Blottat liv

Text: Annah Björk

Foto: Christopher Burke, ©The Easton Foundation

Då Ernest Hemingway var ett litet barn vid 1900-talets början klädde hans mor honom i klänning och satte stora rosetter i det långa, flätade håret. Meningen var att han skulle se ut exakt som sin 18 månader äldre syster Marcelline. Modern hade alltid drömt om tvillingflickor. Baby-Ernest upplevde tvånget som ett övergrepp. Ett par decennier senare skulle han växa upp till att bli världens mesta machoförfattare.

På andra sidan Atlanten, i Paris, föddes några år senare, 1911, en liten flicka. När det gick upp för barnets far, Louis Bourgeois, att avkomman var en dotter och inte en son som han så innerligt önskat sig, blev han mycket besviken. Han försökte kompensera det hela med att döpa flickan efter sig själv. Ett par decennier senare skulle hon växa upp till att bli en av världens främsta konstnärer – Louise Bourgeois.

Louise2

»The Birth«, 2007

London, Tokyo, New York, Sydkorea, och nu Stockholm, där den håller vakt utanför Moderna museet. Den 9,3 meter höga spindelhonan »Maman«, har synts lite överallt i världen vid det här laget. Hon finns i sju exemplar och är Louise Bourgeois mest kända konstverk. Hennes ballonghund. En överdimensionerad skulptur, sprungen ur hjärtats inre. Men medan Jeff Koons jycke är lekfull och inbjudande ser Bourgeois spindel hotfull och skrämmande ut. Benen är krokiga. Under magen bär hon 26 ägg gjorda i marmor. Men konstnären själv menade att »Maman« inte alls ska tolkas så. Spindelhonan står för trygghet och beskydd. Som en mor. Hennes egen mor, Joséphine. »Hon var min bästa vän. Precis som spindeln, så var min mamma en väverska. Och precis som spindeln var min mamma väldigt smart. Spindlar är vänliga varelser, de är hjälpsamma och beskyddande, precis som min mor«, har hon sagt.

2015 är det självbiografiskt utlämnande knappast någonting att höja på ögonbrynen åt. Den evigt självcentrerade jag-generationen dominerar också konstvärlden. Nästan all nutida konst utgår från mer eller mindre avancerad navelskådning. Men Louise Bourgeois har bearbetat sitt känsloliv i det offentliga sedan 1930-talet. Tillsammans med nästan jämngamla Frida Kahlo var hon först med det där. Det kvinnliga perspektivet, som det brukar heta, men egentligen var det bara ett perspektiv. Ett nytt, djupt personligt och mer blottande sådant.

»Maman« skapades först 1999, då konstnären var 88 år, men är på många sätt ett typiskt bourgeoist verk. Byggt av fragment från traumatiska upplevelser från hennes första år i livet.

Louise3

»The Couple«, 2003

Efter Louise Bourgeois födelse i Paris flyttade familjen ut från staden, till Choisy-le-Roi. Lägenheten låg ovanpå deras ateljé, där föräldrarna restaurerade gamla vävda tapeter. Lilla Louise hängde där varje dag. Hon bistod sin mamma med allt. En dag tecknade hon en liten bit som fattades på en trasig tapet, resultatet var så imponerande att det hädanefter blev hennes specialitet på familjeföretaget. Mamman såg tidigt dotterns konstnärliga begåvning och uppmuntrade henne att fortsätta skapa.

Pappan, Louis, hade sämre sidor. Han var ofta temperamentsfull och oberäknelig. Louise var stundtals rädd för honom, hon brukade krypa upp i sin säng om kvällarna och skriva om utbrotten i sin dagbok.

När hon var 11 år insjuknade plötsligt mamman i spanska sjukan, en influensa som utvecklades till en dödlig pandemi över Europa. Barnen i familjen Bourgeois,  Louise hade två syskon, fick sluta skolan för att flytta söderut. En engelsk barnflicka, Sadie Gordon, anställdes för att ta hand om och undervisa barnen. Snart var hon också pappans älskarinna.

Louise, som var i sina känsliga förtonår, upplevde sveket från fadern oförlåtligt starkt. Om nätterna drömde hon om att strypa älskarinnan, att vrida hennes hals på samma sätt som hon brukade tvinna vävdukarna för att tvinga ut vatten. Historien jagade henne hela livet. På MoMA i New York står skulpturen »Spiral Woman« från 1984, där en kvinnokropp mynnar ut i någonting som ser ut som en stor tvinnad svulst.

Några år senare skulle nästa tragedi förändra livet, och konsten, för Louise Bourgeois. Hon hade börjat studera vid Sorbonne: precis som sin mamma läste hon filosofi, geometri och matematik. Livet lekte lite. Då dog modern. Sorgen var förlamande. Louise kände sig övergiven, både av hennes bortgång och av pappans svek. Någon tröst från honom kunde hon inte räkna med, i stället hånade han hennes förtvivlan. Louise visste inte hur hon skulle häva sig ur sin sorg, och kastade sig i en flod för att ta livet av sig. Hon räddades av fadern.

De dramatiska händelserna fick Louise Bourgeois att hoppa av sina universitetsstudier och i stället hänge sig helt åt konsten. Hon läste vid skolor som École du Louvre, Académie des Beaux-Arts och Académie Julian. Hon var bara 28 år när hon en dag slog upp dörrarna till sin egen lilla parisiska gallerishop, specialiserad på printade konstverk. Butiken låg vägg i vägg med pappans tapetgalleri. Det var också här hon skulle träffa en stilig, amerikansk konsthistoriker på resa. Han hette Robert Goldwater. När han återvände till New York följde Louise Bourgeois med som hans äkta maka.

Manhattan levde paret ett intellektuellt och aktat liv i stadens konstkretsar. Redan under sitt första år i USA var Louise Bourgeois med på en utställning på Brooklyn Museum. Men när hon inom loppet av fyra år fick tre söner blev Louise alltmer fast i hemmet. Det hindrade henne inte från att skapa. Mellan barnbestyren målade hon en serie tavlor som hon döpte till »Femme Maison« (franska för »hemmafru«). De föreställer en naken kvinnokropp utan huvud. I stället växer det ett hus vid axlarna.

I stadsdelen Chelsea, där de bodde, öppnade ständigt nya gallerier. Dess murriga barer och sunkiga diners var fullsatta av intellektuella. Somliga dagar kunde det ringla en lång kö utanför Louise Bourgeois och Goldwaters Manhattan-karaktäristiska townhouse. Unga konstnärsämnen väntade på att få sin portfolio bedömd av Bourgeois, som efter hand utvecklat en ikonisk status i de något smalare konstkretsarna. På söndagar anordnade hon beryktade mingelpartyn.

Att Louise Bourgeois fått en upphöjd status som feministisk förebild är ingenting att orda om. Men det är inte heller rättvist att reducera henne till enbart en kvinnosakskonstnär. Visst, perspektiven hon framförde var ganska sällsynta på den tiden, men hennes unika status handlade snarare om annat. Hon lyckades med tricket att vara totalt utlämnande, med respekten och integriteten i behåll.

Hon petade där ingen annan tidigare vågat peta. Letade upp dunkla vrår i kärnfamiljen och kommenterade motsättningarna i den konventionella konstellationen. I en tid då par knappt börjat skilja sig, än mindre prata om vad som hände bakom fasaden. Verken är enkla att tolka och bli berörd av.

»Konsten får mig att behålla förståndet«, brukade hon säga. Under en period i slutet av 1950- och början av 60-talet ägnade hon sig åt psykoanalys i stället för konst, men det fann hon inte lika givande.

Bourgeois umgicks med konstnärer inom den abstrakt expressionistiska konsten, men såg alltid till att göra sin egen grej. Att ge uttryck för sina upplevelser av ensamhet, svek, rädsla, frustration och åtrå. I sina surrealistiska verk, främst skulpturer, var hon rättfram, absurd och suggestiv som få dristat sig till tidigare.

Men det skulle dröja innan hennes hypersensibla konst blev fullt accepterad. Det stora genombrottet kom först 1982, då Bourgeois var 71 år, och hon fick en retrospektiv utställning på MoMA i New York. För Louise Bourgeois var åldern aldrig ett hinder. Snarare gav uppmärksamheten med utställningen förnyad energi och ett stärkt självförtroende. Hon började skapa sin serie »Cells« 1989, där psykologiska fenomen stängts in i olika rum. Hon producerade ekivoka skulpturer med fallosar och människoskulpturer i tyg, hängandes från taket. Den berömda spindelhonan kom till inför Tate Moderns invigningsutställning i London och gavs en hedersplats i turbinhallen året efter, 2000.

Louise4

»Maman«

När Louise Bourgeois dog i en hjärtattack i sitt hem i New York den 31 maj 2010, 98 år gammal, hade hon varit aktiv konstnär i åtta decennier. På samma sätt som hon påbörjade sitt skapande redan som litet barn, fortsatte hon med det in i det sista. Fram till två veckor innan sin död gjorde hon fortfarande skulpturer. Hon var en vansinnigt produktiv konstnär. Bara på Moderna Museet ställs ett trettiotal aldrig tidigare visade verk ut.

I Bourgeois bohemiska lägenhet från 1800-talet prydde stora svarta siffror de putsvita väggarna. Överallt var de nedklottrade. På hallväggen, runt den öppna spisen. Siffrorna var kastade huller om buller och stod ibland i kodade rader. De svarta strecken var telefonnummer. Hon fick med åren allt sämre syn, och började använda väggarna som telefonbok. För Louise Bourgeois var livet konsten. Och vice versa. Hennes egen käpphäst ekar i konstvärlden än. »Berätta din egen historia, och du kommer att vara intressant.«

»Louise Bourgeois – I Have Been to Hell and Back« öppnade på Moderna Museet i Stockholm den 14 februari och pågick till den 17 maj. I nio rum syntes 105 verk från 1930-talet fram till 2009. Ett trettiotal visades för första gången offentligt.

Fakta | Louise Bourgeois

Hon föddes i Paris, men flyttade till New York 1938. Här hade hon länge en ikonstatus i smalare konstkretsar, det stora genombrottet kom dryga fyrtio år senare. Då var hon 71 år.