Drunknar under systemet

Text: Jonas Elvander

Det har varit en vecka präglad av död på låsta, sjunkande skepp. Av barn som kastas överbord, smugglare som rammar sina egna båtar. Människor med tomma blickar som slussas vidare mot förvaring och väntan i läger längs de sydliga stränderna av EU. 400 döda den ena dagen. 800 den andra.

Allt tyder på att detta år kommer att bli historiskt. EU upplever de största flyktingströmmarna sedan Balkankrigen i början av nittiotalet.

Men är det verkligen en flyktingkris som är omöjlig för Europa att hantera?

Enligt Eugenio Ambrosio, regional direktör på den mellanstatliga organisationen IOM, International Organization for Migration, är så inte fallet. Om Europa gör rätt kan migrationsströmmarna hanteras utan problem, hävdar han.

– Antalet ankommande till Italien och Grekland är på inget sätt en kris. Den enda krisen i Europa är antalet som dör på Medelhavet. Att tala om en flyktinginvasion är absurt, säger han.

Förra året kom 230 000 illegala migranter till Italien och Grekland. Enligt Eugenio Ambrosio flydde samma antal från Syrien till Turkiet på en vecka under belägringen av staden Kobane. Av just syrierna, som blivit en av de största flyktinggrupperna i Europa, har bara sex procent kommit till Europa. Jämfört med de miljontals flyktingar som befinner sig i läger i Jordanien, Libanon, Turkiet, Sudan och Kenya är de som kommer till Europa en försvinnande liten del. Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR befinner sig 84 procent av de närmare 50 miljoner människor som är på flykt i världen i utvecklingsländer.

Ändå är det plågsamt uppenbart att EU inte är kapabel att hantera situationen.

När det gäller migranternas omedelbara säkerhet tycks Bryssel ha handlat mot allt sunt förnuft. I höstas ersattes den italienska räddningsoperationen Mare Nostrum, som lanserades efter Lampedusa-tragedin, av den avskalade och EU-ledda operation Triton. Ett argument var att den italienska insatsen lockade flyktingar över Medelhavet.

Men även på ett mer långsiktigt plan har EU skjutit sig själv i foten i mer än femton års tid.

Sedan 1999 finns en gemensam asylpolitik. En central del av den är Dublinkonventionen, som säger att flyktingar ska söka asyl i den medlemsstat de först anländer till. Tanken var att förhindra flyktingar från att åka runt och försöka i varje land. Men detta system har på senare år gjort att länder som Grekland, Italien och Malta tvingas hantera ett mycket större antal papperslösa migranter än andra länder. Resultatet är hundratusentals människor som lever i limbo i de enorma lägersystem som byggts upp. I södra Italien finns kåkstadsliknande flyktingläger. I Grekland, som Europadomstolen flera gånger har kritiserat, upprättade den förra regeringen interneringsläger där flyktingar tvingas leva på obestämd tid under förhållanden som har beskrivits som omänskliga. Läkare utan gränser har till exempel funnit skabb och hepatit bland de intagna.

Samtidigt är vissa andra, rikare länder, inte särskilt benägna att ge asyl. Förra året tog Finland emot 3 620 asylansökningar. Estland 155. Och de länder där flyktingar har störst chans att få asyl, som Tyskland och Sverige som tillsammans tog emot nästan hälften av de 626 000 asylansökningarna förra året, ligger långt ifrån de södra gränsområdena. Det är bland annat dessa skevheter som får UNHCR att klassa EU:s asylsystem som »dysfunktionellt«.

Enligt många bedömare är orsaken till de svåra förhållandena för migranter i Grekland och Italien just missnöjet med det rådande systemet. För att inte uppmuntra migranter att ta sig dit eller att stanna kvar har de valt att inte implementera EU-reglerna om ett humant mottagande. Det kan ses som en tyst protest mot EU:s orättvisa asylpolitik.

Det senaste året har situationen ställts på sin spets.

I februari besökte den grekiske ministern för civilt skydd, Giannis Panousis, det ökända lägret Amygdaleza utanför Aten efter det fjärde självmordet på ett halvår. En ung pakistanier hade hängt sig i sin handduk i en av de överfulla containrarna där flyktingarna bor. Ministern var inte beredd på vad han skulle få se.

– Jag kom för att uttrycka min sorg men nu uttrycker jag min skam, inte som minister men som människa, som representant för en civilisation, sa han på plats.

Syriza-regeringen som gått till val på en humanare flyktingpolitik lovade att stänga lägren inom hundra dagar och att ge sex månaders uppehållstillstånd till de intagna. Men Panousis tillade också att Grekland inte kan garantera att migranterna inte tar sig vidare till något annat EU-land.

– Om européerna inte förstår vad vi säger, låt oss då bryta mot Schengenavtalet och ge handlingar åt 300 000 migranter som kommer att sprida sig över Europa, sa han.

Det var ett direkt hot mot övriga medlemsstater. För ett land som kan gå i konkurs inom ett par månader är dagens flyktingbörda oproportionerligt stor. Över 100 000 flyktingar förväntas korsa Greklands gräns i år. Andra länder måste därför också tvingas ta ansvar, om det så kräver att man bryter mot reglerna, hävdade ministern.

I Italien har man också ifrågasatt regelverket. Enligt den ideella organisationen Migreurope har tjänstemän börjat tumma på regeln att ta fingeravtryck på nyanlända illegala flyktingar på grund av överbelastningen. Newsweek skriver att det kan handla om 100 000 personer som släppts förbi utan att registreras. Detta gör att de inte kan skickas tillbaka till Italien om de reser vidare till ett annat land som Dublinkonventionen föreskriver. Det har i sin tur lett till kraftiga protester från Tyskland och Frankrike, som tidvis ställt in all tågtrafik från Italien.

Att medlemsstater har gått så långt som att aktivt underminera EU:s asylsystem säger något om läget.

Passande nog meddelade kommissionären för migrationsfrågor Dimitris Avramopoulos förra månaden att EU-kommissionen kommer att skynda på presentationen av en ny strategi för den gemensamma asylpolitiken, som ska komma i början av maj. Den väntas innehålla förslag om nya legala flyktvägar som humanitära visum och asylcenter i flyktingläger och på ambassader utanför EU. Det talas även om ett kvotsystem som fördelar flyktingbördan jämnare mellan medlemsstaterna, vilket många utsatta länder efterlyser.

Sådana förslag välkomnas av många i ett läge där det rådande systemet kan sägas vara själva orsaken till flyktingkrisen.

Problemet är bara att alla inte är missnöjda med den nuvarande situationen.

I många östeuropeiska länder är dagens låga flyktingmottagande inget man vill ändra på. Och länder med en restriktiv invandringspolitik, som Danmark, Storbritannien och Ungern, motsätter sig generellt nya lagliga vägar in i EU. Många regeringar vill undvika att stöta sig med sina Ukip, Front National, Jobbik och Dansk folkeparti. Att förslag om kvoter och legala vägar skulle passera smärtfritt genom europeiska rådet är därför osannolikt.

giannis

Giannis Panousis

Enligt Eugenio Ambrosio på IOM, är migration inte bara en fråga om att hitta administrativa lösningar på ett politiskt problem. I första hand är det en valfråga.

– I dag har vi 28 olika asylpolitiska linjer, en för varje medlemsland. För att det ska ändras behövs ett nytt europeiskt direktiv. Men det kommer sannolikt inte att bli aktuellt så länge politiker använder migration för att så rädsla och misstänksamhet bland väljarna, säger han.

Europeiska politikers tendens att utmåla migration som ett hot samtidigt som våra åldrande samhällen egentligen blir mer och mer beroende av extern arbetskraft är inte bara förljuget, menar han. Det är också kontraproduktivt.

–Det är nästan omöjligt att komma till Europa för att arbeta. Det är detta hinder som skapar en marknad för smugglare, säger Eugenio Ambrosio.

Av den anledningen anser Ambrosio och många med honom att den enskilt viktigaste åtgärden från EU:s sida är att öppna fler legala migrationsvägar.

Men även om nya lagliga vägar och ett kvotsystem skulle komma på plats tacklar det inte det verkliga problemet, nämligen flyktingarnas långsiktiga situation.

Så länge invandringspolitiken förblir en medlemsstatsfråga kommer vissa länder inte att bevilja fler flyktingar asyl, oavsett hur stor kvot som hamnar i deras köer. Medan flyktingstatusen regleras av EU-lag, definieras till exempel den humanitära asylstatusen på nationell nivå. Där kan tolkningarna se väldigt olika ut. Därför kommer skillnaden för de flesta flyktingar att handla om i vilket land de får vänta på utvisning.

Det mest konkreta som EU förväntas prestera för närvarande är ökade resurser till räddningsoperationer, för att förhindra fortsatta katastrofer på Medelhavet. Det var också den första åtgärden på den tiopunktslista som utrikesministrarna presenterade efter mötet i veckan. I övrigt var det högtflygande ord om att bekämpa smugglare militärt och att stärka infrastrukturen i närområdet.

Den senaste veckan har återigen visat att inte ens en överhängande risk för att drunkna i Medelhavets vågor avskräcker människor från att fly till Europa. För att förändra den rörelsen krävs en långsiktigare och mer genomgripande strategi än att skjuta ner smuggelbåtar. Frågan är om Europa är redo för det.

fokusill440

Klicka på bilden för att göra den större.