Öppna era sinnen

Att betraktas utifrån med brallorna nere är pinsamt. Så är det med OECD-rapporten om den svenska skolan, som landade i veckan. Den fruktade Andreas Schleicher, som tar skolpolitiker i örat i hela västvärlden, var själv bekymrad.

Förr var Sverige ett föredöme på skolfronten. Men från att ha varit bäst i klassen har Sverige rasat i Pisa-mätningarna. Vi får också anmärkning för skolk och sen ankomst. Lärarna kommer kanske i tid, men är för dåliga. Och värst av allt; ingen tar ansvar. Stat och kommun skyller på varandra.

Rapporten på mastig EU-prosa avskräcker förstås, men den som gräver i statistiken gör fynd. Helt logiskt är svenska lärare mer missnöjda med jobbet än OECD-snittet. Å andra sidan tycker de att de gör ett bättre jobb än OECD-snittet. 96 procent av lärarna anser det. OECD-rapportörerna kliar sig i huvudet. Hur kan lärarna vara så nöjda, även om elevernas resultat stadigt sjunker?

En van rapportläsare blir inte förvånad. Det är ju samma sak med eleverna! Resultaten sjunker, men eleverna stortrivs i sin usla skola, till skillnad från barn i nästan alla andra plugg, som dignar under läxor och är rädda för sina lärare. Svenska elever gillar sina dåliga lärare, och har extremt gott självförtroende, jämfört med OECD-snittet. Tydligen gäller detta även deras dåliga lärare.

»Den svenska skolan verkar ha förlorat sin själ i början på nittiotalet«, suckar Schleicher. Vi vet vad som hände då. Skolan kommunaliserades under Göran Perssons eminenta ledning, och utsattes för besparingarnas stålbad. Sedan kom friskolorna, som suger så mycket energi i den svenska skoldebatten. OECD snärtar debattörerna på fingrarna: de ser ingen skillnad mellan resultaten i kommunala skolor och friskolor; alla är lika dåliga. Och sverigedemokraterna får också  klart besked: de svaga resultaten kan ingalunda skyllas på invandringen. Ungar i överklassen kan inte heller multiplikationstabellen.

Däremot, morrar OECD, måste Skolinspektionen bli tuffare mot alla sorts skolor. Lärarutbildningen ska bli bättre och rektorerna ha mer pedagogisk kompetens.

Schleicher tar också ifrån oss vårt käraste halmstrå, att svenska elever är särskilt kritiska och tänker fritt. Inte alls. Vi svenskar borde tvärtom med öppet sinne lära oss »tvivla, ifrågasätta och i större utsträckning använda intuitionen för att lösa problem«.

Låt oss börja med själva OECD-rapporten. Med öppet sinne bör vi vara medvetna om att siffernissen Andreas Schleicher är duktigast på att mäta sådant som är lätt att mäta. Han liknar den berusade mannen som letade efter sin portnyckel i gatlyktans sken, eftersom det är där det alls går att leta.

Annat är svårare att hitta. Vi kan ju fnissa åt svenska elevers och lärares starka självförtroende, trots att resultaten dalar. I grunden är det förstås något positivt. Likaså är det bra att eleverna gillar sina lärare, att vi har en icke-hierarkisk umgängeston.

Många vuxna efterlyser nu hårdare tag. Men en lärare med auktoritet har inga problem med mobilerna. En bra lärare har oftast auktoritet, en dålig lärare har det sällan. Alltså: förväxla inte auktoritära regler med god auktoritet. Detta händer ibland när man framhåller de fina resultaten i Finland. Men forskare pekar på att den finska skolan har ålderdomliga drag, som snart kommer att utmanas. Finnländarna kommer att tackla samma problem som vi. En finsk modell är inget att hoppas på för oss.

Med öppet sinne måste vi inse att skolans problem i grunden är hela samhällets. När alla gamla värden och auktoriteter ifrågasätts, blir det svårt för skolan ensam att upprätthålla dem. Men skolan bör allvarligt fråga sig vad den är bäst på.

Skolan bör åtminstone vara bäst på att lära små barn läsa, skriva och räkna – både för hand och på paddan. Lärare bör själva gilla både sitt ämne och sina elever. Skolan bör också vara bäst på att ge alla barn kunskaper och upplevelser som de inte automatiskt får i hemmet, till exempel av konst och kultur. Allt detta är saker som en bättre  lärarutbildning kan lösa.

Skolan bör också vara bäst på att lära ut medborgarskapets alla plikter och glädjeämnen. Det kräver ett fortsatt gott samarbete mellan hem, skola och samhälle. Därtill tycker OECD att kommuner och friskolor ska börja samarbeta, i stället för att kasta paj på varandra. Det, om något, kräver ett öppet sinne!   

För övrigt är det intressant med Astrid Lindgrens nedslag i politiken. Efter sjuttio år kramar hon den svenska neutraliteten, inget Nato för henne. Läs Astrid Lindgrens »Krigsdagböcker 1939–1945«.

Text: