Intervju

»Att försvara dem kräver inte att vi tycker om dem«

Vänsteragitatorn och idésamlaren Love Antell tar strid för rätten att vara dum i huvudet.

Den finska pensionärsföreningen i Örnsbergs industriområde har tydligen stängt för gott. De sålde piroger och lakrits.

Sångaren och illustratören Love Antell, som har finska föräldrar men är uppvuxen på Östermalm, brukade hänga här. Nu strövar han omkring i resterna av affären det var meningen att vi skulle äta lunch i.

– Så går det med allt till slut.

Antell pratar om denna snart gentrifierade del av södra Stockholm, där nybyggda bostäder tränger bort pirogsäljande finska pensionärer från sina rivningskontrakt. Några vänner har ateljé i samma hus. Runt hörnet bor han själv med flickvän och barn.

Vi går till Pub Diset i stället. Diset, kanske mest känt för stökiga karaokekvällar och kulhålen i handfatet på toaletten, öppnade 1971. Puben brukar vara det enda riktmärke som folk utanför Örnsberg minns från den blåsiga tunnelbanestationen på röda linjen. Vi äter biff med grönpepparsås.

Love Antell är något så ovanligt som en kulturarbetare som faktiskt växt upp i Stockholm. Han började spela tillsammans med sin bror. Beatlescovers. Musik från pappans skivbackar. Snart stod de och sjöng i tunnelbanan. När Love var nio spelade de i Stockholms första JC-butik. Sedan blev de bokade som förband till Doktor Alban och Camilla Henemarks 25-årskalas.

I början av tvåtusentalet slog Antell igenom som sångare och chefsideolog i bandet Florence Valentin. Han var 22 år gammal och del av den nyvakna populärkulturella våg som svept över landet sedan mitten av nittiotalet. Popmusik kunde vara svaret på precis allt. Det var bara att ösa ur en till synes outsinlig källa av referenser.

När Florence Valentin skickade runt sina första demos skämtades det om att bandet måste vara ett påhitt av musikjournalisten Andres Lokko. Antell svarade med rasande brev till redaktionerna. Sin första intervju gjorde han med DN:s fredagsbilaga På Stan. Mest för att, som han sa i intervjun, »få en chans att gå ut och säga att jag tycker att det är en jävla skittidning«. Sedan sågade han stora delar av samhället han levde i.

Sparkandet mot de egna sammanhangen har blivit lite av ett tema i Love Antells liv.

I dag är han 34. Andres Lokko har skrivit pressrelasen till samlingsskivan »Hitsville Haninge« och Antell har precis avslutat en säsong av »Så mycket bättre«, där han omtolkade Orups »Från Djursholm till Danvikstull« till en sång om papperslösa invandrare och fick Carola att sjunga om punklegendaren Tompa Eken på Kafé 44, när hon gjorde »Gatorna tillhör oss«.

Antell har också spelat in en ny skiva. På Diset berättar han om videon till singeln »En delad värld«. Tanken är att människor från olika delar av samhället ska flimra förbi. Musiker. Folk på tunnelbanan. Kulturpersonligheter. I morgon ska de försöka få med Stefan Löfven.

– Det är 50/50. Det borde fan gå. Tror jag.

Du är etablerad nu. Hur åldras man i den svenska musikbranschen?

– Jag har inget bra svar på det. Jag kan nog ändå inte stå till svars för allt jag gjorde när jag var tjugo. På ett sätt är ju hela tanken med popmusik att folk brinner upp tidigt. Man definierar sig själv i tidiga tjugoårsåldern, sen försöker man bara återuppnå en liknande peak. Så har det inte varit för mig. Jag har långsamt blivit lite bättre på det jag gör, och känner mig tacksam för det. Känslan är alltid såhär: runt nästa hörn kanske det går att göra något. Efter den här intervjun ska jag åka och göra klart Göran Greiders bokomslag. Det kanske blir det bästa jag någonsin har gjort. Den här gången, fan, den här gången kanske det går.

Som ung ville Love Antell bli satirtecknare.

– Jag hade en naiv idé om att det liksom fanns ett jobb som var »tecknare« och försökte rita i den franska, väldigt plumpa och direkta traditionen. Jag ritade Reinfeldt som en kuk. Sådana grejer. Men det fanns ju ingen tidning för det i Sverige.

Det är dagarna efter morden på Charlie Hebdos redaktion i Paris. Hela världen diskuterar yttrandefrihet och satir. Antell är ett bra exempel på den motsträviga konstnären som får energi av att peta i sår. Genom hela sin karriär har han haft en tydlig vänsterprofil. Samtidigt har han försvarat Lars Vilks, »även om jag tycker han är dum i huvudet som umgås med islamofober«.

– Det finns något falskt över hur ledarsidorna tävlar i att göra Charlie Hebdos tecknare till sina. De var trots allt socialister. Både tecknarna bakom Mohammedkarikatyrerna i Jyllands-Posten och Lars Vilks betalar ett högt pris för principen om att ingenting får vara heligt. Att försvara dem kräver inte att vi tycker om dem.

Det är som att du ofta blir stående på två barrikader samtidigt.

– Det känns viktigt att vrida och vända på saker. Att tänka självständigt och vara självkritisk.

Hur gör du konst? 

– I sjuårsåldern fick jag en tanke: tänk om jag inte har någon fantasi. Tänk om jag alltid måste rapa upp det någon annan har gjort. Sen dess har jag fattat att det är så: jag saknar fantasi, för fantasi finns inte. Jag samlar bara idéer. Till slut har jag så många att de bildar en ny.

Fakta | Biff i Örnsberg

Bjuden på lunch: Musikern och illustratören Love Antell.

Aktuell: Med albumet »Barn av Amerika«, som släpptes den 18 februari.

Åt och drack: Biff med grönpepparsås, mineralvatten.

Stod för notan: Emil Arvidson, som åt samma rätt.

Var: Pub Diset i Örnsberg, södra Stockholm.

Fotograferade: Bezav Mahmod.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera