Lena Dunham på Emmygalan 2014.

Kultur

En komikers fastväxt

Bokaktuella Lena Dunham vägrar bli vuxen. Linn Svalö undrar hur länge det kommer fungera.

På en lekplats hänger en gunga. En sådan för de minsta barnen, i svart, hård plast och med en bygel och två hål i botten för benen.

Genom hålen dinglar en kvinnas armar.

Hon står lutad över gungan, blicken riktad bort från kameran. Hennes hår är kort och blont, stajlat. På höger överarm syns en liten kalv bland blommor ovanför vilken det dansar några fluffiga moln.

En tatuering känd från tv.

Fotografiet från The Guardians weekendbilaga är talande för den stora förändring Lena Dunham genomgått sedan hon slog igenom som Hannah Horvath i tv-serien »Girls«. Tjejen som skulle kunna vara din granne eller vem som helst. Inte pinnsmal, med rufsigt brunt hår och mindre lyckade klädkombinationer.

Horvath blev en älskvärd antites till den perfekta tjejen och Lena Dunham seglade upp som feministisk medieikon.

Hennes egenproducerade serie presenterade ett explosivt alternativ till det rådande medieklimatet. Ett par tjejer i 20-årsåldern som inte riktigt vet vad de vill, som flyter med och trasslar in sig i illa fungerande relationer, det var vad som krävdes. Samt Lena Dunhams smartness och känsla för terapi.

I serien delar Dunham friskt med sig av egna erfarenheter, vilket skänkt en tröst till dem som identifierar sig med henne. En okej-stämpel till att inte riktigt kunna släppa ett halvrisigt förhållande man egentligen vet inte kommer hålla, att fortsätta leva som om man är 18 fast man närmar sig 30.

När hon nu är aktuell med den självbiografiska boken »Not That Kind of Girl« med undertiteln »En ung kvinna berättar vad hon ›lärt av livet‹« fortsätter hon att traska runt i klassiskt dunhamska teman. Kärlek, sex, kroppsfixering, vänskap, karriär. Egna neuroser, misslyckade förhållanden och rädslor, framfört med en tourettesosande humor.

Men hur länge kan hon hålla på som om ingenting har hänt?

Inför boklanseringen startade Dunham en youtube-kanal, #AskLena, i vilken hon är precis den där kompisen alla hennes fans älskar henne för och lärt känna genom »Girls«. Kompisen som gör de där dumma, pinsamma misstagen som får ens egna att verka överkomliga. I #AskLena lyfter hon frågor som hon fått skickade till sig och svarar med ett direkt tilltal, supportar alla och dömer aldrig. Förklarar att feminism för henne handlar om att låta andra kvinnor vara precis som de vill. Att vikt exempelvis inte är något att hänga upp sig på, det handlar snarare om att tillåta sig att vara den bästa versionen av sig själv.

I boken återger hon en viktdagbok där hon noterat totalt kaloriintag på en vecka. Och slutsatsen lyder att när hon var som smalast fick hon aldrig ligga (hon var för besatt av att räkna kalorier), men när hon slutade vara fixerad vid sin vikt blev det desto mer av den varan. Sex alltså.

Själva tilltalssättet – en youtubekanal öppen för alla är även den typiskt dunhamsk. I boken förklarar hon hur hon ser internet som en utväg, ett sätt att säga saker till folk som hon inte vågar säga i verkligheten. Hon berättar också att hon å ena sidan gärna skulle vilja bli upplyst, men å andra sidan tycker det låter så tråkigt. Allt hon älskar – skvaller, internet och mat– finns ju redan inom hennes räckhåll.

Dunhams självexponering och medvetna spel av att dela med sig av sig själv är inget konstigt i sig, snarare tidstypiskt. På samma sätt som att högt uppsatta politiker inte längre drar sig för att plocka fram telefonen och riva av en selfie. Lena Dunham konstruerar ett förtroligt vänskapsband till sina fans, samtidigt som hon skapar den distans som passar henne.

I boken »Not That Kind of Girl« gör hon precis det man kan förvänta sig av henne.

Men det finns något verklighetsfrånvänt i Dunhams ton.

I kapitlet »Små skinnhandskar: glädjen i att slösa bort tid« beskriver hon hur det gick till när hon tagit sin examen och inte lyckades med att skaffa något jobb inom det hon utbildat sig till. Hur hon i princip levde på sina föräldrars besparingar och en dag insåg att »det här är någonting, varför berättar vi inte den här historien? Historien om barn från konstnärsvärlden som försöker (och misslyckas med) att matcha sina föräldrars succé, osäkra på sina egna passioner men säkra på att de vill ha ära.«

En erfarenhet som rimligtvis rätt få kan känna igen sig i.

Perspektivet riskerar att kännas pinsamt privilegierat.

Jakten på ära har alltid funnits hos Lena Dunham. En hunger att bli sedd och en längtan efter att nå sina drömmars mål. Det är universella känslor.

Men problemet är att hon agerar som en lätt historielös person. I boken delar hon med sig av sina tankar från en historielektion från sin ungdom. Hon beskriver hur det tråkar ut henne att lära sig om slaveriet och andra människors vedermödor. En tidig indikator på den självupptagenhet som senare präglat hennes karriär.

Kanske är det där skon börjat klämma med Dunham.

Hon behärskar samtidens populärkulturella koder som ingen annan, men tycks inte bry sig om gedigen bildning och omvärlden i samma utsträckning.

Hon håller sig hela tiden ovanför ytan.

Inte heller går hon på djupet av sig själv.

Lena Dunham levererar tveklöst många lustiga och träffsäkra anekdoter. Men inspirationen till fansen håller sig på en älska-sig-själv-nivå, med Dunham sittande på en position som få kommer i närheten av. Den av en prisad tv-seriedrottning.

Man skulle vilja veta varifrån lusten efter ära kommer. Vad brinner hon för? Vad är det som får henne att stiga upp ur sängen varje morgon, och hur bar hon sig åt för att skapa den enorma karriär som förlänat henne namnet »the voice of our generation«?

Knappast är det så lätt som att släntra in på HBO och slänga ur sig en idé.

Dunhams »egenheter« kan för all del vara intressanta en indiefilm igenom. Kanske till och med i en tv-serie ett par säsonger. Och eventuellt överlever de även en bok. Men sedan lär de vara genomtröskade bortom all kommersiell gångbarhet.

I det amerikanska magasinet The Atlantic skriver James Parker om Dunhams bok och det väldigt moderna i att dela med sig av allt om sig själv. Men han ställer samtidigt frågan: »How can you have it all when you’re giving it all away?«

Hur lång livstid har egentligen en stjärna med Lena Dunhams lyskraft, vars arbetsmaterial består av repeterande bearbetningar av det egna »jaget«? Något som hittills stannat vid erfarenheter hon gjorde före sitt stora erkännande.

Genom att självupptaget låsa fast sig vid dem, utan självinsikt och reflektion kring vad som skett därefter, riskerar hon att skänka ett löjets skimmer över sin person. Hennes imperium har ju byggts på just detta. Självinsikt och ärlighet.

Men kritiken är inte helt rättvis. Lena Dunham har aldrig bett om att bli sedd som en viktig förebild eller en feministisk ikon. Hon har delat med sig av sina erfarenheter, och för det har hon inte bara blivit hyllad, utan även kritiserad. Från den amerikanska konservativa högern har hon fått utstå grundlöst klander. Senast i helgen plockade den konservativa webbplatsen Truth Revolt upp ett utdrag ur hennes bok där Dunham beskriver hur hon som nyfiken sjuåring (på webbplatsen stod det från början att åldern var 17, vilket sedan korrigerades till korrekta sju) »öppnade« sin lillasysters vagina för att se om »den såg likadan ut som min«, fann några gruskorn i den, varpå lillasystern kluckade, nöjd över att skämtet gjort succé. Som reaktion på detta riktade Kevin D. Williamson i National Review incestanklagelser mot Dunham. Han menade att lillasystern uppenbarligen ställt till med skämtet för att hon förväntade sig att hennes äldre syster skulle »peta omkring i hennes könsorgan«.

Det är viktigt att skilja illvilliga rykten från relevant kritik av hennes roll som samtidens mesta självhjälpsguru. Hon har alltid tagit tillvara på de möjligheter som getts henne att faktiskt påverka andra.

Inför presidentvalet i USA 2012 kampanjade hon för Obama och för att få unga att gå och rösta. Men frågan är till vilken grad hon egentligen slarvade bort det mandatet, när hon närmade sig frågan på sitt beprövade manér.

Hon drog paralleller mellan röstningen och första gången man har sex.

För en person som snart närmar sig de 30 känns liknelsen väl platt.

Är det verkligen bara med narcissistikt vardagstugg som en ung generations intresse kan fångas? Eller är det som med mycket annat här i världen, en gissning som blir ett behov, som blir svårt att släppa när det väl visat sig kommersiellt fungerande?

Dunham gör halvhjärtade försök att förvalta den feministvåg som skapats i och med »Girls«. I boken skriver hon: »Om det jag har lärt mig kan göra ett enda underbetalt jobb lite lättare för dig eller om det kan hindra dig från att ha den sortens sex där du helst behåller skorna på ifall du skulle vilja rusa iväg under själva akten – då har inte ett enda av mina felsteg varit i onödan.« Hon tar återigen på sig rollen som sina fans vän och ledsagare. Samtidigt söker merparten av hennes karaktärer ständigt relationer och klamrar sig fast vid män. Feminismen hålls på en ytlig nivå, kring utseende snarare än självständighet. Det blir lite barnsligt.

Kanske är bilden där Lena Dunham klamrar sig fast vid barngungan ett genidrag i all sin märklighet. Hon verkar älska barndomens värld, där det egna livsödet utgör hela universum och aldrig blir tråkigt att fundera över. Att lägga tidigare erfarenheter bakom sig tycks inte intressera henne. Det är helt enkelt inte den typen av tjej hon är.

 

»Not That Kind of Girl« ges ut på Norstedts i början av november.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera