Det förlorade kungadömet

Text: Katrine Marçal

Foto: Peter Macdiarmid/Getty images

Det brukar gå fort. Valet är alltid en torsdag, vallokalerna stänger klockan tio och på fredag morgon är allt klart.

Runt lunch stiger den gamla premiärministern ut genom sin berömda svarta ytterdörr och avgår. Den nya åker till Buckingham Palace för att ta drottningen i hand och sedan direkt till den berömda svarta ytterdörren.

Flyttlasset följer omedelbart. Skrivborden är rensade. Lösenorden till datorerna utbytta. Den nya politiska staben tar över på eftermiddagen. Två, tre timmar senare utnämns ministrarna.

Det är så Storbritannien i vanliga fall byter regering.

Det fanns en tid när svenska socialdemokrater och moderater flörtade med idén att införa majoritetsval i Sverige. Senaste grundlagsutredningen lät Valmyndigheten räkna på konsekvenserna.

Majoritetsval i enmanskretsar gav i alla fall starka regeringar, hette det. Och ett tydligt valresultat. Antingen det ena eller det andra av de två stora partierna skulle få regera och man slapp hantera irriterande miljöpartister, främlingsfientliga populister eller ens oroa sig för att kristdemokraterna ska åka ur och därmed förlora valet åt moderaterna.

I Storbritannien finns inga decemberöverenskommelser.

Här vinner ett parti och det andra förlorar.

Eller så brukade det vara.

Hela denna märkliga brittiska valrörelse 2015 har medierna, opinionsinstitut, politiker och statsvetare väntat på att folket ska »bestämma sig«. Blir det Labour eller Tories?

Vilken av de två politiska berättelserna? Vilken av de två Oxford-utbildade herrarna?

Men folket har vägrat bestämma sig.

De har i stället gått till skotska nationalister, gröna idealister och EU-hatande högerpopulister. I ett land där barnen fortfarande får lära sig att man har ett »tvåpartisystem« deltog sju partier i den tv-sända debatten.

Det sägs ju att man vinner val i mitten. Men vad händer när mitten kollapsar?

Man faller och faller och faller.

Ner i det politiska underlandet.

»Glad krigare« stod det på lappen. Det var Ed Milibands ledord för tv-debatten för en månad sedan, nerskrivna på ett papper som någon hittade i sminket efteråt. Den skrikiga kvällstidningen The Sun gnuggade händerna och publicerade med ett hånskratt.

Som en glad krigare ville han alltså vara.

I det läget av valrörelsen hade den 45-årige Labourledaren förlorat nästan hela Skottland, i princip misslyckats att vinna tillbaka en enda av de väljare som gått till de konservativa 2010 samt tappat röster till både de gröna och till det högerpopulistiska Ukip. Elaka tungor började jämföra Ed Miliband med Brad Gilbert, den amerikanske tennisspelaren.

nicola_hej
Sossemagnet. Nicola Sturgeon har gjort ett rekordval med sitt skotska SNP.

Brad Gilbert var egentligen inte bra på något moment i tennis. Men han ville verkligen vinna. Så då gjorde han det. Till publikens stora förvåning.

Inte särskilt elegant, men han vann.

Tennis handlar i slutändan om att få flest bollar innanför linjerna. Politik om flest mandat.

Ed Miliband hade vunnit på detta sätt tidigare.

För fem år sedan ställde han upp mot sin storebror, David Miliband, den självskrivne kronprinsen i Labours partiledarval. David hade varit utrikesminister. Ed hade varit klimatminister.

Alla trodde att David skulle vinna, han var dubbelt så populär bland väljarna och mycket mer känd. En internationell statsman som gjorde till och med Hillary Clinton knäsvag. Brittiska medier älskade att publicera bilder på dem. Hillary Clinton såg skolflicksaktigt fnittrig ut och tog väldigt gärna David Miliband på armen.

Men Ed Miliband begrep att det var partiet som valde ledare, inte väljarna. Och han begrep det valsystem som partiet använde. David vann bland medlemmar och i parlamentsgruppen. Men Ed vann hos facket.

Och deras mandat räckte.

– Vad har jag gjort mot David? utbrast Ed när det stod klart att han vunnit.

I dag påstås deras fruar hata varandra och deras mor vara förtvivlad. David emigrerade till USA och sitter nu och ger råd till bland andra Hillary Clinton.

Under sina fem år som oppositionsledare har Ed Miliband utvecklat det tydligaste politiska projektet av alla europeiska socialdemokratiska partiledare.

Vilket kanske inte säger så mycket.

Det kan dock eventuellt hjälpa honom om han blir den som ska bilda regering. Att förhandla med andra partier utan att först veta vad man själv vill är, som de svenska socialdemokraterna upplevt, en knepig sak.

– Jag kandiderade som partiledare eftersom jag var övertygad om att jag var den person som var bäst lämpad att ta vårt parti vidare från New Labour, sa han i en av kampanjfilmerna Labour gjorde i den här valrörelsen.

Det var förstås en kommentar till brödramordet. Att ställa upp mot sin storebror av personlig rivalitet är taskigt. Att ställa upp mot sin storebror för att man tror så mycket på en viss politisk inriktning att man till och med ställer upp mot just sin storebror.

Ja, det kan till och med vara ädelt.

Ed Miliband valdes för att han var den kandidat som mest kraftfullt argumenterade för behovet av att gå vidare från Tony Blairs tredje väg. Det innebar inte att han kom från en annan politisk falang. Tvärtom. Han var lojal fotsoldat åt Blairs partner Gordon Brown och trampade den tredje vägen hela vägen till Irak (även om han själv motsatte sig kriget).

clegg_äter
Sista rycket. Liberaldemokraternas Nick Clegg har inte fått stående ovationer som koalitionspartner till Cameron under de fyra regeringsåren. Även i valrörelsen har Clegg fått jobba i motvind.

Men han såg något som andra inte såg.

New Labour dog tisdagen den 11 maj 2010. Gordon Brown hade just avgått som premiärminister och hans forna medarbetare gick till puben. Det var då Ed Miliband klev fram till Stewart Wood och frågade om han ville komma förbi Ed Milibands hus nästa morgon.

– Vi behöver prata.

Stewart Wood och Ed Miliband bor på samma gata i Dartmouth Park i Norra London. Inte långt från Karl Marx grav.

Om vad pratade de måndagen den 12 maj 2010?  Ifall det skulle gå att vara radikal i brittisk politik och ändå vinna val. Deras svar blev, efter en lång diskussion, ja.

Detta gjorde akademikern Stewart Wood till kampanjledare och trettio år av regler för hur man bedriver politik i Storbritannien obsoleta.

Analysen som pratades fram hemma hos Ed Miliband handlade om att finanskrisen hade förändrat allt. Det gick inte längre, ansåg de, att vara ett socialdemokratiskt parti och ha en ekonomisk modell som byggde på att en banksektor på steroider skapade tillväxt. Det spelade ingen roll att denna tillväxt sedan gick till vård, skola och omsorg i en skala som Storbritannien inte hade skådat sedan efterkrigstiden. Man kunde inte längre strunta i att det fanns superrika. De som höll på att göra det omöjligt för en vanlig medelklassfamilj att bo i London. Forskarna kallade det »timglasekonomi«. Jobben hade skapats i toppen: finansbranschens välbetalda kostymer i sina glaspalats runt Liverpool Street. Samt i botten: kvinnorna och invandrarna i den allt större lågbetalda tjänstesektorn. Medelklassen kämpade på i mitten med stratosfäriska huspriser, barnomsorgskostnader på runt 17 000 kronor i månaden och allt färre bra jobb.

cameron
Dött lopp. David Camerons Tories lyckades inte rycka ifrån i valets slutspurt. Genom löfte om folkomröstning om EU och ett mer federalistiskt Storbritannien försökte han locka röster från Ukip.

Ojämlikheten var vår tids stora fråga, menade den grupp som efter mötet den där morgonen började samlas runt Ed Miliband.

Det måste gå att göra saker annorlunda.

De bestämde att Ed var tvungen att bli Margaret Thatcher. Fast omvänt.

Gordon Browns sista stora tal som finansminister i juni 2007 hade varit en hyllning till finansekonomin. Fyra år senare stod Ed Miliband på Labours partikongress och dundrade:

– Vi behöver banker som tjänar ekonomin, inte en ekonomi som tjänar bankerna.

Det var ett helt nytt tonläge.

Han skissade fram ett politiskt projekt som handlade om att bygga om hela det brittiska samhället. Reglera banker, öppna dagis, höja minimilönerna och skaffa sig en näringspolitik som inte bara sysslar med att underlätta för finansmännen att ge varandra bonusar.

Valmanifestet i år var mer vänster än någon trodde var möjligt. Kraftigt höjda skatter för de rikaste, skatt på bankbonusar, en »herrgårdsskatt« på hus värda mer än 2 miljoner pund och prisstopp på energi för att hjälpa de hårt pressade konsumenterna i deras dragiga engelska hus.

Ed Miliband vill göra det som Margaret Thatcher gjorde, strategiska reformer av ekonomin i syfte att skapa ett annat samhälle. Det var därför han blivit brödramördare. Utsatt sig för sin mors djupa ånger.

Han såg att tiderna förändrades, att Anthony Giddens ersattes av Thomas Piketty.

Ed Miliband och hans stab glömde dock bort en sak:

Skottland.

Tiderna hade nämligen verkligen förändrats.

Mer än någon söder om Hadrianus mur kunde ana.

För det konservativa partiet började resan ner i underlandet redan 2005.

– Vi måste sluta upp att tjafsa om EU, slog David Cameron fast som nyvald partiledare.

I åtta år hade hans konservativa parti då förödmjukats av Tony Blairs till synes ostoppbara politiska maskin. David Cameron skulle »göra en Reinfeldt«. Partiet skulle bli valbart i den breda medelklassen.

Hela hans uppenbarelse var visserligen överklass. Får man sitt första jobb för att någon ringer ett samtal å ens vägnar från slottet är man överklass. Nästan alla han kände var också överklass. Och nästan alla han sedan tillsatte som ministrar var överklass.

Men David Cameron såg behovet av förnyelse och det var så han positionerade sig. Denne sympatiske man i 40-årsåldern skulle modernisera det konservativa partiet. Och om stora Bo Lundgrenska skattesänkningar är vad en svensk högerman måste ta avstånd från för att visa att han menar allvar, är EU dess brittiska motsvarighet.

VF_överhuset
Bänkarna i underhuset är gröna, bänkarna i överhuset är röda. Trots att det finns 650 ledamöter finns det bara 427 sittplatser i underhuset. Resten får stå.

Det där med Europa har alltid varit en konservativ huvudvärk i Storbritannien.

Den europeiska unionen uppfattas inte bara som en socialdemokratisk konspiration som försöker smyga miljölagstiftning och fackliga rättigheter in i landet via Bryssel. EU är även en ständig påminnelse om Storbritanniens pinsamma avsaknad av imperium. I stället för att styra världshaven måste man i dag förhandla med Tyskland om jordbrukssubventioner till Frankrike.

När »invandringen« diskuteras i Storbritannien är det inte huvuddukar, hårfärg eller »kulturella skillnader« som gäller. När »invandringen« diskuteras handlar det om EU.

Innan Polen gick med i EU 2004 fanns bara runt 100 000 polacker i Storbritannien. I dag är det fem gånger fler.

Tror man.

Folkbokföring är inte britternas starkaste gren.

Men efter EU:s utvidgning 2004 kom många öst- och centraleuropéer för att jobba och ilskan över den arbetskraftsinvandringen fick många traditionella konservativa väljare att lämna David Camerons parti för det högerpopulistiska Ukip.

Så David Cameron fortsatte att tjafsa om EU. Han drog en enda – eventuellt förödande – politisk slutsats: att han inte skulle modernisera sitt parti.

2010 blev han ändå premiärminister.

Hans regering var från början ett personligt misslyckande. David Cameron hade förväntat sig att vinna en majoritet mitt i brinnande ekonomisk kris mot den impopuläre Gordon Brown. I stället blev han tvungen att bygga en koalitionsregering med Liberaldemokraterna.

Det var den första koalitionsregeringen sedan kriget. Liberaldemokraterna hoppades att den innebar slutet för tvåpartisystemet och början på ett trepartisystem. I stället blev det början till ett sjupartisystem. Vem kunde ha anat det?

Regeringen visade sig dock framgångsrik. Den har hållit i fem år och i hög grad genomfört vad den velat.

Frågar du Liberaldemokraterna får du förstås en annan bild. Kanske borde de ha förstått vad de gav sig in på. Svekdebatt efter svekdebatt och en halvering i opinionen. I den här valrörelsen har det sett ut som om Nick Clegg, vice statsminister i Storbritannien, inte ens skulle lyckas bli omvald till sin plats i parlamentet.

Det stora projektet för Camerons regering kom att bli budgetnedskärningar. Finanskrisen ledde till stora bankräddningspaket och hög arbetslöshet. Underskotten sköt i höjden och David Cameron lovade att återställa ordningen.

Det politiska programmet av tuffa nedskärningar var förstås kontroversiellt. Hans finansminister blev utbuad av en hel stadion under OS i London 2012. Och Labour har i fem år vrålat om att åtstramningspolitiken ströp den lilla tillväxt som fanns.

Men den brittiska ekonomin började så småningom att växa. Kraftigare än i resten av Europa.

Huruvida detta var tack vare nedskärningarna, eller trots dem, är en annan fråga. Men jobb har skapats. Problemet är kanske bara vilken typ av jobb. Labour kritiserar de låga lönerna och de osäkra anställningsformerna.

David Cameron är dock stolt över vad han har åstadkommit och väljarna håller med. Ekonomin är den enda fråga där Tories under mandatperioden hela tiden har haft högre förtroende än Labour.

Det har dock skett till ett pris.

I samma ögonblick som David Cameron lade planerna att modernisera sitt parti på hyllan började hans egen högerfalang att vädra morgonluft.

De såg sin chans att få en annan EU-politik.

Hela mandatperioden har David Camerons parti tappat väljare till Ukip, som precis som många konservativa parlamentariker vill att Storbritannien lämnar den Europeiska unionen. Det finns inget annat sätt att få stopp på den stora arbetskraftsinvandringen, anser Ukips partiledare Nigel Farage.

Storbritannien är också ett tätbefolkat land där bristen på bostäder är stor och skolplatserna få. Bilden av att det helt enkelt inte »finns plats« för fler människor är spridd. Särskilt i kvällstidningarna. När Nigel Farage säger att trafikstockningarna på motorvägen beror på invandringen nickar många instämmande.

Även Labour har de senaste åren tappat väljare till Ukip. Storbritannien är ett land utan starka fackföreningar och med en stor svart sektor. Lönerna längst ner på arbetsmarknaden har urholkats och bilden är att detta beror på den stora invandringen. Vad som aldrig hade förekommit i Labour under Tony Blairs tid är affischer, eller för den delen röda muggar, med texten »kontrollerad invandring«. Tredje vägens socialdemokrati stod för öppna gränser, fri rörlighet och globalisering. Ed Milibands socialdemokrati har visat sig mer reserverad. Labour har de senaste fem åren lagt enorm tid på att utveckla politiska förslag som kan nå invandringskritiska väljare ur arbetarklassen.

Om de har lyckats är en annan fråga.

Främst har det handlat om högre minimilöner, ordning och reda på arbetsmarknaden samt vissa förändringar av bidragssystemen. Samtidigt har Ed Miliband hela tiden betonat vikten av att Storbritannien förblir en öppen och mångkulturell del av Europa.

miliband
Från nörd till hunk. I en stor del av valkampanjandet beskrevs Labours Ed Miliband som trist och icke-elektrisk. När hans fru berättade hur de träffades och när han fick hjälp av några pr-gurus förändrades allt.

Även om Ukip kan hota Labour på allvar i framtida val har de i denna valrörelse främst varit ett problem för de konservativa.

Mitt i mandatperioden försökte David Cameron bemöta Ukip genom att lova britterna en folkomröstning om EU. Det var hans sätt att försöka få bort frågan från dagordningen och lugna sin rebelliska högerflank. De konservativa ville inte behöva prata invandring eller EU under valrörelsen.

I valrörelsen ville de prata ekonomi.

Under de här fem märkliga åren i brittisk politik har Tories styrka i väljarnas ögon varit just ekonomin. Labours svaghet i väljarnas ögon har varit Ed Miliband.

Redan vid tillträdet kastade sig kvällstidningarna över honom och spottade ut en högst effektiv nidbild: Ed var en världsfrånvänd tönt som inte kunde föra sig i möblerade rum.

Och så förra året gjorde Labourledaren misstaget att äta en baconmacka.

Han attackerade mackan med hela ansiktet, pressade in den i munnen med vilt stirrande blick och ändå såg det ut som om det var baconmackan, inte Ed Miliband, som gick segrande ur mötet.

Bilderna publicerades i samtliga brittiska tidningar och den centrala frågan i brittisk politik blev: Kan vi verkligen ha en premiärminister som ser ut såhär?

Den konservativa valkampanjen var tänkt att bygga vidare på detta. David Cameron skulle prata om den ekonomiska återhämtningen och han skulle peka på Ed Miliband och hånskratta.

Det var bara en sak som det konservativa partiet glömde bort att fundera på.

Vad skulle David Cameron göra om Ed Miliband plötsligt blev populär?

Den viktigaste lärdomen – om man är brittisk regeringsbildare i alla fall – från Lewis Carolls lilla bok om Alice i Underlandet är inte främst att lite vad som helst kan hända om man hamnar i Underlandet utan att det gäller att hitta en väg därifrån. Alice hade en kanin till sin hjälp.

I den här valrörelsen har den vita kaninen varit siffran 323. Det är antalet mandat du behöver för att nå en effektiv majoritet. Men bortom den där lilla siffran har något mycket viktigare legat dolt: den förlorade politiska mitten.

Ska man verkligen förstå det här valet måste man förstå att det började i ett annat val. Det om skotsk självständighet förra året.

Den skotska nationalismen är förvirrande eftersom den uppträder som radikal socialdemokrati. Skottland har inte röstat för en konservativ regering sedan 1935. Landet har trots det tillbringat större delen av 1900-talet styrt av just konservativa regeringar.

Eftersom engelsmännen har röstat på sådana.

Inför folkomröstningen framställde SNP, det skotska nationalistpartiet, självständighet som det enda sättet för Skottland att få den mer skandinaviska välfärdsstaten som skottarna efterfrågar. Labour argumenterade emot. Men samtidigt delade de i princip kontor med Tories. Den skotska folkomröstningskampanjen innebar det mest omfattande samarbetet mellan de konservativa och Labour sedan kriget. De etablerade partierna hade gjort som etablerade partier gör i sådana här lägen: de gick samman för att rädda landet.

Alltså Storbritannien.

Gordon Brown gav plötsligt råd till David Cameron.

Så det Labour och Ed Miliband ägnat fem år åt att göra radikalare än på trettio år började i de skotska väljarnas ögon framstå som elit. Som »röda Tories«.

Det var folkomröstningens paradox.

Nationalisterna förlorade. 55,3 procent av skottarna röstade mot självständighet och 44,7 procent för. Men ilskan gick nästan att ta på. Nicola Sturgeon tillträde som partiledare för SNP vid den här tiden. En karismatisk 45-årig kvinna besatt av den danska tv-serien »Borgen«. SNP blev plötsligt en nationell faktor.

Mönstret började synas i opinionsmätningarna redan i november förra året.

Det var ett av dessa seismiska politiska skiften som plötsligt bara var ett faktum: Labour höll på att förlora Skottland.

Ed Miliband var upptagen med att hantera baconmackor.

Därmed var mitten borta. SNP på ena kanten, Ukip på den andra. Och två radikaliserade men förlorande partier däremellan.

Men som sagt, det centrala när man ramlar ner i det politiska underlandet är inte om det dyker upp en hattmakare här eller en larv som röker vattenpipa där. Det viktiga är hur man hittar ut.

När valspurten började var det alltså kört för Ed Miliband.

Fast inte om man räknade mandat. Den vita kaninen är 323.  Det enda Ed Miliband behövde, och som faktiskt såg nåbart ut, var att 323 parlamentariker från olika partier röstade mot David Cameron som premiärminister. Och visst skulle de skotska nationalisterna göra det?

De konservativa har hela tiden trott att de skulle vinna ändå. Till jul är vi större än Labour, sa de först. Sedan januari. Sedan påsk.

Men det hände inte.

Visst hade de högre förtroende gällande ekonomin men det verkade inte automatiskt översättas i 323 mandat. Långt därifrån.

– En Labourregering understödd av skotska nationalisterna skulle innebära den värsta konstitutionella krisen sedan Edward VIII gav upp tronen, varnade till slut inrikesminister Theresa May.

Det var när den konservativa valkampanjen hade blivit desperat. För deras andra vapen – Ed Milibands impopularitet – höll på att slås ur deras händer. Precis när de behövde det som mest.

Förväntningarna på Labourledaren var vid det här laget rekordlåga. Det innebar också att vid den första tv-utfrågningen behövde Ed Miliband i princip bara klara av att inte dregla på golvet för att positivt överraska det brittiska folket.

Det visade sig vara livsfarligt.

Labour hade sedan länge planerat hela sin kampanj som en decentraliserad markoperation. Man har inte så mycket val när en hel nation tycker att ens partiledare är en jubeltönt. Om folk bara får träffa honom kommer de förstå att han inte är som tidningarna skriver att han är. Så gick den till synes hopplösa logiken.

Ingen trodde på den.

Men det funkade.

Ingen vet riktigt när det hände. Men det hände någon gång när det bara var tre-fyra veckor kvar till val. En kavat Ed Miliband som i nationell tv svarade »Hell yes!« på frågan om han verkligen är tuff nog att bli premiärminister. Den snabbfotade Labourkampanjen tryckte omedelbart upp röda t-shirts: »Hell yes! I’m voting Labour«.

Att Ed Miliband överhuvudtaget glatt var med i tv, till skillnad från David Cameron som i enlighet med den politiska regelboken i Storbritannien försökte undvika detta nymodiga medium, var märkligt i sig. Att Labour som med hjälp av snillrik mejlmarknadsföring lyckades samla in hundratusentals pund för att finansiera sin kampanj från vanliga människor, likaså.

Det smög sig på: plötsligt blev Ed Miliband populär.

Labour hade visserligen missbedömt Skottland men de konservativa hade missbedömt Ed Miliband.

Det finns ett pris att betala när den politiska mitten försvinner. Och det betalas av de stora etablerade partierna. Både Ed Miliband och David Cameron har navigerat i Underlandet försedda med kartor som utgår från att folk fortfarande tror på deras politiska berättelser. Ingen av dem har hittat en väg ut.

I stället har de bara öppnat dörrar efter dörrar för att på andra sidan möta något nytt och konstigt. Nu står de framför dörren med siffran 10 på och har ingen aning om vad som finns på andra sidan.

Storbritannien har inte längre något tvåpartisystem och val vinns inte längre i mitten, utan ute på kanterna. Hela kortleken är uppkastad i luften. Allt är plötsligt förhandlingsbart: från nationens vara till dess medlemskap i EU.

Och kanske har Ed Miliband rätt. Kanske har finanskrisen inneburit en radikalisering av de brittiska väljarna. Men det är i så fall en rörig radikalisering. En populistisk, proteströstande och arg sådan där inga väljare plötsligt kan tas för givna.

Bägge de stora partierna missade detta.

– Undra på att du är sen, den här klockan går nämligen exakt två dar efter, sa den vita kaninen till Alice.

Fakta | Tudelad makt

Det brittiska parlamentet är uppdelat i ett under- och ett överhus. I underhuset (House of Commons) sitter 650 ledamöter medan det inte finns ett fast antal i överhuset (House of Lords). Just nu sitter det drygt 780 ledamöter där. Underhusets ledamöter väljs genom majoritetsval i enmanskretsar — 533 från England, 59 från Skottland, 40 från Wales och 18 från Nordirland.

Fakta | 650 platser finns det i parlamentet

Men man behöver bara 323 mandat för en effektiv majoritet eftersom varken talmannen eller de fem ledamöterna från Sinn Féin sitter med i kammaren.

Fakta | 1,4 miljoner pund

Har ledamöterna, under de senaste två åren, köpt alkohol för inne på parlamentets barer och pubar.

personerLITEN

Tryck på bilden för att förstora den.

grafik1

grafik