Krönika

Kasst för marknaden

Alla som gillar effektiva marknader har skäl att börja bråka om hur atlantpakten ska utformas.

För tvåhundra år sedan gjorde sig en börsmäklare från London en förmögenhet på spekulationer, läste Adam Smiths »Nationernas välstånd«, och började sedan fundera på det här med ekonomi.

Börshajen hette David Ricardo och han kom att bli en av historiens mest inflytelserika nationalekonomer. Idén om komparativa fördelar är hans mest berömda.

I dag är teorin mer känd som globaliseringen.

Ricardo, som började sin karriär som 14-årigt biträde i familjens firma, slog fast att man inte bara kan tjäna pengar på att exportera saker. Ett land som specialiserar sin produktion kan också göra förtjänst på att importera. Om alla länder tillverkar det de är jämförelsevis bäst på – det de har sina komparativa fördelar i – blir samhällena rikare genom handel över nationsgränserna.

Ansåg börsspekulanten.

Två sekel senare är tankegångarna högaktuella. Knappt hemma från Saudikraschen håller näringsminister Mikael Damberg och ett stort antal världsledare på att mejsla fram ett frihandelsavtal mellan EU och USA: The Transatlantic Trade and Investment Partnership. Eller TTIP, som det kallas.

Förr handlade sådana avtal om att sänka tullar. Nu är de redan nerhyvlade och i stället vill man »harmonisera regelsystem«. Kort sagt: tar man bara bort skillnader mellan länders regleringar som multinationella företag tycker är kostsamma kommer TTIP boosta affärerna.

Anser världsledarna.

Frågan är bara om den transatlantiska pakten är riggad för att göra samhället i stort rikare, så som Ricardo tänkte sig.

Att »harmonisera regelsystem« betyder nämligen att avveckla skydd för sådant som klimatet och arbetstagare. Inte med teoretisk nödvändighet förstås, men i praktiken blir det ofta så. Fria marknadskrafter har en tendens att producera mer koldioxidutsläpp och mindre rättigheter för löntagare än vad som är optimalt. Ekonomer kallar det marknadsmisslyckanden. Det är inga konstigheter, utan nationalekonomins ABC. För att fixa det som marknaden inte klarar på egen hand skapar vi regleringar. Färre sådana ger alltså inte per definition en bättre och mer fungerande marknad eller för den delen samhälle. 

Men att storföretagen gillar harmonisering fattar man ju.

Det riktiga sprängstoffet i TTIP är tvistelösningsmekanismen ISDS, Investor State Dispute Settlement. Den ger företagen rätt att stämma stater inför en sluten skiljenämnd för att skydda värdet på sitt kapital. ISDS neutraliserar på så sätt den konkurrensfördel länder med stabila politiska system och rättsapparater har för att locka till sig utländska pengar. När internationella bolag får privilegier som de inhemska saknar kan även den konkurrensen bli skev. Dessutom bereder svepande beskrivningar om »rättvis behandling« av utländska investeringar väg för kreativa jurister.

Här någonstans har frihandelsavtalet slutat att gälla frihandel. Ricardo är glömd. I stället öppnar ISDS EU:s fördämningar mot världsmästarna i »I’ll see you in court«. Inte bara kan länder bakbindas demokratiskt, det lär också bli dyrt och riskerar att sätta marknadskrafter ur spel.

Men för de multinationella storbolagen låter det hela fiffigt, såklart.

Runtom i Europa är folk i dessa tider förbannade. Inkomstskillnader skenar och nu ska en liten global kapitalägande elit berikas ännu mer på alla andras bekostnad? Men misstycket mot TTIP är ingen vänstergrej; alla som gillar effektiva marknader och vill behålla stödet för god global handel har skäl att börja bråka om hur atlantpakten ska utformas. I både Storbritannien och Tyskland är konservativa politiker mot ISDS. Tidningarna The Economist och The Financial Times framför kritik. Och i USA konstaterar det libertarianska forskningsinstitutet Cato att »eventuella vinster med att ge multinationella företag en tredjepartsdomstol kommer begravas under nya kostnader«.

Det är bara två år sedan konflikten om vinster i välfärden rasade på den socialdemokratiska partikongressen på Svenska Mässan i Göteborg. Utfallet? Att alla marknadsmisslyckanden inom välfärden inte skulle fixas eftersom några storföretagares intressen också ansågs behöva skyddas.

Inom en bred vänster växer nu oron över det nya handelsavtalet. Men var s-ledningen står är oklart; Mikael Damberg vill inte beskriva sig som motståndare till ISDS. Sista helgen i maj är det åter dags för partikongress och inne på Aros Congress Center i Västerås lär TTIP-striden rasa.

Om socialdemokraterna denna gång gillar välfungerande marknader mer än de älskar big business, återstår att se.

För övrigt är det skoj att även ekonomer kan få gehör för sina första majplakat. Snart är överskottsmålet äntligen historia.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera