Krönika

Socialdemokratiskt snusk

Väljarna påminns om partiets kvävande maktfullkomlighet och om dess unika, smått tsaristiska syn på landet de tycker sig ha ärvt.

Nykterhetsrörelsen, även känd som Hippies Utan Gruppsex, firar i dagarna nya triumfer. I ljuv om än torr förening med socialdemokraterna ser man till att det blir ett fortsatt förbud mot gårdsförsäljning av vin. »Vi stänger dörren för gårdsförsäljning«, meddelar folkhälsoministern Gabriel Wikström och IOGT-NTO:s ordförande Anna Carlstedt självbelåtet på Aftonbladets debattsida.

Så jag tänkte att det kunde vara på plats med några glada påpekanden. Först och främst är det fantastiskt positivt att socialdemokraterna får en tid vid makten. På område efter område påminns väljarna nu om partiets kvävande maktfullkomlighet och om dess unika, smått tsaristiska syn på landet de tycker sig ha ärvt. Att »stänga dörren« är så underbart avslöjande i all sin kallhamrade småsinthet. Vi pratar alltså om små gårdar som kämpar för sin överlevnad på en landsbygd som behöver locka till sig folk och handel. Ibland är lantbruken ärvda, ibland är de förvärvade av familjer som är villiga att ta stora risker för att prova en annan livsstil än den som premieras av elallergi-intelligentian innanför tullarna. Men idén om att människor i en trakt ska kunna besöka gårdarna en bit ut och se vad de håller på med, tanken på att de kanske i samband med detta också köper på sig ett par flaskor vin – det blir för mycket för skenheliga karriärpolitruker i desperat behov av att hinna »uträtta« något före nästa nyval.

Jag bor i Skåne och köper givetvis min sprit i Danmark, dels för att det blir billigare, dels för att den danska statskassan och drottningen förtjänar mina pengar bättre än de svenska motsvarigheterna. Det är rätt tveksamt om jag någonsin skulle få för mig att köra ut till en gård i mina trakter och köpa lokalproducerat vin; med tanke på att det hela tycks innefatta något slags vinprovningsritualer skulle jag troligen känna mig lika hemma som på en golfbana. Men det spelar ingen roll. Bara för att jag är ointresserad av ett fenomen vill jag inte förbjuda det. Jag inser till och med att det inte är min förbannade ensak.

Så ser samhällskontraktet ut i en västlig demokrati: vi har lovat att tåla varandras tycke och smak. Vi har lovat att inte börja slå varandra på käften så fort det händer något vi inte gillar. Det kallas civilisation, det kallas samhälle, det kallas fred. Tack vare våra förfäders slit och uppoffringar, och tack vare en motvillig respekt för andras egenheter, har vi uppnått detta i vår del av världen. Det är därför folk flyr hit i stället för vi åt andra hållet.

Socialdemokraterna har mycket i bagaget i form av snuskig klåfingrighet – vem har glömt att deras kvinnoförbund i slutet av 80-talet ville förbjuda parabolantenner för att på kinesiskt manér skydda landet från skadligt utländskt inflytande? Detta måste väljarna påminnas om. Frågan om gårdsförsäljning av vin är alltså en unik möjlighet för moderaterna att åter tillkämpa sig en yta de helt övergav under Reinfeldt. En smula lantlig förankring skulle inte direkt skada partiet just nu. Lite mindre prat om överskottsmål i budgeten och lite mer om starköl på Ica och sänkt bensinskatt, vore det så svårt? Kalla det Kinberg Batras Nya, Omprövade Lantis-Linje.

Till sist: tack kära överhet för omtanken. Men det är inte era dörrar att stänga, det är våra förbannade dörrar – vi som bor här ute, vi som bygger och håller vid liv. Det är mitt liv, mina grannar och mitt landskap. Er folkhälsominister bidrar inte med någonting av värde till mig eller någon jag någonsin pratar med. Förr i världen kallade man sådant vid dess rätta namn: att vara samhället till last.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera