Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Det finns bara en Göran

»Hägglund är en av få ­politiker som tagit humor på allvar och förberett humorn med samma precision som allvaret.«

Knappt hade Hillary Clinton annonserat att hon vill bli USA:s nästa president förrän hon på presskonferensen drog ett skämt om sin nya mejladress. Hon skulle inte ha en hemlig sådan denna gång, »för hur bra gick det med det privata sist?«.

Man kunde kanske tyckt att hon borde undvikit att ta upp sitt allra känsligaste garderobsskelett under det första framträdandet. Men se, det var en mycket bra strategi. I stället för att fokusera på det mörka i hennes historia skrockade journalisterna gott och gick hem och skrev om en modig ledare med distans.

Det är ett presidentämne, det.

Familjen Clinton har använt självdistansen förr för att avväpna en skarpladdad presskår. När Bill kandiderade 1992 fick Hillary stark kritik för sin makt över hans kampanj. Bill gjorde snabbt om det till en slogan, »Ni får ju två för en!«, och förvandlade därmed en trist baktalad kampanj till en med ett roligt och mänskligt budskap.

Och de är inte ensamma. Det finns inte en amerikansk presidentkandidat de senaste 50 åren som inte haft en standupkomiker i sitt talarstall. Varför? För att en person med makt som skämtar på sin egen bekostnad upplevs som mer intelligent och trovärdig än en som inte gör det. För att en ledare som kan kommentera ett felsteg med självdistans upplevs som ärlig och transparent. Och inte minst för att genom humor nå ut till de miljoner amerikaner som aldrig tittar på nyheter men följer politiken via »The Tonight Show«. »Funny is Votes«, förklarar min amerikanska kollega när jag ringer för att prata om Hillary Clintons skämt. Sen undrar han: Vem är roligast av våra politiker?

Den enda svenska politiker som skämtat seriöst är Göran Hägglund. Han är en av få politiker som tagit humor på allvar och förberett humorn med samma precision som allvaret. »I Sverige lägger vi annars inget jobb på humor, vi hoppas bara att vi ska råka komma på nåt eller så dricker vi några glas vin«, förklarar jag för min kollega. »Oh my God, vad försörjer ni svenska komiker er på då?«, skrattar han. Jag mumlar nåt om kulturbidrag och tänker att jag struntar i att nämna reklamjobben som halva Sveriges komikerstall ägnar sig åt just nu.

För medan amerikanerna tar humor som retoriskt knep på största allvar sitter vi i Sverige och undrar om man verkligen får skämta om vad som helst. Men är det ens intressant, undrar jag? Är det inte intressantare att diskutera varför så få skämtar så sällan och på så fel sätt?

Humor är precis som musik, det finns olika genrer. Precis lika lite som det passar sig att spela Ultima Thule vid riksdagens öppnande passar det sig att riva av Ganjamans senaste på ett IOGT-NTO-möte. Var sak har sin tid. Vart skämt har sin plats. Det Hägglund bemästrade var att använda humor i rätt sammanhang för rätt människor. Han var lyhörd och förberedd.

I dag jobbar Göran Hägglund sin sista dag i riksdagen. Vem som nu ska ta oss ur detta humoristiska u-land och börja satsa på en hållbar komisk infrastruktur som bärare av de politiska budskapen kan man bara drömma om. Vågar vi hoppas på ett skämt om lantisar när Anna Kinberg Batra drar igång nästa valrörelse?

Hon har ju hjälp nära till hands.

Det är såklart svårt att mäta humorns effekter men visst blir en offentlig debatt mänskligare med politiker som har självdistans. Eller som programledaren i SVT:s Agenda frågade Göran Hägglund: »Men du har ju blivit vald till Sveriges roligaste politiker år efter år, hur kommer det sig att du inte har bättre opinionssiffror?«

Hans svar kom blixtsnabbt: »Jo, men vem vet hur det hade varit annars.«

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera