Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Jag skiter rätt hårt i dem som hatar mig«

Satirredaktören och Charlie Hebdo-debattören Johannes Klenell har lika stor scenskräck som ego.

Han som under tonåren drömde om att komma bort från Sunne, har alltid gillat tekniska prylar. Inte minst tycker han om att samla på sig dem. Kanske är det en slags revansch på uppväxten då familjen inte ens hade råd med en stereo. Häromdagen köpte Johannes Klenell en green screen och ja, tekniksamlingen börjar bli lite för stor för lägenheten i Årsta.

Den snart 36-årige exilvärmlänningen tycker också mycket om digitala medier. För honom handlar det om »ren frigörelse från institutioner och från att behöva vara beroende av folk, att det går att göra bra saker med små medel«. Den inställningen går hand i hand med visionen om att förlaget han jobbar på, Galago, ska expandera på andra sätt när maxnivån för att ge ut mer serier antagligen redan är nådd i ett så litet land som Sverige.

Podden »Flumskolan« föddes som ett resultat av kärleken till digitala medier och till politisk satir. I varje avsnitt dissekeras och häcklas en bok, inte sällan självbiografiska böcker, med nya paneler. Inför publik. Nu i vår på anrika Mosebacke. Så här långt har bland annat böcker som Ayn Rands »Och världen skälvde«, Per Schlingmanns »Stå aldrig still« och Frida Boisens »01.15« avhandlats.

– Jag har en enorm scenskräck. Eller hade i alla fall. Den har blivit bättre. Jag har också ett väldigt stort ego så kombinationen gick väl ihop på något sätt. Och så gillar jag att utmana mig själv.

Johannes Klenell ger intryck av att vara både blyg och väldigt framåt på en och samma gång. Han testar sig själv hela tiden, kastar manus, improviserar, allt för att bli av med den där scenskräcken.

– Man kan förändra saker med politisk satir. Det är faktiskt ett sätt att jobba politiskt som funkar bättre för såna som mig. Jag skulle aldrig kunna bli riksdagsledamot, jag skulle aldrig ens kunna jobba på ett kansli. Jag är lite för dum i huvudet för det. Eller, jag vill gärna vara yvig och svensk politik är inte yvig för fem öre och inte minst politiker tycker att »Flumskolan« är svinkul. Nånting som är så elakt, bitvis under bältet.

Familjen Klenell bodde utanför Sunne, ganska isolerat, och han insåg på högstadiet att ett sätt att få kompisar var att arrangera konserter. Sedan dess har han på olika sätt producerat saker, det har varit hans sätt att uttrycka sig, genom att arbeta med andra människor och skapa nya projekt.

När pengarna saknades hemma samlade Johannes i stället på människor med nördiga intressen. För att komma åt deras saker, deras teknikprylar.

– Jag var aldrig delaktig i en massa nörderier som pågick. Men jag hängde med rollspelsgängen och datagängen. Jag gick lite bredvid. Vilket var ganska skönt eftersom jag då kunde tillhöra en mer populär klick. Nu har jag både råd och tid att nörda loss själv och har ett allt större kontaktnät.

När Johannes Klenell och Mats Jonsson började som redaktörer och förläggare på Galago 2007 ville de att tidningen skulle bli mer av en »klassisk vänstertidskrift« och samtidigt få fler att läsa tidningen och förlagets böcker. Tanken har hela tiden varit att visa att  »dörren är öppen fast det är två vita män som driver verksamheten«.

I precis rätt tidpunkt dök Liv Strömquist upp. Hennes böcker och hennes sätt att vara blev en given hit, som dessutom låg exakt i linje med det Galago ville göra och den skånska komikern går också i bräschen för den nya svenska satirgeneration som tar mer och mer plats. När redaktionen på den franska satirtidningen Charlie Hebdo så skoningslöst attackerades i början av januari hamnade även Johannes Klenell i medias fokus. Han skulle kommentera och tycka till om allt från yttrandefrihet till fransk satir- och humortradition.

– Alla ställde samma fråga: Är ni rädda för att samma sak ska hända er? Det säger ganska mycket om hur oinsatta folk är om vad vi faktiskt gör och hur svensk satir funkar. Folk är inte så intresserade av religionskritik här. I Sverige jobbar vi med kapitalistisk kritik eller kritik av staten eller av makthavare.

Han menar att satir som konstform »lite har blivit stulen av folk som egentligen inte bryr sig«, för att tyckare på exempelvis ledarsidor såg möjligheter att plocka politiska poänger då de försvarade satiren. När han till slut bestämde sig för att inte publicera några Muhammedkarikatyrer i Galago, blev vreden hos hatarna så massiv att han under ett dygn inte kunde logga in på sin mejl eller på Twitter.

– Jag är inte så lättskrämd, jag är rädd för annat. Jag skiter rätt hårt i dem som hatar mig. Men jag vill inte bli missförstådd av dem jag känner att jag företräder. Att publicera de bilderna skulle vara att bryta mot min publicistiska idé och att vika sig för både terroristerna och för de höger-extremister som hörde av sig.

Martin Röshammar

Fakta | Fisk på Mosebacke

Bjuden på lunch: Johannes Klenell, medredaktör och förläggare på Galago.

Aktuell med: Säsongspremiären på podcasten »Flumskolan« den 10 februari, som talesperson för den svenska satirtidningen Galago och med en film om Degerfors IF, som har premiär i mars.

Åt och drack: Torsk med äggsås och kokt potatis. Drack vatten till maten.

Bjöd på lunch: Martin Röshammar som åt fläskkarré med bacon och potatispuré.

Var: Etablissemanget på Mosebacke i Stockholm.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera