Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Ensamt i skamvrån

»De häktade ska inte straffas genom att mentalt tyna bort i isolering för att de inte hjälper polisen.«

Enligt politikerna är Sverige en humanitär stormakt. En stat som behandlar varje människa rättvist och respektfullt. Det är möjligen sant om man väljer att betrakta brottsmisstänkta som något annat än människor.

När det gäller att häkta människor utmärker sig Sverige bara för sin brutalitet. Här är det regel snarare än undantag att isolera de häktade.

De vet inte hur länge de måste sitta inlåsta 23 timmar om dygnet på en yta motsvarande ett badrum, utan kontakt med familjen, avskurna från allt. I Sverige finns ingen gräns för hur länge man kan hålla någon isolerad. Det finns de som suttit i över tre år.

Europarådets kommitté för förhindrande av tortyr kritiserade de svenska häktningstiderna redan efter ett besök 1991. Varje gång kommittén har kommit tillbaka har den upprepat kritiken. Dessutom kritiserar FN:s tortyrkommitté årligen Sverige i ärendet.

Varje gång Sverige får internationell kritik beklagar sig politikerna. De säger att det är olyckligt att häktningstiderna är så långa. Att något borde göras. Det är ingen som säger att det är bra att vi i Sverige bryter ner de brottsmisstänkta riktigt ordentligt. Ändå händer ingenting.

Det är för att politikerna, när de talar om hur häktningstiderna ska förkortas, alltid hänvisar till de luddigaste och mjukaste verktygen – något nytt styrdokument eller förbättrade rutiner. Däremot är det aldrig någon som i lag vill begränsa möjligheten att isolera människor i häkten på obestämd tid.

När chefs-JO Elisabet Fura tidigare i vintras lämnade över JO:s ämbetsberättelse till justitieutskottet kritiserade hon häktningstiderna och uppmanade ledamöterna att ta initiativ till lagstiftning. I sitt svar gömde sig utskottet bakom de nya »riktlinjer« som Riksåklagaren ska ta fram som arbetsstöd till åklagarna och som inte ens åklagarna tror ändrar någonting.

Danmark och Norge delade tidigare Sveriges plats i skamvrån och fick ständig internationell kritik för långa häktningstider i isolering. Där förekommer det numera knappt att någon sitter isolerad i mer än tre månader, vilket i Sverige är en normaltid. Förändringen beror inte på att åklagare och domare i våra grannländer tolkar lagen lite snällare utan på att lagen har ändrats. Det finns tidsgränser för hur länge man får hålla misstänkta i isolering.

Våra riksdagsledamöter påstår ofta att det vore svårt att lagstifta bort de långa häktningstiderna. De oroar sig för att de principer vår rättegångsordning vilar på skulle kunna hamna i kläm. När det gäller lagar om nya tvångsmedel och annat som underlättar för polis och åklagare bekymrar sig riksdagsledamöterna aldrig för några rättsprinciper. Tankeverksamheten är då sällan större än hundens, när den fattar beslut om att hämta en boll.

Tidigare i år röstade de igenom en lagändring som gör att en misstänkt som hjälper polisen kan få ett lägre straff. Att på så sätt belöna tilltalade för att de underlättar för staten att döma dem innebär principiell förändring inom straffrätten, något som väcker frågor om rättssäkerhet. Riksdagen tyckte inte att det var så mycket att orda om och röstade igenom förslaget utan egentlig debatt.

Och när det nu ändå handlade om att underlätta polisens arbete kunde riksdagen kosta på sig att »ta tag i« häktningsfrågan. Som ett skäl till lagändringen nämndes att häktningstiderna skulle kunna kortas om de misstänkta, med straffrabatten som lockbete, skulle erkänna i högre utsträckning.

Lidandet i häktet riskerar i sig att göra människor villiga att erkänna bara för att få komma ut. Att i det utsatta läget dessutom locka med en straffrabatt kan leda till att vi verkligen får problem med falska erkännanden.

Det är principiellt motbjudande att göra de långa häktningstiderna till de häktades ansvar. De ska betraktas som oskyldiga och inte straffas genom att mentalt tyna bort i häktesisolering för att de inte hjälper polisen.

Det är lagstiftaren som måste ta sitt ansvar. För polis och åklagare är det möjligen bekvämt att kunna hålla misstänkta isolerade utan begränsningar. Men eftersom vi lever i en rättsstat måste statens intresse av att lagföra människor balanseras mot enskildas rättigheter. Häktning måste som alla tvångsmedel användas med proportionalitet.

Därför är det enda rimliga att åklagare och polis, beroende på det misstänkta brottets allvar, får viss begränsad tid på sig att bedriva förundersökning med den misstänkte i isolering. De måste kanske arbeta lite hårdare men det tar de nog ingen större skada av.

För övrigt finns det många goda skäl att kritisera regeringens utrikespolitik. Saudiregimens sårade känslor är inte ett av dem.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera