrågeparti och förknippas i denna enda fråga med misslyckande. Därför är det självklart att Jan Björklund inte kommer att vara kvar till valet 2018. Om folkpartiet har någon självbevarelsedrift – och det brukar partiet ha – avsätts han redan före nästa års landsmöte.

Att Björklund inte själv har dragit den självklara slutsatsen kan bara förklaras med det svåra maktberoende som långvariga toppolitiker utvecklar och som så ofta slutar i förnedring.

Den stormiga våren 2007 förklarade Lars Leijonborg ena dagen att han trodde sig bli återvald till hösten och avgick dagen efter, när Stockholmsdistriktet hade beseglat hans öde.

Det vore bättre både för Jan Björklund och för folkpartiet att slippa sådana konvulsioner den här gången.

 

För övrigt är det oroande att det ryssvänliga ukrainska kommunistpartiet Borotba ostört fick sprida sina lögner om Ukraina på Socialistiskt forum i helgen. Vänsterns motståndare till den ryska imperialismen måste höja sina röster.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera