Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Pappas pojke

Något håller på att hända med dramatikern Lars Norén.

Något håller på att hända med Lars Norén. Patriarkatets kris var länge det ledande temat i hans dramer. Det blev tydligt redan med »Modet att döda« från 1980. Pjäsen slutar med att sonen sticker en kniv i sin kladdigt påträngande pappa. Det dödande hugget presenteras som en förlösning. I genombrottsverket »Natten är dagens mor«, som kom två år senare, pågår en oförsonlig maktkamp mellan den 16-årige David och hans alkoholiserade pappa Martin, en detroniserad patriark som förgäves söker återta greppet om sin familj.

I det destruktiva kraftspelet ingår också deras komplicerade relationer till den tappert kämpande alkoholisthustrun Elin och den äldste brodern Georg som utövar kontroll genom härskarstrategier.

Denna bild av en familj i kris har blivit en viktig del av vår samtidshistoria. Otaliga är de skildringar som tillkommit under intryck av Noréns skoningslösa framställning av ett patriarkat i fritt fall. Men i det tysta sker just nu en omtolkning av en av våra internationellt mest kända dramatiker. Det visar inte minst höstens hyllade uppsättning av »Natten är dagens mor«.

I de tidigare tolkningarna av »Natten är dagens mor« framstår pappa Martins problem som i huvudsak självförvållade. Han skildras som en lismande bedragare utan fast kärna. Det understryks i den utförliga karaktäristik av honom som ingår i pjästextens scenanvisningar. Där framträder bilden av en hycklare. Ofta grov och brutal, men han bär också, som det står, på »de mentala resterna av en ruinerad stor sirlighet«.

Lars Noréns fadersskildring kunde ses mot bakgrund av det psykoanalytiskt inspirerade idéklimatet som rådde i Sverige vid denna tid. Författarens förtrogenhet med psykoanalysen låg i öppen dag, och det fanns mycket i hans texter som erinrade om Freuds psykoanalytiska tolkning av den gamla myten om fadermördaren Oidipus. Psykoanalysen hade visserligen kommit i skymundan under vänstervågen 1965–1975, men under andra halvan av 70-talet var den på väg tillbaka igen.

Ändå kunde Noréns fadersframställning inte bara tolkas som freudianska läsefrukter. I intervjuer betonade författaren att han byggde på sina egna erfarenheter av att växa upp i en dysfunktionell familj som utan framgång försökt driva ett nedgånget hotell i Genarp på skånska landsbygden.

Papporna i hans pjäser var alltså tänkta som mer eller mindre porträttlika gestaltningar av hans egen far, en begåvad men svårt alkoholiserad hotellägare med sociala komplex.

I Noréns minnesglimtar kunde man stöta på fragment av en kuslig barndom som inte sällan kretsade kring en fadersgestalt med monstruösa drag. Det var inte svårt att sätta tro till författaren, när han antydde att denne monstruöse fader var den viktigaste anledningen till att han lämnats med svärta och ångest.

Därför hade man anledning att bli rejält överraskad när Norén 2008 och 2013 publicerade de två första delarna av »En dramatikers dagbok«. Här fanns en lång rad uttalanden som gav uttryck för en stark ömhet till den sedan länge döde fadern. Ett exempel bland många är följande anteckning om pappan från den 24 juni 2006: »Om jag kunde säga till honom att jag älskar honom, att min kärlek och saknad är lika stor nu som den var då. Han dog ensam, i en liten lägenhet i Örebro. Det blir jag påmind om då och då.«

Detta innebär samtidigt att skuldbördan i dagböckerna förskjuts från Noréns pappa till hans mamma. I tillbakablickarna i »En dramatikers dagbok« framstår hon som en självupptagen narcissist utan vilja eller förmåga att ge sin son den kärlek han så väl behövde. Här låter Norén också förstå att det var mammans kyla som varit den viktigaste orsaken till problemen i hans senare liv.

Den 19 januari 2001 står det: »Det jag sa om de båda kvinnorna som är mödrar till mina döttrar sa jag också om min egen mor. Jag använde samma ord för att beskriva dem, alla tre. Att hon inte gav mig så mycket kärlek och närhet, inte såg mina behov. Det var första gången som jag uppmärksammade att beskrivningen är densamma.«

Av dagböckerna kan vi också dra slutsatsen att de många anspelningarna på den antika myten om Narcissus i »Natten är dagens mor« hänger samman med moderns emotionella oduglighet.

Denna retroaktiva omvärdering är ganska omtumlande, och frågan är vad den kan betyda för Noréns kommande författarskap. Svaret på den frågan får vi kanske i januari nästa år. Då utger han »Fragment«, som består av drygt 500 textfragment av vilka 60 redan presenterades på Moderna museet hösten 2013. I ett av dessa fragment finns en aforism som verkar ligga i linje med dagbokens växande förståelse för den döda pappan. Där säger Norén: »Den som talar vid sin fars grav talar om sig själv.«

Omprövningen av Noréns familjeförhållanden påverkar sannolikt också framtida uppsättningar av hans verk. I den riktningen pekar redan den allra senaste tolkningen av »Natten är dagens mor« som just nu spelas på Göteborgs stadsteater.

Här är familjen fortfarande dysfunktionell, men skuldbördan är fördelad på ett sätt som vi inte är vana vid. Det blir särskilt tydligt i bilden av fadern. I Lars Väringers tolkning blir han mycket olik den lismande bedragare vi vant oss vid att se i »Natten är dagens mor«. I stället möter vi en varmhjärtad och kärlekstörstande romantiker vars drömmar brutalt krossats av verkligheten.

Uppsättningen genomsyras av ett försonande ljus på missbrukaren. Man ser inte bara misären utan också den goda viljan och den mänskliga värdigheten hos pappa Martin.

På många sätt liknar han den välmenande men alltför ömhudade patriark som till slut krossas av sin intriganta hustru i Strindbergs äktenskapsdrama »Fadren«. När pappa Martin med list övermannas av sina söner, går tankarna osökt till den scen i Strindbergs pjäs där den krossade patriarken blir pålurad en tvångströja.

För den som vill få perspektiv på denna djärva nytolkning av »Natten är dagens mor« finns det numera ett bra hjälpmedel: Barbro Westlings nyutkomna bok »Lars Norén. Dramatikern«. I motsats till det mesta som skrivits om Norén utgår denna uppslagsrika undersökning inte från dramatexterna utan från de olika uppsättningarna, deras tillkomsthistoria och hur de mottagits av recensenterna.

Den mest intressanta delen av Westlings bok handlar inte oväntat om de tidiga uppsättningarna av »Natten är dagens mor«. Hon visar att originaluppsättningen från 1982 var mycket olik den typ av teater som hade dominerat det svenska teaterutbudet under 60-talet och större delen av 70-talet. Vad Westling tänker på är den typ av öppen, episk-didaktisk teater som under dessa decennier brukade förknippas med Bertolt Brecht. Den innebar att man med hjälp av sånger och sketcher ville skapa illusionsbrott och distanseringseffekter som skulle aktivera åskådarna till eget ställningstagande och konkret handling.

När »Natten är dagens mor« först sattes upp i Malmö och senare i Göteborg och Stockholm vittnade spelsättet om att teatern gått in i en ny fas – eller kanske snarare en nygammal fas. Visst fanns det enstaka brott mot illusionen som kunde erinra om Brechts episk-didaktiska teater, men i huvudsak kan dessa uppsättningar av Noréns genombrottsdrama ses som en fullföljare av den realistiska teatertradition – representerad av Strindberg och Eugene O’Neill – som Brecht gjorde uppror mot.

Denna realistiska spelstil stod för övrigt också i strid med den poststrukturalistiska estetik som sedan några år hade etablerats på tidningarnas kultursidor av unga litteraturvetare som Horace Engdahl och Anders Olsson. Postmodernisterna menade ju att konsten varken borde eller kunde ägna sig åt verklighetsefterbildning. Somliga av dem menade till och med att det vi brukar kalla »verkligheten« inte ens existerade.

Mot bakgrund av en sådan estetik framstod karaktärstolkningarna i de första uppsättningarna av »Natten är dagens mor« som nästan chockerande verkliga. Det gällde inte minst framställningen av den störtade patriarken Martin. Ett vittnesbörd om det var den mycket inflytelserike kritikern Björn Nilsson som utifrån sin uppväxt i ett alkoholisthem intygade rolltolkningens absoluta trovärdighet.

Det hade varit intressant att veta vad den framlidne Björn Nilsson hade tyckt om skildringen av den mycket mera sympatiske fadersgestalt som nu träder fram i Noréns dagböcker och i uppsättningen av »Natten är dagens mor«. Säkert är att det faller ett försonande ljus över det döende patriarkatet, och att det kommer få konsekvenser.

 

Fakta | Ny bok undersöker Norén

Lars Norén, född 1944, är en av Sveriges internationellt mest kända dramatiker.

Hans genombrottspjäs »Natten är dagens mor«, från 1982, spelas på Göteborgs stadsteater till den 22 november. Pjäsen har bearbetats av Lucas Svensson och regisseras av Dennis Sandin.

Lars Norén har senast gett ut dagboksvolymen »En dramatikers dagbok 2005–2012«, som kommer i pocket hösten 2014, och prosaverket »Ingen« (2014).

»Fragment«, som innehåller drygt 500 textfragment, utkommer i januari 2015 på Albert Bonniers förlag.

Nyligen utkom Barbro Westlings bok »Lars Norén. Dramatikern« på Bokförlaget Arena.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera