Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Förskott på framgång

Garth Risk Hallberg har skrivit succéboken nästan ingen har läst.

Har du råd att inte läsa den här boken?« undrar The Guardian på omslaget till »City on Fire«. Och faktum är att litteraturintresserade som vill hänga med i middagskonversationerna snart behöver ställa sig precis den frågan. Garth Risk Hallbergs expansiva New York-roman som utgår från ett mord i Central Park på nyårsafton 1976 är nämligen höstens mest omskrivna debut, redan nu. På Book Expo America, det bästa stället att ta stundande anglosaxisk utgivning på pulsen, satt i slutet av maj den 36-årige författaren överrumplad och glad bakom högarna med förhandsexemplar och blickade ut över signeringskön »nästan lika lång som boken« (vilken landar på 927 sidor).

I viss mån kommer succén med »City on Fire«, om den nu blir en sådan, vara en självuppfyllande profetia. För de som framför allt inte har råd med att läsarna väljer bort den är Hallbergs förläggare och distributörer. Bara förskottet från det amerikanska förlaget Knopf låg på mer än 2 miljoner dollar. Lägg till det en »väl tilltagen« sexsiffrig deal (i brittiska pund) med Jonathan Cape, förlaget i Storbritannien. Även om Garth Risk Hallberg är en långsiktig investering som kan leverera många bestsellers under ett långt författarskap kommer de nog försöka få tillbaka pengarna så snart som möjligt.

Men vad är det som gör just hans roman så oerhört åtråvärd?

Först och främst ska det sägas att Garth Risk Hallberg inte är någon litterär färsking. Han undervisar i kreativt skrivande på Sarah Lawrence College, har tidigare gett ut en illustrerad kortroman, publicerat ett antal prisbelönta noveller i bland annat tidskriften Prairie Schooner och skriver regelbundet om litteratur för tidningar som New York Times Book Review och sajten The Millions.

En representant för det brittiska förlaget erkänner dessutom villigt att satsningen också handlar om »charm« och att »alla som hamnar i samma rum som [Garth Risk Hallberg] känner på sig att han är litteraturens framtid«. I dessa dagar, då det är författare snarare än böcker som förs ut på marknaden, är en person som kan föra sig i de mediala rummen ett viktigt eller till och med omistligt komplement till litterär talang. Mellan raderna hör vi det vi får bekräftat om vi googlar: den unge familjefadern Garth Risk Hallberg ser minst sagt bra ut på bild.

Vad gäller den stigande stjärnans liv i offentligheten återstår emellertid en del frågetecken. Risk Hallberg har än så länge ingen stark närvaro i sociala medier och sedan det inte helt färdigställda manuset plockades upp av Knopf 2013 har han knappt gjort några intervjuer. Han har dessutom själv i essän »Why it may take me a while to return your email« (vilken handlar om prokrastinering i en digital tidsålder) förklarat att hans egna litterära hjältar »alltid odlat en viss typ av anonymitet – tystnad, slughet och exil«. Huruvida han kommer att ta efter dessa återstår att se. 

En avgörande anledning till det stora intresset är i alla fall film- och teaterproducenten Scott Rudin. Rudin är i dag mest känd som smygrasist. Det var han som skrev ett sedermera hackat och läckt mejl till Sony-chefen Amy Pascal inför hennes möte med Barack Obama och föreslog att hon skulle låta samtalet fokusera på filmer om slaveri och medborgarrättsrörelsen, som »12 Years a Slave«. Han är emellertid mycket mer än så, bland annat den ende producent genom tiderna som vunnit en Emmy, en Grammy, en Oscar och en Tony. Han stod bakom bröderna Coens »No Country for Old Men« och Paul Thomas Andersons »There Will Be Blood«. Han sitter dessutom på rättigheterna till Jonathan Franzens »Frihet«. Och så var han den som först nappade på Garth Risk Hallbergs manus – och köpte en option, vilket i sin tur fick förlagen att börja buda.

Det är lätt att se framför sig hur »City on Fire« som utspelar sig i New York, den mest filmiska av städer, skulle kunna göras om för vita duken. Dess startskott är ett mord, i Central Park, vilket gör att handlingen flyter framåt som en klassisk pusseldeckare med olika tillbakablickar, misstänkta, ledtrådar och villospår. Dessutom har vi här en polis av den illa åtgångna typ som på senaste år visat sig så populär: pokerfejset Pulaski är slug och enveten men han har oddsen emot sig då hans kropp är svårt märkt av polio.

Samtidigt är tonen litterär: Garth Risk Hallberg arbetar med bildad vokabulär och väver in fragment ur andra böcker, poplåtar och religiösa texter i prosan. Han gör långa djupdykningar i sina huvudpersoners psykologiska bakgrund och varvar berättande i tredje person med brev, artiklar och fanzines skrivna av romanfigurerna.

Som en av Pulaskis bekanta, en driven murvel av den gamla skolan, konstaterar finns det inget »New York älskar att läsa om så mycket som sig själv«. Påståendet gäller även utanför romanvärlden, särskilt som Garth Risk Hallberg tar oss med till den typ av Manhattan-miljöer som brukar få både läsare och biobesökare att sucka djupt och glida lite längre ner i fåtöljen. Tidsmässigt befinner vi oss i det New York Patti Smith och Robert Mapplethorpe erövrar i »Just Kids«; Andy Warhol har befriat konsten från sina ramar och hamnstaden New York är på väg från industriell knutpunkt till fullfjädrat tjänstesamhälle. I Garth Risk Hallbergs roman trummar experimentella punkband in en ny kreativ era i övergivna fabrikslokaler. I ett loft i Hell’s Kitchen försöker gayparet Mercer och William skapa konst, musik och litteratur. De släpar hem julgranen i en kundvagn och laborerar med både lättare och tyngre droger. Samantha och Charlie är kidsen från förorten, Long Island, som längtar in till Manhattan och musiken. Den demoniske Fagin-karaktären Amory Gold drar i trådarna från sin hemvist, ett luxuöst palats på Upper East Side. Det refereras friskt till andra populära New York-romaner, bland annat »Fåfängans fyrverkeri« av Tom Wolfe – en av huvudpersonerna i »City on Fire« kommer från en familj av pyrotekniker, en annan av dem åker bergochdalbana på Wall Street. Donna Tartt-fans kommer dessutom få sitt: romanen spelar på samma typ av New York-romantik och bygger på en liknande »uptown/downtown«-struktur som »Steglitsan«.

Alltsedan John William De Forest publicerade sin essä »The Great American Novel« i tidskriften The National 1868 har författare, förläggare, läsare och inte minst kritiker varit svaga för genren. Idén om att ett skönlitterärt verk ska kunna fånga essensen av hela den vidsträckta och motsägelsefulla nationen USA är lika svindlande som lockande. Under åren har böcker från Harriet Beecher Stowes »Onkel Toms stuga« till Jonathan Franzens »Frihet« utnämnts till det senaste, starkaste exemplet på en riktigt allomfattande Great American Novel. Att »City on Fire« satt i gång liknande tankar hos sina fans i förlagsvärlden är inte otroligt. Med sitt stora persongalleri – nya hjältar och antihjältar introduceras även flera hundra sidor in i boken – och sina ständiga resor från amerikanska södern till New York, från Brooklyn till Manhattan och från uptown till downtown gör den definitivt anspråk på att måla en om inte enhetlig bild så i alla fall en vidsträckt fresk av det amerikanska psykets olika variationer.

Intressant nog skildrar »City on Fire« en epok som tog slut innan dess upphovsman ens hade kommit till världen. Och det är svårt att läsa boken utan att känna hur avlägset 1970-talet numer faktiskt är. Inte minst då Mercer måste gå till biblioteket för att snoka rätt på information om sin hemlighetsfulle älskare snarare än stanna hemma och googla honom på mobilen, eller då ett långt reportage i en tidning betalar tillräckligt för att äta ute i ett helt år. Samtidigt fungerar perioden här effektivt som ekokammare för vår egen samtid. Liksom i dag var det sena 1960- och tidiga 1970-talet en tid präglad av politiskt uppvaknande. Ämnen som sexism, rasism och sociala orättvisor stod högt på agendan och det fanns en utbredd känsla av indignation och maktlöshet inför världspolitiken. Framför allt präglades samhället – då som nu – av en stark friktion mellan å ena sidan en dominerande, etablerad, penningstark kultur (eller om man så vill samhällsklass) och å andra sidan en mer normbrytande och progressiv, men även mer personfixerad, motkultur. Det är det motsatsförhållandet, och de många personliga och politiska krockar som det skapar, som är »City on Fires« verkliga kärna.

Om den sedan uppfyller sitt löfte och faktiskt blir en riktigt läst, ihågkommen och inflytelserik bok – inledningen på ett mästerligt författarskap – återstår att se. Men klart är att Garth Risk Hallberg lyckats väl med att fånga de känslotillstånd som knyter oss samman som människor och med vår tid. Det är svårt att välja en favoritpassage, men på ett ställe funderar finansmannen Keith Lamplighter över den ständiga följeslagare alla i hans generation dras med. Den »svarta hunden« är en kronisk längtan efter ett annat – bättre, rikare, mer socialt, eller kanske bara annorlunda – liv. För Lamplighter är jakten på ett parallellt universum en bieffekt av den amerikanska drömmens genomslag. Men förmodligen är det en känsla som många av oss kan identifiera oss med, än i dag och oavsett var vi lever.

»City on Fire« ges ut i USA den 13 oktober.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera