Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

För tidigt för eufori

Många drog en lättnadens suck när Iran och en rad stormakter enats om ett avtal för landets kärnteknik. Men risken för fallgropar är stor, skriver Hans Blix, som ledde FN:s vapeninspektioner i Irak 2002.

På skärtorsdagen tillkännagavs i schweiziska Lausanne att Iran och sex stormakter plus EU enats om huvuddragen i en uppgörelse om Irans kärnenergiprogram. Det skedde efter tolv års förhandlande och en slutspurt med exempellöst intensiva samtal.

På de flesta håll i världen följdes beskedet av en stor lättnad att risken för krigshandlingar mot Iran skingrats i och med överenskommelsen. Till och med ett visst hopp om att ett Iran som inte längre är utstött skulle kunna bidra till minskat kaos och våld, inklusive ett undanträngande av terrorgruppen IS, kunde skönjas.  I Teheran tutade bilarna vilt: man vill bli en del av världen igen och slippa ekonomiska sanktioner. I Moskva, där det finns en stor oro för islamistiska terrorgrupper, vill man ha ett vänskapligt och hjälpsamt islamiskt Iran. I Beijing vill man kunna sträcka ut armar mot Västasien och man är angelägen om att eldsvådor släcks. För EU framstår uppgörelsen som en möjlig desarmering av en av minorna i Europas grannskap. Även den saudiska regeringen, som tidigare liksom den israeliska visat akut oro för Iran som en växande ekonomisk och militär makt, välkomnade avtalet.

Det gjorde däremot inte Israels premiärminister Netanyahu, som uttalade att uppgörelsen var ett dödligt hot mot Israel. Samtidigt lovade hans vänner i Washington att göra allt för att förhindra att avtalet fullbordas.

I en lång intervju förklarade president Obama att uppgörelsen var en bättre väg att skydda Israel än sanktioner som aldrig tar slut. Den täpper till alla vägar för Iran att skaffa sig kärnvapen och den grundas – liksom den färska uppgörelsen med Kuba – på Obamas ståndpunkt att USA måste vara berett att förhandla och göra upp samtidigt som man behåller sin slagkraft och beredskap att skydda sina strategiska intressen och försvara sig och sina allierade – exempelvis Israel – om de angrips.

Obama

Det kan te sig lite märkligt att all denna eufori kommer till uttryck utan att de förhandlande parterna gett någon gemensam fullständig redovisning av den uppgörelse som de är så glada över. Man får förmoda att det främst beror på att svår förhandlingsterräng återstår. I ett dokument som Vita huset släppt och som säger sig ange centrala överenskomna »parametrar« preciseras åtskilliga åtgärder som säkert blir svåra att realisera. Exempelvis att en mekanism ska inrättas (i FN?) som ska granska och godkänna försäljning till Iran av visst kärnenergirelaterat material och teknologi, och att inspektion av en del fartygstransporter ska kunna göras. Vidare att Iran ska ge det internationella atomenergiorganet IAEA inspektionsrättigheter som går längre än vad någon annan stat i dag accepterar. Innan några FN-resolutioner upphävs ska IAEA ha skapat klarhet rörande påståenden och bevismaterial som man mottagit av nationella säkerhetstjänster om att iranska aktiviteter i det förflutna hade »militära dimensioner«.

Kanske hoppades de som släppte det kravstinna dokumentet att det skulle minska motståndet i Washington (och i Israel) mot en uppgörelse med Iran. Uppenbarligen finns här rejäla snubbeltrådar som kan försvåra de förhandlingar om en slutlig text som ska vara färdig till slutet av juni.

Det detaljerade amerikanska dokumentet kontrasterar mot det ganska korta uttalande som gjordes gemensamt, av Irans utrikesminister Javad Zarif och de sju förhandlingsparterna (inklusive USA) genom Federica Mogherini, EU:s representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik.

Där förklaras bland annat att Iran ska införa begränsningar såväl i kapaciteten att anrika uran som i de mängder som anrikas och de nivåer till vilka anrikning sker. En underjordisk (bombsäker) anläggning som avsågs för anrikning i iranska Fordow inriktas nu i stället på forskning och utveckling under internationell medverkan. All plutoniumproduktion utesluts. I gengäld ska Iran kunna delta i internationellt kärnenergisamarbete, köpa kärnreaktorer utifrån och samarbeta i frågor om nukleär säkerhet. Sanktioner kommer att hävas samtidigt med IAEA:s kontroll av att Iran uppfyller de nyckelförpliktelser som landet åtagit sig. En ny resolution av säkerhetsrådet ska upphäva dem som hittills gällt och införa vissa nya tidbegränsade krav.

Vad är alternativet till en uppgörelse? Vad sker om motståndarna till uppgörelsen lyckas sätta stopp för den? De argaste amerikanska hökarna har ett enkelt svar: antingen bombar man Iran eller också har man en iransk bomb. Att USA skulle gå till väpnade angrepp är dock mindre troligt. I världssamfundet men säkert också i USA finns ett starkt motstånd mot att ovanpå krigen i Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och Jemen lägga ett nytt väpnat angrepp. Ingen vet vart det skulle leda, hur länge det skulle vara och vad det skulle kosta.

Troligare är att okända krafter skulle fortsätta genomföra sabotage i Iran och – trots amerikanska fördömanden – begå fler mord på iranska kärnenergiexperter. Kanske skulle USA ytterligare skärpa de »ändlösa sanktioner« som Obama helst vill komma bort ifrån.

Hur väl underbyggda är då misstankarna om att Iran avsåg att bryta sina förpliktelser i icke-spridningfördraget och tillverka en bomb? Iran befann sig under hela 1980-talet i ett ohyggligt krig mot Irak, och Israel bombade 1981 en irakisk forskningsreaktor som man hävdade visade att Saddam Hussein ville utveckla kärnvapen. Det skulle varit begripligt om Iran under denna tid haft tankar på att åtminstone närma sig kärnvapenkapacitet. Detta var dock för över 30 år sedan. Varken då eller senare har FN:s säkerhetsråd eller IAEA:s styrelse hävdat att Iran har eller är på väg att tillverka ett kärnvapen.

Vad som däremot lett till misstankar är att Iran byggt upp en större anrikningskapacitet  än vad som borde behövas för ett fredligt program. När det därtill framkom att Iran ansågs ha brustit i rapporteringen till IAEA var det förståeligt att omvärlden förlorade förtroendet för att landet avsåg att avstå från kärnvapen. Centrifuger som anrikar uran till fyraprocentigt reaktorbränsle kan ställas om så att de snurrar fram uran som anrikats till 90 procent och därmed är lämpligt för kärnvapen. Anläggningar för anrikning av uran i Japan och Brasilien har rest få invändningar därför att det finns ett förtroende för att dessa länder inte har några vapenavsikter. Det sätt på vilket det iranska programmet vuxit har inte ingett något sådant förtroende.

Det är för att Iran i framtiden, och utan internationellt motstånd, ska kunna skapa ett modernt, fredligt kärnenergiprogram som landet behöver genomföra det som nu definierats i Lausanne. Det är bara att hoppas på att uppgörelsen blir både heltäckande och tydligt formulerad före juni månads utgång.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera