Krönika

Det låter som politik

Varför hörs inte popmusikens protester efter Ferguson?

Hösten i USA har präglats av en hetsig debatt om rasism. Demonstrationerna efter sommarens dödsskjutning av artonåringen Michael Brown i Ferguson, Missouri, blev en världsnyhet efter att polis använt tanks, tårgas och gummikulor. Allt tog ny fart i slutet av november när besked kom om att polisen som sköt Brown slipper åtal.

Nyligen kom samma besked angående den New York-polis som i somras ströp Eric Garner, en afroamerikansk man vars brott var att sälja cigaretter på gatan. Förra veckan startade protester i New York. Medan detta skrivs sprids de över landet. Garners sista mening, »I can’t breathe«, har blivit slagord för en rörelse som skapas kring ilskan mot poliskåren. I måndags nominerade tidningen Time alla demonstranter i Ferguson till »Person of the Year«.

Amerikansk media från både höger och vänster har pressat afroamerikanska rappare och komiker att engagera sig i händelserna. Artister som Jay-Z eller Lil Wayne ska ställa sig bakom eller ta avstånd, lugna ner eller hetsa upp, beroende på vem man frågar. Men allra helst ska de göra en protestlåt. Detta har blivit något av en amerikansk tradition. Enligt samma logik blir svenska rappare allt oftare talespersoner i vår debatt om rasism och segregation.

Det finns ingen musikgenre i världen som så ofta uppmanas att lappa ihop samhället som kommersiell hiphop. Jocke Berg eller Håkan Hellström är fria att sjunga om vilka festkvällar, depressioner eller bolån de vill. Men en icke-vit rappare förväntas ta ansvar för hela sin minoritetsgrupp, stad eller sitt kvarter. Samtidigt kritiseras genren regelbundet för sitt innehåll, sina värderingar och sin ytlighet. Hiphop passar fortfarande, trots ett tjugotal år som världens största -musikgenre, inte alltid in i samhällets mallar. Kanske för att dessa mallar sällan ritas upp av tonåringar från underklassen.

Med anledning av oroligheterna i Ferguson bestämde sig musiktidningen Rolling Stone för att rösta fram världens tio bästa protestlåtar tillsammans med sina läsare. Bob Dylan vann. Bortsett från Rage Against The Machines »Killing in the Name« så kom alla protester på listan från vita, gitarrspelande män. Låtarna var från sextio- och sjuttiotalet.

Även den mest konservativa rock-journalist kan i dag nicka gillande åt hur rapgruppen Niggaz With Attitude slog igenom med »Fuck tha Police«, en låt som skulle föregå raskravallerna i Los Angeles på tidigt nittiotal. Tjugo år senare är NWA:s protest något som lugnt kan sjunka in i rockhistorien utan att störa eller hota.

Men få erkänner den politik som finns i att en samling rappande tonåringar från Chicago de senaste åren satt fokus på de extrema gängkrig som pågår i deras kvarter. Genren, som redan är på väg att läggas till handlingarna, kallas »drill«. Musiken är aggressiv, mörk, nihilistisk, sexistisk, våldsförhärligande och fantastisk. Den har älskats av de miljontals tonåringar som kan identifiera sig med innehållet, men fått skäll av det medieetablissemang som annars gärna höjer »politisk« musik till skyarna.

Hiphop är fortfarande, bara genom att existera, den mest politiskt laddade popmusik som finns. Om ens sinnebild av politik är en vit man som mässar upplyftande slagord så kan det vara svårt att förstå.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera